Historia: Försvunnen värld

Inlagd av Peter Ekström Facklitteratur, Recension onsdag, juni 15th, 2011

Försvunnen värld

Maja Hagerman

Norstedts

442 sid. Har utkommit.

—-

Historien ligger där den ligger. Den är det den är. Det finns bara en uppsättning historiska fakta. Ändå är historia långt ifrån någon enkel och okontroversiell verksamhet. Detta beror på många olika saker. Vilka fynd från gångna tider som råkar dyka upp i vår tid. Hur de ska tolkas. Vilket perspektiv vi har på den tolkningen.

Ett exempel: I den största av Gamla Uppsalas högar ligger benresterna av en ung kvinna. Rätt många benbitar som otvetydigt kommer från en kvinna. Det har man vetat ganska länge. Men det är ett faktum som inte velat stämma in i det perspektiv som äldre historiker haft på ”kungshögarna” i Uppsala. En enda benbit är omstridd. Kanske var den från en liten pojke. Det har räckt för att ge tolkningen att kvinnan var en trälinna och pojken en prins.

Maja Hagerman menar annorlunda. Beskrivningen av det äldre fyndet i Uppsala är inte riktigt att betrakta som slutkläm och final i hennes bok Försvunnen värld. Men den försvunna värld hon pusslar ihop och beskriver ger en bakgrund som gör det möjligt att se på kvinnan i högen på ett annat sätt. Kanske ändå kvinnorna i forntiden hade andra roller än vad de senaste två-tre hundra årens mansdominerade samhälle har velat se.

Tänk dig ett pussel där pusselbitarna har normal storlek. Sådär 3-4 centimeter. Tänk dig att du med dessa bitar ska lägga en sammanhängande och begriplig bild som är 100000 kvadratmeter stor. Det är det som har varit Maja Hagermans ambition. Ett nästan omöjligt och övermäktigt projekt som hon ändå lyckats med. Fram träder en bild som visserligen fortfarande är suddig på sina håll men där massor av detaljer och även större skeden har blivit synliga för första gången.

Bakgrunden är att motorvägen E4 byggdes om. Åtta mil väg från Uppsala och norrut blev färdig 2007. Detta skedde i trakter där man visste att det fanns mycket för arkeologerna att studera i marken. Det hela formade sig till den största arkeologiska utgrävning som gjorts i Sverige. Olika firmor utförde olika grävningar. Ibland var samordning och tillgång till tid inte idealisk. Materialet som kom fram var enormt stort och mycket svåröverskådligt. Maja Hagerman har arbetat mer än fem år med att ge det begriplig form. Så lång tid tog det att lägga ett pussel på 100000 kvadratmeter. Så stor var utgrävningen.

Landskapet där den nya motorvägen går är unikt. Det är ett av de områden i världen där landhöjningen under en period gick som snabbast. Så snabbt att människorna som kom hit för 6000 år sedan från år till år faktiskt kunde se hur landet höjde sig ur havet. Den här delen av Uppland är (kanske) också unik därför att här finns så rikligt med arkeologiska fynd från dessa 6000 år. En anledning till det kan ha varit att den mark som steg upp ur havet var bördigt och attraktivt slättland. Det verkar som om detta började brukas i den takt som det torkade upp. Där hann aldrig växa upp någon skog, människorna tog det i besittning redan när det föddes ur vattnet. Så här skriver Maja Hagerman:

”Människorna i Uppland levde sedan länge i ett område med världsunikt kraftig landhöjning. Redan de tidiga bönderna verkar ha känt till att marken här växte oavlåtligt. Och antagligen tolkade de detta kraftfulla naturfenomen som förbundet med en fruktbarhetens gudomlighet. Under långa perioder kan den ha haft kvinnliga förtecken, på samma sätt som ’stora gudinnor’ dyrkats på många andra håll i världen. Men gudamakter förändras, och gamla berättelser faller ofta i glömska när nya kommer i deras ställe.”

