Hem » Essä » I privatdetektivens kontor

I privatdetektivens kontor

Ond bråd död och deckarliknande berättelser har funnits länge i litteraturen. Många böcker har pekats ut som ”den första deckaren”. Till exempel Morden på Rue Morgue (1841) av amerikanen Edgar Allan Poe (1809-1849). I själva verket går det nog inte att säga vilken som var först. Mordmysterier, lösning av gåtor, detektiver i en eller annan gestalt förekommer i litteraturen sedan urminnes tider.

Det finns många tidiga exempel. Både i Bibeln och i de grekiska tragedierna finns berättelser med deckardrag. I Kina skrevs berättelser om den problemlösande domaren Di Renjie redan innan 1600-talet. Fransmannen Voltaire (Francois-Marie Arouet 1694-1778) skrev 1747 romanen Zadig. 1819 skrev tysken Ernst Theodor Amadeus Hoffmann (1776-1822) sin bok Fröken von Scuderi. 1827 kom den tidigare franske brottslingen och senare polischefen Eugene Francois Vidocqs (1775-1857) memoarer ut. Vidocq var för övrigt antagligen den förste som startade en privat detektivbyrå. Den hette Le Bureau de Renseignements och öppnades 1833.

Vidocq var förebilden för fransmannen Emile Gaboriaus (1832-1873) kända figur Lecoq. Men Gaboriaus första ”deckare” var Lerougeaffären som gavs ut 1866. 1868 kom den mycket framgångsrika och stilbildande bestsellern Månstenen av engelsmannen Wilkie Collins (1824-1889) ut. Och till slut, 1887, kom den första boken om Sherlock Holmes, En studie i rött av skotten Arthur Conan Doyle (1859-1930).

Om deckarlitteraturens tidiga historia har Frank Heller (Gunnar Serner 1886-1947), som själv tangerade genren, skrivit på ett utmärkt sätt i antologin All världens detektivhistorier (1945). Men eftersom Heller inte gillade hårdkokta deckare så tar han inte upp något om dessa.

I USA skapade John R Coryell (1848-1924) figuren Nick Carter som debuterade i boken The Old Detective’s Pupil or The Mysterious Crime of Madison Square (1886). Nick Carter blev lite senare en av de mest seglivade huvudpersonerna i de “pulpmagasin” som skulle bli oerhört populära från 1896 och framåt. Han påminde till en början om Sherlock Holmes men med tiden och med skiftande författare kom han sedan att ändra karaktär flera gånger. I sin senaste version är han ett slags hemlig agent.

Deckargenren blev en genre i slutet av 1800-talet. Den ynglade snabbt av sig i underavdelningar. Av dessa finns det mängder men tre grövre grenar på det yviga trädet kan kanske urskiljas: Pusseldeckaren; företrädd av till exempel av de engelska författarna Agatha Christie (1890-1976) och Dorothy Sayers (1893-1957), polisromanen; av bland andra Ed McBain (Evan Hunter eller Salvatore Lombino 1926-2005) och Maj Sjövall / Per Wahlöö (1926-1975) och den hårdkokta deckaren; med klassiska författare som Dashiell Hammett (1894-1961), Raymond Chandler (1888-1959), Ross Macdonald (Kenneth Millar 1915-1983). Och med yngre företrädare som Joseph Wambaugh och James Ellroy.

Den tydligaste principiella skillnaden inom genren ligger mellan pusseldeckaren och den hårdkokta deckaren. Pusseldeckarens idé är att detektiven är en observatör som mer eller mindre utifrån iakttar skeendet, analyserar det och löser problemet. I extrema fall sker det enbart genom överlägsen tankeverksamhet och inget som helst deltagande. Ett exempel på det är Nero Wolfe, Rex Stouts (1886-1975) berömda orkidéodlande detektiv. Han lämnar nästan aldrig fåtöljen i sitt hem i New York.

Problemlösarna i pusseldeckarna är inte sällan amatörer med exotiska intressen. Agatha Christies gamla ungmö Jane Marple och Gilbert Keith Chestertons (1874-1936) tjocke katolske präst fader Brown, för att nämna ett par exempel.

Den hårdkokte deckaren är oftast en desillusionerad yrkesman. En professionell privatdetektiv. Hans miljö är storstaden och han är lika hemtam bland gangstrarna på barerna och spelklubbarna som bland de slitna poliserna. Där hittar vi bland andra amerikanen Mickey Spillanes (1918-2006) Mike Hammer och engelsmannen Peter Cheyneys (1896-1951) Lemmy Caution och Slim Callaghan.

Den hårdkokte deckaren är sällan något snille. Han är en katalysator, en deltagare. Hans metod beskrevs av Dashiell Hammett med Sam Spades ord i Riddarfalken från Malta (1929): ”Jag vet inte. Det får du fundera ut själv. Mitt sätt att ta reda på det är att slunga en vildsint och oberäknelig skiftnyckel i maskineriet. Inte mig emot, bara du är säker på att du inte gör dig illa på nån av bitarna som kommer att flyga omkring.”

