På begäran: Jag och Bob Dylan på Harrys i maj 2011

Inlagd av Agneta Wistrand Rosendal Krönika fredag, oktober 21st, 2011

På begäran:

Jag och Bob Dylan

Framförd live på Harrys i Örebro i samband med firandet av Bob Dylans 70-årsdag i maj 2011.

av Agneta Wistrand Rosendal

Kom in och sade:

”Tomorrow is a long time”

”The answer is blowing in the wind” .

Minnet krånglar.

När mötte jag dig första gången?

”Time is a jetplane”.

Jag var ett barn. Skrek ”like an orphan in the sun”.

Lite It´s all over now, baby blue”.

Det fanns topplistor.

Klistrad vid dem.

För din röst skull.

För att du sjöng rakt in i hjärtat.

För att något hände.

För att jag blev viktlös.

Löstes upp.

Du smög dig in hos andra.

Byrds, Joan Baez, Jhonny Cash

och så den gången

via Jan Johansson.

Hos grannensgrabb.

Tre, fyra år äldre, med rummet fyllt av jazzdiggare.

Det var höst.

Jag tonåring och ”Blowing In the Wind”

i suggestiv jazztappning.

Det var makalöst

Mattorna i rummet

Ett par decimeter ovanför golvet

Nej det var inte droger

Det var du, musiken du gjort

Och han, han som nyss dött

Jan Johansson, som vi sörjde unga

Vi var så unga

Så skoldanserna.

Lokalbandet Union Jack.

Sista dansen och Björn sjöng

”Just like a Woman”.

Det slog an.

”Breakes just like a little girl”.

”She belongs to me”

Värvningskampaj med mellanöl och ostmacka hos SSU.

In i svarttunneln. Tonårsresan.

Med Positively 14th street och ensamheten.

Blev jag hon i ”Like a Rollingstone”.

Mer sixfeet over än under.

Jag förstod aldrig varför de kallade dig Judas.

Och du kraschade med en hoj någonstans.

Och flera sade att du var död.

När du bara stannade upp.

Blev far.

Tom thumbs blues. …They got some hungry women there

they really make a mess outa you

”The joke was on me”.

Ett tumlande.

Vinylen snurrade. Allt snurrade. Din röst. Tröst.

Svartnätter. Drog utomlands.

Andra kontinenter

Hem. Musikkollektiv i gammal skola

och snart ett barn som jag

födde upp med modersmjölk

och din musik.

I kyrkan

på kusinens konfirmation

stod barnet upp och frågade

med kristallklar treårsröst.

Om det var du som spelade.

Om det var du eller Cat Stevens.

När pianot bars ut skrek barnet.

Jag lät aldrig ”Blood On the Tracks” vila.

Bara när jag var på jobbet.

Vinylen brännhet.

Hjärtat i trasor.

Vinylen svettades. Blödde.

Alldeles ”Tangled up in blue”.

Det var något med ”Idiot  Wind”

och jag längtade efter ”Shelter From the Storm”.

Och  hela ”Desire LP:n”, ännu mer ”Idiot Wind” och

”One more cup of Coffee for the road.

Allt blev plötsligt progg.

Ett jäkla liv när du pratade om Gud.

Och var du jude eller kristen och

vad    var   jag. Vad fick jag tycka? Vad skulle jag tänka?

Någon bar in band till rullbandspelaren.

Hela Budokain konserten.

Vad jag älskade dig!

Älskade att spela

den långsamma varianten

av  I      Want     You.

Igen. Och igen. Och igen. Drömskt vackert.

Tidigt 80-tal och en konsert i Globen.

Barnet var kanske 10.

Tror inte hon förstod din storhet.

Du stod med munkjacka och huvan uppfälld.

Hela konserten.

Inte ett ord förutom din sång, musik

Det räckte för mig

Inte för henne

”I followed you beneath the stars, hounded by your memory
 And all your ragin’ glory”

Desire Lp:n igen

dansade med nattvaken liten son.

”Mocambique” och ”Hurricane”

En juninatt för drygt tjugo år sedan.

Nyförlöst.

De sista tvillingar.

Den minsta tappar värme

blir lagd i kuvös.

Den andra vill ligga på mitt bröst.

Åskan river himlen i bitar.

Regnet vräker ner.

Kronbladen

från det japanska körsbärsträdet

faller som snö

Nattradion spelar ”Man in a Long Black Coat”

den bräckliga juninatten

övergår i gryning

och den lille i kuvösen

andas

Du fortsätter berätta

Om ditt liv i

Din never ending story, never ending tour

Om mitt

Om allas

1997 och Time Out of mind

Love sick

Och du säger: ”Seen to much, nothing can heal me now

But your touch”

och himlen färgas ”Cherry red”

mil i bil med dig

Och den senaste konserten

Den i Globen

för ett par år sen

eller var det fem

de tunga trummorna

tunga, lugna

introt till ”Nettie More”

med yngste sonen på parkett

det är vackert så

det är en lång resa

den pågår än

Och som du säger:

Jag är född här och jag ska dö här, fast det är inte det jag vill

Jag vet att det ser ut som att jag rört mig, men jag har stått still

© Agneta Wistrand Rosendal