Maja Hagerman använder sig av de etablerade, och ibland otympliga, arkeologiska epokerna. Stenålder, bronsålder, järnålder. När järnåldern går över i tidig medeltid, den epok som kallas vikingatiden, lämnar vi scenen. Det är till den tidiga historien som författaren lämnar sitt väsentliga bidrag. I det här fallet sammanfaller epokerna mycket väl med vad som verkar ha hänt i bygden. Först kommer säljägarna. Men de verkar inte bli alltmer bofasta. Det är inte de som börjar bruka jorden. Nej, det blir ett avbrott. Sedan kommer nya människor men nya kunskaper och vanor. Den mycket märkliga bronsåldern med sina kopplingar till medelhavskulturerna, inträder. Den senare övergången till järnålder sker mindre abrupt, men med stor påverkan på samhället.

Men den stora, och kanske överraskande, förändringen sker under järnåldern. Visserligen tog denna mellanperiod kanske ett par hundra år strax efter år noll. Det tycks dock som om samhället då förändrades på ett mycket radikalt sätt. En ny krigarkultur etablerades och kanske är det också då som den egentliga asatron fick fotfäste i området. Det skulle i så fall betyda att dess storhetstid bara var omkring femhundra år.

Innan den utvecklade asatron med guden Oden i spetsen blev den dominerande religionen kan vår del av världen ha ingått i ett religiöst nätverk där kvinnliga fruktbarhetsgudinnor var de viktigaste gestalterna. Detta nätverk kan ha varit mycket lösligt men ändå på ett tydligt sätt sträckt sig från Medelhavet och upp till våra trakter. Freja och Frö är antagligen mycket äldre gudar än Oden.

Om allt detta berättar Maja Hagerman på ett mycket övertygande och ödmjukt sätt. Berättelsen är omfattande men lätt och spännande att läsa. Pusselbitarna är dock många. Gång på gång markerar hon att det kanske var på det ena eller andra sättet. Men trots detta tappas inte tråden. Helheten blir tydlig även om man som läsare får lägga några pusselbitar själv. Till exempel utvecklar hon inte några tankar omkring i fall det kan ha förekommit människooffer under bronsåldern. Och visserligen antyder hon att det finns tecken på att rituell kannibalism kan ha funnits, men det är inget spår som hon går vidare på.

Det är mycket som är spännande i Maja Hagermans försvunna värld. Till exempel bronsålderns bosättningar med sina långväga förbindelser. Och det märkliga kulturbrottet efter år noll. Men kanske särskilt kopplingen mellan avancerad teknisk kunskap och religion. Det verkar nämligen som om smeder och metallurger hade en särställning under delar av forntiden. Det är kanske inte så konstigt med tanke på vilken viktig kunskap som de besatt. Men det manar också fram helt nya bilder av gamla helgedomar som också var sotiga rykande smedjor.

Försvunnen värld är en bok som spänner över mycket. Den hinner också med att handla om själva arkeologin och dess förutsättningar. Författaren är mer sorgsen än kritisk när hon beskriver sakernas tillstånd. Bara vid ett tillfälle hettar det till riktigt. Det är när hon får reda på att ett intressant område undantagits från arkeologiska utgrävningar. Detta ska hårdexploateras. Bland annat ska kanske ett amerikanskt företag där bygga en kommersiell upplevelsepark i form av ett ”Vikingaland”. Det är ju en tanke som kan få en att treva efter närmaste Sverigedemokrat.

Boken innehåller ett brett bildmaterial. Många av de nytagna bilderna är gjorda av Claes Gabrielson. Han har som vanligt lyckats ge liv åt små, till synes döda ting. Tillsammans med Maja Hagermans text har det bidragit till att den försvunna världen nu verkligen är återfunnen.

—

Peter Ekström är en del av Kulturdelens redaktion