I alla deckargenrer har det vuxit fram mängder av schabloner och återkommande rekvisita. Inom den hårdkokta delen av deckarlitteraturen, som volymmässigt antagligen är störst, så har detta varit särskilt tydligt. Många gestalter, händelseförlopp och miljöer är ofta direkt kopierade. För det mesta kan de härledas till Dashiell Hammett och Raymond Chandler som, även om antagligen ingen av dem var först med hårdkokta deckare, satte mönstret.

Kanske var det Dashiell Hammett, kanske inte, som skapade den hårdkokta deckaren. Han var i alla fall tidigt ute. Debuten kom med en novell under psedonymen Peter Collinson i pulpmagasinet Black Mask 1923. Huvudrollen hade den namnlöse detektiven från den stora detektivbyrån Continental Op (Hammett hade själv arbetat som detektiv åt Pinkertons i USA). Privatdetektiver fanns det då redan många i litteraturen. Vad Hammett tillförde var en ny ton och en viss autenticitet – en distansering mot pusseldeckaren. Han gjorde deckaren mer amerikansk kan man nog säga. Så här skrev hans efterföljare Raymond Chandler i sin essä Mordets enkla konst (1944): ”Hammett tog ut mordet ur den venetianska vasen och slängde det i gränden. Det behöver inte bli kvar där i evighet, men det var en god idé att börja med att avlägsna sig så långt som möjligt från etiketthandbokens uppfattning om hur en väluppfostrad ung dam gnager på en kycklingvinge.”

De litterära detektiverna innan Hammett hade naturligtvis ibland kontor att gå till. Men det typiska och stilbildande deckarkontoret kan ha skapats i och med att Hammett skrev Riddarfalken från Malta. Sam Spades kontor i den boken kan vara förebilden för rader av deckarkontor. Beskrivningen är mycket sparsam. Den börjar redan på romanens andra sida men trots att små glimtar följer genom boken blir det aldrig någon heltäckande miljöbeskrivning. Platsen är San Francisco:

”Miss Wonderly mumlade tyst ett tack och satte sig ytterst på stolens träsits.

Spade sjönk ner i svängstolen, snurrade ett kvarts varv så att han kom att sitta vänd mot henne och smålog hövligt. Han log utan att sära på läpparna. Alla v:na i ansiktet blev längre. Genom den stängda dörren trängde ljuden från Effie Perrines skrivmaskin: tappeti-tapp-tappet, den lilla ringningen och det dämpade slamret. På ett kontor någonstans i närheten surrade dovt en elektrisk maskin. På Spades skrivbord låg en slankig cigarett och pyrde i ett askfat av mässing som redan var fyllt till brädden med fimparna efter andra slankiga cigaretter. Oregelbundna flagor av cigarettaska låg strödda över den gula bordsskivan, det gröna skrivunderlägget och papperna där. Ett fönster med lädergula gardiner stod öppet ett par decimeter och släppte från gården in en luftström som bar med sig en svag doft av ammoniak. Askflagorna på bordet snurrade och virvlade runt i luftströmmen.”

Senare får läsaren reda på att det finns ett mattslipat glasfönster ut mot korridoren och att kontoret innehåller ett litet toalettrum. Mycket mer än så sägs inte.

I novellen Den assisterande mördaren (1926) beskriver Dashiell Hammett en annan deckares kontor:

”Gyllene på dörren, med svarta konturer, stod det Alexander Rush, Privat Detektiv. Innanför, en ful man satt bakåtlutad i en stol, fötterna på skrivbordet.

Kontoret var på inget sätt trevligt. Möblemanget var sparsamt och gammalt på ett sjabbigt andrahandssätt. En sönderfallande fyrkant av råttfärgad matta täckte golvet. På en naken vägg hängde ett inramat certifikat som licensierade Alexander Rush att bedriva kallet som privatdetektiv i staden Baltimore i enlighet med vissa paragrafer. En karta över staden hängde på en annan vägg. Under kartan stod en bräcklig bokhylla som, även om den var liten, gapade tomt runt sitt innehåll: en gulaktig tågtidtabell, ett mindre register över hotell, och gatu- och telefonregister för Baltimore, Washington och Philadephia.

En osäker klädhängare i ek höll upp en svart derbyhatt och en svart överrock bredvid ett vitt handfat i ett hörn. De fyra stolorna i rummet hade inget att göra med varandra utom sin ålder. Skrivbordets ärrade yta innehöll, tillsammans med innehavarens fötter, en telefon, ett svartfläckigt bläckhorn, en blandning av papper som i allmänhet hade att göra med brottslingar som hade rymt från ett eller annat fängelse, och ett grånat askfat som innehöll så mycket aska och så många cigarrstumpar som kunde väntas att ett fat av den storleken skulle klara.

Ett fult kontor – dess innehavare var ännu fulare.”

Hammetts beskrivna kontor är, på ett schablonmässigt sätt, utpräglade manliga miljöer. Inga prydnader eller lull-lull. Det är också tomma, anonyma miljöer. De fylls endast av berättelsernas handling och karaktärer. Därmed är de som den hårdkokte detektiven själv. Endast redskap för att driva handlingen framåt.

