Arthur lever

Inlagd av Peter Ekström Krönika onsdag, september 21st, 2011

Arthur är ständigt aktuell. Just nu i två tv-serier, Merlin och Camelot, samt i musikalen Spamalot. Och det var ingen brist på uppmärksamhet tidigare heller. Romaner, dikter, filmer, operor, tecknade serier – ja i över tusen år har han varit oupphörligt populär. Han är en av historiens stora kändisar – om han nu har funnits.

Det är lite överraskande att JRR Tolkien (1892-1973) lär ha sagt att han skrev Sagan om ringen därför att han tyckte att det fanns så lite myter och legender i Storbritannien. Han var avundsjuk på Norden och Tyskland. Det kan man tycka att han egentligen inte hade anledning till.

Arthursagorna och andra berättelser som är besläktade, utgjorde ett mycket stort material redan tidigt på medeltiden. Detta kallas ”The Matter of Britain” av litteraturhistorikerna och har beskrivits som ett av tre stora ämnesområden i den europeiska medeltida litteraturen. Historierna om Arthur, Merlin, Guinevere, riddarna av det Runda Bordet, Camelot, Tintagel, den heliga Graal, Avalon och så vidare, var vitt spridda till avlägsna delar av den tidens västvärld.

Själv stötte jag på Arthur i början på 1960-talet i form av en bifigur i den tecknade serien Prins Valiant av Hal Foster (1892-1982) . Denna annorlunda och ytterst vältecknade serie är djupt ohistorisk. Den tar inte bara upp sagogestalter och rent fiktiva figurer, den blandar också historiska element från många olika epoker. Därmed så är den typisk för en av de tre olika varianter av Arthur som finns – populärkulturens hjältefigur. I denna version stämmer Arthur sällan ens med sina egna myter. Författare, filmare och tecknare har blandat vilt. I Prins Valiant känner man mer igen drag från Walter Scotts Ivanhoe och Alexandre Dumas De tre musketörerna än från de ursprungliga berättelserna om Arthur.

En annan Arthur – under lång tid minst lika livskraftig – är den politiske Arthur. Oavsett om han verkligen har funnits eller inte, så kom han tidigt att spela en viktig roll i Storbritanniens historia. En av de tidiga myterna går ut på att Arthur aldrig dog. Han drog sig tillbaka in i ett berg. Där väntar han med sina riddare. Därifrån ska han komma ut som en räddare när Storbritannien som mest behöver det.

Därtill är han en symbol för nationellt motstånd mot erövrare. Han är också en länk till ett ärofyllt förflutet. Den som kunde hävda släktskap med Arthur ökade väsentligt på sin legitimitet i de många olika konflikter och strider som landets småkungar var inblandade i. 1190 eller 1191 upptäcktes Arthurs och Guineveres grav i Glastonbury. Detta passade väl in i de behov som fanns i den tidens politiska situation. Den upptäckta graven var med all sannolikhet en förfalskning.

Arthur symboliserade dessutom en alltmer avlägsen guldålder – kanske till och med den relativt fredliga och civiliserade tid när Storbritannien var en del av Romerska riket. I politisk retorik så har syftningar på denna guldålder levt ända in i vår tid.

Arthur har också associerats med en vag ideologi. Denna kännetecknas av chevalereska riddarideal, gudfruktighet och vördnad för makten. Samtidigt som den tecknade serien Prins Valiant gjorde succé i USA och Storbritannien på 1930-talet bildades massor av Arthursällskap och klubbar för ungdomar där dessa idéer odlades.

Den tredje Arthur är den historiske. Det är osäkert om han alls har existerat. Engelska historiker är delade i två läger – de som tror att han har funnits och de som tror att han inte har funnits. Den kände engelske arkeologen Nowell Myres har sagt att ”ingen figur i utkanten av historien och mytologin har slösat bort så mycket av historikernas tid.”

