Roman: Änkans bok
Recension, Skönlitteratur fredag, september 16th, 2011Änkans bok
Joyce Carol Oates
Översättare: Ulla Danielsson
Bonniers 511 s.
Utkommer 16 september 2011
Änkans bok är Joyce Carol Oates skildring av det första året som änka sedan hennes make hastigt avlidit. Den är helt igenom personlig och handlar om privatpersonen Joyce Smith, änka efter sin livskamrat Raymond Smith. Författarjaget står tillbaka när sorgen tar överhanden.
Det går inte att undvika att jämföra Änkans bok med Joan Didions Ett år av magiskt tänkande (2006). Medan Didions bok, om året efter sin mans död, är en djuplodande skildring av vad sorg och sorgearbete innebär, samtidigt som den är en personlig betraktelse över ensamhetens geografi, ligger Oates fokus på smärtan i den personliga upplevelsen. Hon ifrågasätter sitt liv som änka, om det är värt att leva vidare. Medan Didions bok är stramt hållen, liten i formatet och alltigenom närvarande, är Oates skildring en spretig blandning som söker efter fokus.
Raymond Smith drabbas av en vanlig förkylning som snabbt leder till lunginflammation. Han hamnar på sjukhus i tron att han snart ska vara hemma igen. Nu blir det inte så, eftersom det stöter till oväntade komplikationer som hastigt leder till döden. Genom att upprepa vad som hänt skapar Oates en sorgegobeläng vävd av ensamhet och ångest. Knappt ens katterna vill hålla henne sällskap i hennes förtvivlan. Hon samlar alla sina mediciner och väger livet mot döden; ska hon svälja tabletterna och följa sin man eller ska hon fullfölja sitt sorgeår med hopp om att orka överleva? Det glimmar ändå små ljuspunkter i mörkret, i form av vänners stöd och arbetet med de unga studenterna.
Den starkaste skildringen i boken är när våren kommer och makens trädgård, som han alltid vårdat och haft sådan glädje av, börjar knoppas och spira, i trots mot Oates som vill dröja sig kvar i den stillastående vintern. Hur hon under ett ögonblick tar in hela trådgården i sitt sinne och bestämmer sig för att ta över den och göra den till sin egen, när inte trädgårdsmästaren är hemma längre. Det är en vacker bild av överlevnad.
Som mångårig läsare av Oates vill jag sluka den här boken med hull och hår, och bitvis gör jag det, men jag saknar den djupare inlevelsen i det lästa. Stundtals retar jag mig också på de gammaldags synsätt om kvinnor och män som hon framför, och som rimmar illa med framtoningen i hennes romaner. Det kan jag dock ha överseende med, men berättelsen griper aldrig riktigt tag i mig. Jag vill bli drabbad och omskakad av hennes sorgeår, men jag står mest bredvid och ser på.
___________
Agneta Hagerud är litteraturvetare och lärare.