Raymond Chandler ger sin huvudperson Philip Marlowes kontor mer utförliga beskrivningar. Men grundtanken är densamma som hos Hammett. Så här skriver Chandler i sin första roman Den stora sömnen (1939). Det börjar i det olåsta väntrummet:

”-Jaså ni har orkat opp nu, sa hon och rynkade på näsan åt den urblekta röda soffan, de två omaka halvbekväma stolarna, de nätta gardinerna som behövde tvättas och det minimala biblioteksbordet med de vördnadsbjudande tidningarna på för att ge rummet en yrkesmässig prägel. (…)

Jag låste upp dörren till kontoret och höll upp den för henne. Vi gick in i resten av min svit, som hade en roströd matta, inte så värst ny, fem gröna arkivskåp, tre av dem fulla av kalifornisk luft, en annonskalender med några pajaser som rullade runt på ett himmelsblått golv, i skära dräkter, med brunt hår och svarta skarpa ögon stora som katrinplommon. Det fanns tre stolar som var nästan valnötsbruna, det vanliga skrivbordet med det vanliga läskpapperet, pennställ, askkopp och telefon och den vanliga gnällande snurrstolen bakom bordet.

-Det är inte precis nån fin fasad ni visar upp, sa hon och satte sig ner mittemot mig på andra sidan skrivbordet.

Jag gick fram till postlådan och plockade upp sex kuvert, två brev och fyra reklambroschyrer. Jag hängde hatten på telefonen och satte mig ner.

-Det gör inte Pinkertons heller, sa jag. Man blir inte precis förmögen på det här jobbet, om man är hederlig. Om man har en fin fasad, så tjänar man pengar – eller tror att man ska göra det.”

Det är egentligen samma scen som i Riddarfalken från Malta. Den vackra kvinnan som kommer med uppdraget, detektiven som har väntat – på henne eller vem som helst. Det är bara detaljer som skiljer – Sam Spade har en sekreterare och till en början även en partner, Miles Archer – Marlowe är helt ensam.

Marlowes kontor kommer igen i Chandlers böcker. Det har också en adress. Till skillnad från den mest berömda adressen i deckarvärlden, Baker Street 221 B där Sherlock Holmes ”bodde”, så är det en autentisk adress. Så här säger Marlowe i Mord min älskling (1940):

”Mitt namn är Philip Marlowe. Min adress är 615 Cahuenga Building, Hollywood. Det är på Cahuenga Boulevard nära Ivar. Mitt telefonnummer är Glenview 7537.”

Huset står fortfarande kvar. När det var nytt var det Hollywoods högsta byggnad. Idag är det ganska oansenligt och håller på att omvandlas till ett lyxhotell. I Fönstret (1942) tänker Marlowe:

”Jag hade ett kontor i Cahuenga Building, på sjätte våningen, två små rum åt gården. Det ena rummet stod olåst så att klienterna kunde slå sig ner och vänta, om jag fick nån klient.  På dörren fanns det en ringklocka som jag kunde knäppa av och på från min privata tänkarsalong.

Jag tittade in i väntrummet. Det var tomt på allting utom dammlukten. Jag slängde upp ett fönster till, låste upp dörren till rummet innanför och gick in dit. Tre hårda stolar och en skrivstol, skrivbord och glasskiva, fem gröna arkivskåp, tre av dem fulla av ingenting, en almanacka och ett inramat privatcertifikat på väggen, en telefon, ett tvättställ i en dammig träkommod, en hatthängare, en matta som helt enkelt var nånting på golvet och två öppna fönster med tyllgardiner som skrynklades ut och in som läpparna på en tandlös gubbe som ligger och sover. Precis likadant som jag hade haft förra året, och året därförut. Inte vackert, inte ljust och glatt, men bättre än ett strandtält.”

Detta stycke kommenterades av Johan Asplund i hans lilla bok Angående Raymond Chandler (2004):

”Till en början har beskrivningen en strävt gycklande ton. Marlowe är blott alltför medveten om tristessen men bryr sig inte om den. Läsaren får klart för sig att en man med ett dylikt kontor inte håller sig med någon fasad eller image. Men sedan kommer liknelsen med gardinvåderna som åker in och ut som läpparna på en sovande tandlös åldring. Nu riskerar kontoret att framstå som nästan patetiskt. Det är en sak att strunta i all ’design’ men en annan om kontoret skvallrar om att dess innehavare har kommit till vägs ände. En lätt eller till och med stolt buren tristess är nära att avlösas av en känsla av fiasko. Samtidigt får den hotande patetiken en lättsinnig biton på grund av den hårt skruvade associationen mellan fladdrande gardiner och en gammal mans pustande andning. Till sist slår Marlowe bort alltsammans med konstaterandet att kontoret är bättre än ett tält på stranden.

Det som har blivit stilbildande med Marlowes kontor är det torftiga möblemanget och dammet. Också de till största delen tomma arkivskåpen har blivit till en kliché. Men de snabba svängningarna i känsloläget som planar ut i en vits och ett skratt har Chandler fått förbli ensam om. Ingen har i varje fall upprepat bedriften att göra en beskrivning av ett halvsjabbigt kontor till en karaktärsstudie.