Det finns ytterst få belägg för Arthurs existens. Hans grav är sannolikt en förfalskning. Dessutom förstördes alla spår av gravsten och benrester under reformationen. Omnämnande av honom saknas i de två viktigaste historiska krönikorna som kan betraktas som dokument över den tid som han ska ha levt i. Först på 800-talet, nästan 300 år efter sin död, dyker han upp i några källor. Och om han alls har funnits så var han inte kung, hade inte något runt bord och de flesta bifigurerna i historierna om honom, existerade inte eller hörde hemma i någon annan tid eller på en annan plats.

Men det finns alltså vissa vaga möjligheter att en historisk Arthur har existerat. Och även att denna person kan ha haft ett avgörande, om än mycket kortvarigt, inflytande på brittisk historia.

Det historiska läge då Arthur eventuellt hade sina femton minuter i rampljuset, var mycket speciellt. Rom hade dragit sig tillbaka från Storbritannien; den sista garnisonen lämnade ön 410. Den civiliserade överklass som etablerats levde vidare men tynade sakta bort när banden med Rom klipptes av. Storbritannien hade kristnats, i alla fall delvis, mycket tidigt. När kontakten med Rom upphörde började den brittiska kyrkan utvecklas självständigt. Olika varianter av mer eller mindre keltisk kristendom växte fram.

Glastonbury med sin tidigt etablerade kyrka hade viktiga roller i keltisk mytologi, för den brittiska kristendomen och för Arthurlegenderna. Här skapades en brännpunkt där det keltiska Avalon, Josef av Arimateas gömställe för den heliga Graal och Arthurs grav sammanföll. Det är inte konstigt att platsens laddning har bestått genom århundradena.

Den siste representanten för den romerska guldåldern i Storbritannien var kanske Ambrosius Aurelianus. Han verkar ha känt sig som en romare. Han använde romerska insignier, till exempel kallade han sig tribun. Men samtidigt använde han också keltisk symbolik som till exempel den walesiska draken. I praktiken var han kung över en del av Storbritannien i slutet av 400-talet. Strax innan 500 försvann han från scenen och det är precis då som det tycks uppstå en kort historisk parentes på cirka femtio år, i landet.

Efter Roms tillbakadragande uppstod ett maktvakuum och hot kom från alla möjliga håll; skottarna, saxarna, germanerna. Ambrosius kämpade framgångsrikt mot dessa men hoten kvarstod. När han blev äldre och inte orkade föra krig själv längre kan han ha utnämnt en ställföreträdare, en överbefälhavare. Han fick den romerska titeln dux bellorum och hans namn var Artorius eller Arthur.

Arthur var en kompetent krigare och han vann slag efter slag mot olika fiender. Han rensade landet från inkräktare. Kulmen kom med det legendariska slaget vid Mount Badon där Arthur personligen ska ha dödat 960 fiender. Efter denna bedrift omkring 520, kom en sällsynt period av fred i Storbritannien.

Möjligen trivdes Arthur bättre i krig än i fred. Den engelska kyrkan verkar inte ha gillat hans stil och det kan möjligen vara förklaringen till att han är utlämnad från en del viktiga historiska dokument. Kanske var han mer en rå flåbuse än den ädle riddare som tonade fram i den höviska medeltidsdiktningen. Några av de äldsta historierna om Arthur och hans män handlar om hur de rider omkring på landsbygden och stjäl svin och rövar bort kvinnor. I gänget fanns kanske Kay och Bevedere. Men Gawain, Tristan och Lancelot hör egentligen hemma i andra sagor och har tillförts mycket senare. Trollkarlen Merlin var kanske mer en kringvandrande gycklare men verkar också han ha en viss historisk grund. Däremot tycks han ha funnits i en annan tid och uppehöll sig mer i Cornwall än i Wales som var Arthurs kärnområde.

Litteraturen om och omkring Arthur är mycket omfattande. Den litteräre Arthur har nyligen diskuterats av Stig Strömholm och Anna Carlstedt i var sin essä i Svenska Dagbladet.

Om den historiske Arthur har jag med nöje läst i bland annat Geoffrey Ashes bok King Arthurs Avalon från 1957. den och flera andra böcker om Arthur och det mytomspunna Glastonbury har jag ärvt efter Soldanella Oyler – en liten spillra av hennes bibliotek.

—–

Peter Ekström är en del av Kulturdelens redaktion