Roman: Outsider

Inlagd av Magnus Gustafson Recension, Skönlitteratur fredag, oktober 14th, 2011

Outsider

Torbjörn Flygt

Norstedts, 430 sidor, Ute nu
– – –

I den Augustprisbelönade romanen Underdog (2001) skildrades Johan Krafts uppväxt i arbetarklassen i Malmö under 1960- och 70-talet. Nu, tio år senare, återkommer författaren Torbjörn Flygt (f. 1964) med uppföljaren Outsider, som beskriver Johan Krafts klassresa under 1980- och 90-talet – juridikstudierna på Lunds universitet och vägen in i det vuxna välstädade medelklasslivet. Mina förväntningar inför den nya boken var kluvna. Minnet av Underdog, som jag hittade i en bokhylla under ett besök hos en kompis och läste delar ur som kvällslektyr, var att den var skriven på en konventionell och schablonmässig prosa, som inte berörde eller gjorde avtryck på något djupare plan.
Anledningen till att jag ändå var en smula optimistisk var att uppföljaren Outsider lanserades, förutom som en klassreseskildring, som en skildring av ”… åren efter mordet på Olof Palme då högerextremister demonstrerar på 30 november, Café Opera är det fränaste stället i landet och Ny Demokrati kommer in i riksdagen. En tid när Sverige förlorar något av sin oskuld.”
Efter att ha läst romanen är jag beredd att kalla det för delvis falsk marknadsföring. Händelserna nämns i texten men får ingen litterär gestaltning som tränger igenom skinnet. Det blir alltför svepande och stereotypt. Snarare än litterär gestaltning ger det intrycket av ett hopkok av uppgifter från gamla pressklipp som tillsammans syftar till att skapa igenkänning genom exempelvis autentiska namn på nyhetspresentatörer. Romanen ger inget nytt perspektiv på den här perioden. I stället spelar den på och utnyttjar en klichébild av att statsministermordet skulle ha inneburit en avgörandet vändpunkt i det svenska folkhembygget.

Kanske är det fel på själva utgångspunkten, kanske är det just idén om en vändpunkt efter Palmemordet som är vilseledande. Det är i sammanhanget intressant att referera till den aktuella pjäsen Politik av Henning Mankell, som just nu spelas på Helsingborgs stadsteater, där en skugglik Palmegestalt på frågan om hur det hade varit om han inte blivit mördad svarar att det hade varit som nu. Palme må ha varit en färgstark individ, men han uppstod i en kontext, en alltjämt myllrande och stark folkrörelse, och det är framförallt den som saknas och inte Palme, som Göran Greider så förnuftigt påpekar i boken Ingen kommer undan Olof Palme (2011).

Recensenterna av Flygts nya bok tycks vara fångade av såväl språket som av karaktärerna. Själv är jag snarast av motsatt uppfattning. Det som beskrivs som frisk och frejdig spontanprosa uppfattar jag många gånger som tomt och klichéfyllt ordbajseri. Mina farhågor efter att ha läst delar av Underdog besannas. Karaktärerna gör inte heller något djupare avtryck hos mig. När exempelvis korridorkompisen Traktor begår självmord och hittas hängande i ett rep på sitt studentrum är jag helt oberörd. Traktors tvivel på sig själv, och hans tyranniska far som vill tvinga honom att arbeta i familjens lantbruk, har inte framställts på ett sådant sätt att jag drabbas av hans tragiska öde.

Det som fastnar hos mig och som jag tycker är positivt med den här romanen är vissa miljöskildringar av studentlivet. Kanske har den här miljön inte blivit tillräckligt skildrad vare sig i litteraturen eller i filmen. En favoritsekvens är när någon förklarar att anledningen till att akademiska studier omgärdas av så många traditioner, riter och ceremonier är för att skrämma bort arbetarklassen och upprätthålla den sociala snedrekryteringen. Det är en iakttagelse som jag kan relatera till då jag själv har arbetarklassbakgrund och har erfarenhet av att försöka dechiffrera koderna i den slutna akademiska världen. Dessutom kan jag som gammal Lundastudent uppskatta att ordet ”Bögen i Backen”, benämningen på en populär nattöppen korvmoj vid järnvägsstationen i Lund, hamnar mellan pärmar i en Norstedts-utgåva.

Efter läsningen av Outsider har jag återkommit till att ett av problemen med författarens på ett plan progressiva konstnärliga projekt – att gestalta klassamhället genom klassresenären Johan Kraft – är att det har klätts i en gammal konventionell romandräkt.
I artikeln ”Romanens slut” (Aftonbladet 25/9) skriver litteraturvetaren Anders Johansson följande:
” … Det svenska romanproducerandet puttrar på som om Balzac satt och skrev vid bordet intill. (…)I slutändan är den tilltagande romanstelheten ett uttryck för en oförmåga eller ovilja att föreställa sig en annan samhällsordning. Böcker som är bekväma i sin genre är bekväma också i den rådande politiska ordningen.”
– – –

Magnus Gustafson