Och läsaren blir hemmastadd i Marlowes kontor. När en klient kommer in och slår sig ned i en av de hårda stolarna sitter läsaren på samma sida av skrivbordet som Marlowe.”

Johan Asplund gjorde intelligenta reflektioner i sin bok. Men jag håller inte med om att Chandler är den ende som gjort beskrivningen av kontoret till en karaktärsstudie. Det är i alla fall ett flertal författare som har försökt med samma grepp. Det är ändå möjligt att Chandler är oöverträffad i sammanhanget. Som bäst kanske det är i Den lilla systern (1950) som inleds med Raymond Chandlers mest kända skildring av Marlowes kontor:

”På dörrens vattrade glasruta står det i flagnade svarta bokstäver: ’Philip Marlowe…Undersökningar.’ Det är en rätt sjabbig dörr längst bort i en rätt så sjabbig korridor i ett hus av det slaget som var nytt ungefär som det kakelklädda badrummet blev kulturens hörnsten. Dörren är låst men alldeles intill den är det en annan dörr med samma text och den är inte låst. Kliv på ni – det är bara jag och en stor spyfluga här inne. Men inte om ni är från Manhattan, Kansas.

Det var en sån där klar och vacker sommarmorgon som vi får tidigt på våren här i Kalifornien innan den kraftiga dimman sätter in. Regntiden är förbi. Höjdsträckningarna är fortfarande gröna och i dalen på andra sidan Hollywood kan man se snö på de höga bergen. Pälsaffärerna annonserar om sin årliga utförsäljning. Bordellerna som specialiserar sig på sextonåriga mödomar har högsäsong. Och i Beverly Hills börjar jakarandaträden att gå i blom.

Jag hade gått och lurat på spyflugan i fem minuter och väntat, att han skulle sätta sig ner. Han ville inte sätta sig ner. Han ville träna avancerad flygning och sjunga prologen till ’Skratta Pajazzo’. Jag höll flugsmällan stilla högt upp i luften och stod på helspänn. Det låg en strimma klart solljus över skrivbordshörnet och jag visste att det var där som han förr eller senare skulle slå sig ner. Men när han gjorde det såg jag honom inte ens till att börja med. Surret upphörde och där satt han. Och då ringde det på telefon.

Jag sträckte mig efter den tum för tum med en långsam och tålmodig vänsterhand. Jag lyfte sakta på luren och talade stilla i den:

-Var god och dröj ett ögonblick.

Jag la försiktigt ner luren på det bruna skrivbordsunderlägget. Han satt där fortfarande, glänsande och blågrön och syndfull. Jag drog ett djupt andetag och smällde till. Det som var kvar av honom singlade halvvägs över rummet och föll ner på mattan. Jag gick bort och lyfte upp honom i hans hela vinge och släppte ner honom i papperskorgen.

-Tack för att ni dröjde, sa jag i luren.”

Som näste författare i successionsordningen brukar Ross Macdonald nämnas. Och han skrev verkligen i Hammetts och Chandlers anda. Hans huvudperson Lew Archer fick sitt namn som en hyllning till Hammett och hela sin karaktär lånade han till en början från Philip Marlowe. Men Ross Macdonald lämnade sitt alldeles egna avtryck i deckargenren. Han var också en mycket ödmjuk och medveten författare som förstod att vara varsam när han utvecklade den tradition han anslöt sig till. Virvlar i vattnet (1959) börjar med det klassiska besöket av en vacker mystisk kvinna på detektivens kontor. Efteråt konstaterar Archer:

”När hon gått satte jag mig vid skrivbordet. Brevet och pengarna låg framför mig. Sex och pengar – den tvågrenade roten till allt ont. Mrs Slocums cigarett låg i askkoppen och rykte med läppstift som en svag blodring. Den luktade illa och jag dödade den. Brevet stoppade jag i bröstfickan, pengarna hamnade i plånboken.”

Några detaljer om kontoret ges inte här men lite mer får läsaren reda på i andra böcker. Till och med adressen, Sunset Boulevard 8411 ½ i Hollywood.  I inledningen av Hon visste för mycket (1952) är det åter igen en mystisk kvinna som dyker upp på kontoret:

”Hon satte sig i en fåtölj nära dörren och tittade runt i väntrummet. Det var varken stort eller dyrbart möblerat, och hon tycktes registrera dessa omständigheter. Hennes enda kommentar var att slå ihop händerna så att ringarna klickade mot varandra. Hon hade tre på varje hand. De hade skapliga diamanter som såg äkta ut.

-Jag har ett jobb för er, sa hon till den hopsjunkna gröna galonklädda soffan som stod vid den motsatta väggen. (…)

Jag stoppade in sedeln i plånbokens sedelfack där den såg ganska ensam ut och öppnade dörren till det inre kontoret.

Det fanns tre stolar i det, och ingen plats för en fjärde. När jag hade fällt upp persiennerna satte jag mig i snurrstolen bakom skrivbordet. Fåtöljen jag pekade ut stod mitt emot mig på andra sidan skrivbordet. Istället satte hon sig i en rak stol nära väggen, borta från ljuset från fönstret.”

