CD: Glières orkesterverk
Recension, Skivor torsdag, september 22nd, 2011
Reinhold Glière: Orchestral Collection: Symphonies Nos. 1–3, The Zaporozhy Cossacks, Suite from The Red Poppy, Suite from The Bronze Horseman, Concerto for Horn and Orchestra, Gyulsara, Consert Waltz, Shakh-Senem, Ballad, Overture on Slavonic Themes, Heroic March for the Buryiat-Mongolian ASSR, Holiday at Ferghana (Chandos/Naxos). Box med 5 cd. Speltid: 78’08 + 64’09 + 60’40 + 70’16 + 75’30.
Richard Watkins (horn), Peter Dixon (cello), BBC Philharmonic, Sir Edward Downes (dirigent) och Vassily Sinaisky (dirigent)
–
Trots sitt namn var Reinhold Glière en rysk och sedermera sovjetisk, mycket sovjetisk, tonsättare. Han dog f.ö. samma år som Chrusjtjov initierade avstaliniseringen, det vill säga 1956.
Född 1875 är Glière yngre än Tjajkovskij och Rimskij-Korsakov och äldre än Sjostakovitj och Prokofjev. Men om hans musik pekar åt något håll så är det bakåt – vilket under Stalin var en klar tillgång för en tonsättare som ville behålla livet och dessutom vinna ära och medaljer.
Mest känd är han för den väldiga 3:e symfonin från 1911 som skildrar den ryske sagohjälten Ilja Murometz bravader. Den storslagna musiken kräver en gigantisk orkester och målar med klangpalettens alla färger. Allra läckrast sker det i andra satsen vars förtrollade skog låter som om Ravel arrangerat Wagner. De två tidigare symfonierna är inte av samma klass men förvisso av intresse för alla med faiblesse för rysk senromantik. Glières sinne för härligt svepande slaviska melodier, men även orientaliska tongångar, går igen i mycket av det han skrivit, och nog vet han hur man får en orkester att klinga flott och briljant. Det gör även en rad av de korta verken roliga att höra – samtidigt som all denna glansiga yta i längden gör det svårt för musiken att riktigt få fäste någonstans. Det känns lite tomt i längden.
Som ett exempel kan nämnas den balett han skrev 1949 efter Pusjkins dikt Bronsryttaren. Vid den här tiden satt tonsättare som Sjostakovitj och Prokofjev trångt, anklagade för formalism och andra fruktansvärda hemskheter. Något sådant varken ville eller behövde Glière riskera. Han satsade på lättsmälta och medryckande melodier som tilltalade Stalin och politbyrån och avslutade verket med en högstämd hymn till Leningrad. Det är både glansfullt och underhållande – och det gick hem. Men vad musiken har med Pusjkins mörka dikt att göra blir jag aldrig klok på. Rolig musik hittar man även i Den röda vallmon från 1927. Här får vi sviten; vill man ha hela baletten finns den på en utmärkt dubbel-cd på Naxos.
Glière visste hur en slipsten skulle dras såväl musikaliskt som ideologiskt. Det snurrar på friktionsfritt. Kontroversiell är han aldrig, och de verkliga höjderna och djupen skyr han. Men ytan behärskar han. Det visar den här prisvärda boxen från Chandos. BBC Philharmonic dirigeras av Sir Edward Downes (4 cd) och Vassilij Sinajskij (1 cd) – och båda har sinne för tonsättarens nästan vällustigt yppiga stil. Ljudet är storartat, och det är sannerligen ingen nackdel i musik av det här slaget. Dessutom är omslagen till de enskilda skivorna riktigt läckra. Så det är bara att hugga in på denna krämiga och gräddiga tårta av toner. Men ta det lite lugnt för att undvika övermättnad.
__________
Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion.
Ilja Murometz, målning av Viktor Vasnetsov från 1914.
Foto av tämligen ung Glière.