I Den randiga begravningsbilen (1962) dyker ännu en kvinna upp på kontoret. Denna gång får läsaren inga ytterligare detaljer utöver att på väggarna i Archers kontor hänger det fotografier av ”mördare, förskingrare, bigamister och bondfångare”. Macdonald har själv sagt i sin essä Att skriva romaner om brott (1964) att det är människorna som intresserar honom. Lew Archers roll är att ställa frågor. Han är inget i sig själv. Huvudrollen spelas av en man som egentligen inte syns. Ännu mindre syns hans kontor. För övrigt träffar han ofta sina klienter i sitt hem där vissa minnen av hans kraschade äktenskap dröjer kvar. Ross Macdonald kan inte göra Archer fullständigt anonym, lite personlighet måste han ha. Men den är minimal och sin mesta tid är han på resa och sover på billiga motell. Han är den mobila åhöraren till aktörernas berättelser.

Temat verkar vara outslitligt och är nästan synonymt med själva genren. Amerikanen Brett Halliday (Davis Dresser 1904-1977) gav en av sina versioner i Medan Dorinda dansar (1956):

”Michael Shayne snurrade runt kontorsstolen, sträckte ut benen och sjönk ihop. Hans arm låg utefter skrivbordskanten med handen runt ett glas konjak. Efter varje smutt placerade han omsorgsfullt glaset på plastbiten som Lucy Hamilton lagt där för att skydda den skinande bordsytan från ringar. Eftermiddagen var het och fuktig och luften alldeles stilla. Med upprullade skjortärmar och öppen halslinning stirrade han dystert på två solrektanglar från fönstret och svettades förfärligt.

Han hade hyrt ett kontor på Flaglers Street och gjort en överenskommelse med Lucy att hålla vanliga kontorstider, när han inte höll på med något speciellt fall. Det var snart stängningsdags och han hade för längesedan kommit underfund med att det var mycket behagligare att dricka konjak de sista minuterna än att bry sig om sin energiska sekreterares anklagelser om hans arbetsovilja. Genom den stängda dörren kunde han höra hennes vassa skrivmaskinsmatter och undrade vad i helvetet hon kunde hitta på att skriva.

Skrivmaskinen stoppade plötsligt. Shayne tände en cigarett, svalde de sista konjaksdropparna och kisade bort mot dörren genom cigarettröken. Han väntade att se Lucy dyka upp med färsk make up och väskan i handen, färdig att gå. Han tittade på klockan. Den var fem i fem.

Han hade rullat ner ärmarna och knäppt knapparna när dörren tyst öppnades och stängdes på insidan.

-Stängningsdags? frågade han.

-Det är tre minuter kvar, informerade Lucy honom vasst, och vi har en kund! (…)

-Det är ingen kvinna. Det är en dam. Och försök att uppföra dig som en man, en gentleman, tillade hon och gick runt skrivbordet för att syna honom.

-Pengar? Han återtog sin plats och grinade upp sig emot henne.

-Ja om kläderna inte ljuger.”

Ganska ofta, fast inte hos Ross Macdonald, rymmer denna många gånger upprepade scen, två kvinnor. Den mystiska attraktiva besökaren och den lika attraktiva sekreteraren. Sekreteraren lämnar glatt över sin hjälte till den andra kvinnan. Och när han senare i boken kommer tillbaka, tilltufsad och besviken, så tar hon emot honom med öppna armar. Denna kravlösa drömkvinna hör hemma i förrummet – inte inne i själva det manliga kontoret.

Macdonald följer den eleganta ”litterära” grenen av den hårdkokta deckaren. Men minst lika betydelsefull är Mickey Spillane som dock sällan anklagats för att skriva litteratur. Han står för en annan gren –  snabbskrivna böcker som är fyllda av brutalt våld, whisky och antytt sex. Spillanes stora tema är hämnd och hans mest kända karaktär, Mike Hammer, är definitivt ingen passiv åhörare. Inte heller räcker beskrivningen att han är en katalysator. Mike Hammer är i högsta grad mitt i handlingen och han tar det som händer mycket personligt. Ganska ofta får läsaren besöka hans kontor i New York. Inte minst därför att hans kurviga sekreterare Velda är där. Kontoret beskrivs inte på något utförligt sätt. Av någon detalj här och någon där kan man sätta ihop en bild av ett ganska välskött småföretag med tryckt brevpapper och ordning på bokföringen. Velda sitter i ett förrum. I det inre rummet finns ett skrivbord och läderklädd stol. I Utan Misskund (1950) får vi ett par fragment:

”Jag steg ur hissen vid min våning, gick korridoren fram och tittade på den långa raden av mörka fönsterrutor i dörrarna. Den enda dörren bakom vilken det lyste var min egen. När jag skakade i handtaget, hörde jag hur säkerhetskedjan lyftes av och dörren slogs upp.

-Mike, vad gör du här? sade Velda.

Jag gick förbi henne in och bort till arkivskåpet, där jag drog ut den nedersta lådan. Allra längst inne, bakom travar av kuvert och papper, hittade jag det jag sökte.” (…)

”Jag slängde hatten i en stol och lättade på de svordomar som ville komma fram. Jag var förbannad, urförbannad.

-Vilka var de? frågade jag.

-De talade om att de hörde till åklagarens speciella armé, svarade Velda. Ett par bekymrade rynkor dök upp i hennes panna. Mike…är det allvarligt?

-Det blir bara värre och värre. Vill du ringa upp Pat så är du snäll.

Medan hon slog numret knallade jag bort till garderoben och hämtade fram en flaska sherry. Velda räckte mig telefonen när jag hällt upp de bägge glasen.”

Trots de stillsamma dryckesvanorna på kontoret är Mike Hammer en gammaltestamentlig gestalt, en fruktansvärd hämnare som ger igen öga för öga. När hans Velda blir drabbad tar han det extra personligt. En av de sista böckerna om Mike Hammer, Andra gången död (1989), inleds med ett besök på kontoret:

”Jag vred om handtaget, sköt upp dörren och stod orörlig en sekund för någonting var fel, åt helvete fel, och den absoluta tystnaden var lika högljudd som ett vilt skrik. Jag hade 45:an i handen och stod hopkrupen åt ena sidan, lyssnande, väntande, iakttagande.

Velda satt inte vid sitt skrivbord. Hennes handväska stod där och en pappersmugg med kaffe var omkullvällt och hade fläckat högen med papper innan kaffet börjat droppa ned på golvet. Och jag behövde inte röra mig långt för att kunna se hennes kropp som låg hopsjunken mot väggen. Halva hennes ansikte var en mask av levrat blod som sipprat fram under hennes hår.

Dörren till mitt rum stod på glänt och därinne fanns fortfarande någon.

Han satt bakom mitt skrivbord och genom springan kunde jag se en bit av hans ena arm. Och jag lyckades inte hålla mig lugn. Jag exploderade förstås och slängde mig genom dörren i blint ursinne, färdig att spränga ihjäl någon i blodiga, flygande bitar…och hejdade mig med andan i halsen, för det jag velat göra var redan gjort.

Killen som satt där hade blivit fasttejpad i min stol så att han inte kunnat röra en muskel. Den breda remsan häfttejp över munnen hade sett till att han inte heller kunnat använda rösten, men allt det fasansfulla som hänt fanns där fortfarande i hans stelnade, döda ögon som stirrade på hans händer där fingertopparna amputerats vid första leden och låg prydligt uppradade på skrivbordsskivan.

Ett dussin knivsnitt hade skurit upp huden i ansiktet och bröstet på honom och kläderna var en fuktig massa av koagulerat blod.

Men det som dödat honom var stålspiken där jag förvarade mina utgiftskvitton. Någon hade dragit av alla kvittona från den en och en halv decimeter långa spiken, placerat den mitt i pannan på killen och hamrat in den med brevpressen av brons jag brukade ha liggande på en bunt papper.”

Det prydliga kontoret står i skarp kontrast till scenens detaljerade våld. Hämnaren Hammers kontor har en annan funktion än Spades, Marlowes och Archers. För alla dessa är kontoret en manlig frizon men för Hammer är det också en kränkt helig plats. Det innehåller inga saker som kan vara symboler för Mike Hammers karaktär, inte heller dess tomhet är betydelsefull. Hammers kontor är något i sig. Det är platsen där Velda finns.

Mickey Spillane gjorde sin debut vid en tid då den hårdkokta deckaren var väletablerad och då dess rekvisita hade beskrivits många gånger i olika böcker. Privatdetektivens kontor var vid det laget en välkänd fiktion. Läsarna visste hur det typiska kontoret såg ut. Den här typen av klichéer var naturligtvis ett problem för författarna. Men det kunde också vara en tillgång. Man behövde inte lägga någon möda på att beskriva deckarkontoret, alla visste redan hur det var inrättat. Kanske berodde Spillanes sparsamma beskrivningar av Hammers kontor på att bilden av det redan var starkt etablerad. Mike Hammer må vara våldsammare än en del andra kollegor men han byggde i hög grad på den färdigkonstruerade privatdetektiven. Så också hans kontor.

Dessa manliga frizoner är mycket lika varandra. Men det finns också tydliga variationer. Sherlock Holmes hade inget kontor men väl deckarlitteraturens mest berömda bostad. Den är så detaljerat beskriven att man har kunnat göra ett troget Sherlock Holmes-museum  på dess kända adress i London. Bostaden är viktig och förekommer nästan alltid i Holmes-texterna. Alla dess prylar syftar till att ge en bild av Holmes karaktär och antyda erfarenheter som kanske inte direkt beskrivs i romanerna eller novellerna.

Kommissarie Maigret är visserligen inte någon privatdetektiv och inte heller särskilt hårdkokt men har ett kontor med en mycket framträdande plats i alla de böcker där han förekommer. Jules Maigret i Paris är belgaren Georges Simenons (1903-1989) mest kända skapelse, en piprökande och ganska opolisiär tänkare. Han sitter gärna och funderar på olika barer. Ofta får hans mysterier sin upplösning under relativt gemytliga förhör i det nedgångna kontorsrummet på Quai des Orfèvres. De kan bli ganska långdragna och Maigret skickar ibland ner Lucas eller Lapointe för att hämta smörgåsar och öl från Brasserie Dauphine nere på gatan. Mellan frågorna, i tystnaden som emellanåt uppstår, går Maigret fram till den gamla kaminen i rummet och rör om i glöden eller lägger in ett vedträ. Han röker sin pipa. Hans kontor är en ganska trygg plats som med förståelse väntar på brottslingarnas bekännelser.

I den svenska deckarlitteraturen är det ett kontor som framträder framför alla de andra. Det är beläget på nedre Drottninggatan i Stockholm. Det är där som Ture Sventon, Åke Holmbergs (1907-1991) privatdetektiv huserar. Han är inte så våldsam men tillhör definitivt kategorin hårdkokt. Hans hökliknande profil motsäger allt annat. Någon bostad omnämns inte, det är kontoret som är viktigt i berättelserna om Sventon. I den första boken Ture Sventon, privatdetektiv (1948) är dock kontoret rätt tomt:

”Om han råkade få ett besök på sitt kontor, så trodde den besökande, att han var alldeles överhopad av de farligaste uppdrag. Telefonen ringde i ett, och Sventon svarade till exempel: ’Hallå. –Ja, det är bra! Men kom ihåg: använd bara pitolerna i nödfall. Kom ihåg det, pojkar!’ Eller också kunde den besökande till sin häpnad få höra, att Sventon hade ’…skuggat honom till Rio de Janeiro…samarbetar bra med brasilianska polisen. Godmiddag.’ Det var mycket besynnerligt. Men den besökande kunde ju inte så noga veta, att det bara var fröken Jansson, hans sekreterare, som ringde från det yttre rummet. Hon hade fått en skarp tillsägelse att hålla telefonen i gång, om Sventon råkade få besök.

Kontoret bestod av två rum, och i det yttre rummet satt alltså fröken Jansson. Hon var en äldre, gråhårig, mycket pålitlig dam med glasögon. Just nu hade hon bråttom. Hon stickade ett par grytlappar, som hon ville ha färdiga till sin systers namnsdag, och därför blev hon otålig, då telefonen ringde. Det var hennes chef privatdetektiv T. Sventon, som telefonerade från sitt rum.

’Jo, fröken Jansson’, sade han, ’skulle vi inte ha var sin temla i alla fall? Var snäll och ring till Rota efter två temlor.’”

Beskrivningen kompletteras av Sven Hemmels (1906-1982) utmärkta illustrationer. På dem kan man se att det ligger förklädnadsmaterial på bordet och på väggen hänger tjänstepitolen, en kalender samt en efterlysningsaffisch. Bilden är komplett och i Hammetts och Chandlers direkta efterföljd. Senare tillkommer en hoprullad matta som avger en omisskännlig kameldoft.

Efter det första äventyret går det bättre för Sventon och tyngdpunkten av kontorsbeskrivningarna ligger på väntrummet. Där är det ”som vanligt ovanligt mycket folk”.  Så här är det till exempel i Ture Sventon i öknen (1949):

”I hans väntrum satt fullt av folk, som alla hade svåra och farliga uppdrag i beredskap åt honom. En ville, att han skulle leta reda på en kanariefågel, som flög ut genom ett vindsfönster på midsommarafton, en annan ville, att han skulle spåra upp en person med bruna skor, som senast iakttogs på Odenplan, en tredje ville, att han skulle skugga en spårvagnskonduktör på linje 3. Där var så fullt med folk, att en del inte fick plats att sitta. Vid dörren stod en lång man med dystert, insjunket ansikte, som starkt misstänkte, att hans elaka granne hade stulit hans nya löständer.”

Sventon är en typisk privatdetektiv men inte alls amorös. Det finns ingen antydan om att fröken Jansson eller någon annan kvinna intresserar honom. Detta skiljer honom från sina ännu mer hårdkokta kollegor som i allmänhet konsumerar mängder av kvinnor. Hans kontor är inte heller någon utpräglad manlig fristad utan en lite vänligare miljö.

En liknande vänlig ton finns i Alexander McCall Smiths böcker om Mma Precious Ramotswe. I den första, Damernas detektivbyrå (1998), så handlar boken till stor del om denna kvinnliga afrikanska privatdetektivs kontor. Så hårdkokt är det väl inte, men i alla fall:

”Det fanns mycket att göra. En byggare hade engagerats att ersätta den skadade rappningen och reparera plåttaket, och tack vare löftet om kontanter hade också detta klarats av på mindre än en vecka. Sedan gav sig Mma Ramotswe i kast med uppgiften att måla, och snart hade hon målat utsidan färdig i ockra och insidan i vitt. Hon köpte nya gula gardiner till fönstren, och i ett ögonblick av stordåd som var mycket olikt henne, slog hon på stort och köpte ett helt nytt kontorsmöblemang bestående av två skrivbord och två stolar. Hennes gode vän mr J.L.B. Matekoni, ägaren till Tlokweng Road Speedy Motors, kom med en gammal skrivmaskin som han inte längre behövde och som fungerade mycket bra, och därmed var byrån redo att öppna – när hon väl hade en sekreterare.

Detta var det lättaste av allt. Ett telefonsamtal till Botswana College of Secretarial and Office Skills gav omedelbart resultat. De hade den rätta kvinnan sa de. Mma Makutsi var änka efter en lärare och hade just klarat av deras allmänna maskinskrivnings- och sekreterarexamen med en snittprocent på nittiosju; hon skulle bli perfekt – det var de säkra på.

Mma Ramotswe gillade henne med en gång. Hon var en mager kvinna med ganska långt ansikte och flätat hår, i vilket hon hade gnidit in kopiösa mängder henna. Hon bar ovala glasögon med breda plastbågar, och hon hade ett stelt men uppenbarligen helt uppriktigt leende.

De öppnade kontoret på en måndag. Mma Ramotswe satt vid sitt skrivbord och Mma Makutsi satt vid sitt, bakom skrivmaskinen. Hon tittade på Mma Ramotswe och log till och med ännu bredare.

’Jag är redo att arbeta’, sa hon. ’Jag är redo att börja.’”

Här finns visserligen de vanliga attributen men de är ändå annorlunda. Sekreteraren är vald på grund av sin kompetens och inte för sitt bystmått, något skjutvapen förekommer aldrig och på kontoret dricks endast rooibos-te.

Carl Johan De Geer har många gånger vittnat om sitt intresse för kioskdeckare och hårdkokta privatdetektiver. Bland annat skapade han tillsammans med Håkan Alexandersson (1940-2004) TV-serien Privatdetektiven Kant (1983). I De Geers roman Kyss mig dödligt (1985) så förekommer en investigator med ett klassiskt sunkigt kontor:

”Jag brukade ofta bo över på kontoret, för att slippa se den tröstlösa staden på väg hem; dessutom kunde jag då vara på plats tidigt, om någon skulle komma.

Därför, trots att jag inte hade sovit där just den natten, såg det inte så bra ut: mitt gamla täcke utbrett över skrivbordet…kaffekokaren framme (den hade sin plats i nedre högra skrivbordslådan)…fragment av skorpor på golvet…intorkat syntkaffe i en kopp.

Suckande stängde jag dörren efter mig, och försökte skölja den där koppen under vattenkranen i hörnet…men bara väsande ljud kom ur röret – hade hela staden blivit torrlagd? –fullt möjligt, men det kunde också vara portvakten som tyckte att jag hade varit för snål på sista tiden; snål, som om jag hade något val.

Det knackade på dörren, svagt men hörbart. En ovanlig händelse, som ni förstår, och jag försökte städa tyst och mycket snabbt. Att få in täcket i det minimala klädskåpet lyckades faktiskt, när jag tryckte till ordentligt. Men när jag skulle stänga in kaffekokaren i lådan välte den fördömda apparaten (jag fastnade med foten i sladden) och samtidigt åkte skåpdörren upp och täcket vällde ut över golvet (ett en gång vackert lapptäcke, sytt av min pappa av små tygprover som blivit över från hans kortvariga verksamhet som handelresande i textilbranschen). Det knackade igen, den här gången med ett hetsigt tonfall, och fastän jag inte sagt ’stig in’ stod plötsligt en flicka där, eller var det en dam, andfådd, med docklika drag (vilket accentuerades av ett par uppspärrade ögon och en mun öppnad till ett cirkelrunt ’o’).”

Det är den klassiska och många gånger upprepade scenen. Hos De Geer är den sjaskigare än vanligt och liksom avklädd. Hans bok är heller inte en deckare i egentlig mening. Men hela detektivkontorets idé syns ändå skarpt. Han undersöker denna manliga fantasi, eller kanske pojkfantasi, om en egen plats där ingen mamma eller fru bestämmer att mattor ska sopas och gardiner strykas. Men dock en plats dit vädjande och villiga kvinnor kommer. 45:an eller pitolen ligger redo på bordet. Privatdetektiven behöver bara vänta. Det är den manliga drömmen om att göra begripliga hjältedåd och bli belönad av kvinnorna.

I paradiset väntar fyrtio läckra jungfrur…

—-

Peter Ekström är en del av Kulturdelens redaktion

Texten är tillägnad LG – tack för alla böckerna.

Share

Lämna ett svar

Okonstmuseet

  • Veikko Aaltona – hötorgskonstens kung

    Äntligen! Långt efter att jag egentligen slutat samla på okonst […]

    Share
  • Merchandise

    Merchandise är ett engelskt ord som rätt och slätt betyder […]

    Share
  • Troféer och priser

    Troféer och priser har funnits länge. De är symboler för […]

    Share
  • Mat

    Alla livsmedel används inte till att äta. Det finns mat […]

    Share
  • Djurdelar

    Det förekommer djurdelar inom konsten. Det är inte bara Damien […]

    Share

Blå Kalender

  • En viss oro

    En viss oro förmärks   Huvudsaken läggs åt sidan Sånt […]

    Share
  • Att lyckas

    Att lyckas Jämföras   Bra och dåligt   Mittemellan Är […]

    Share
  • Lådan

    Jag är född i en trädstam   Av brädorna snickrar […]

    Share

Kulturbloggen

© 2019 Kulturdelen. All Rights Reserved. Logga in - Designed, developed and maintained by TypeTree