Hem » Film, Recension » Bio: Contagion

Bio: Contagion

Contagion
Thriller, USA, 2011
Regi: Steven Soderergh
Skådespelare: Matt Damon, Kate Winslet m.fl.
Biopremiär 2011-10-21

— — —

Katastroffilmens mindre spektakulära syskon pandemifilmen har inte gjort så mycket väsen av sig på sistone. Genrens stora milstolpe var Outbreak från 1995, och sedan dess har det inte hänt så mycket som lett till mer än axelryckningar. Utan jordbävningar, vulkanutbrott eller kometer som drar upp budgeten så har man istället kunnat hålla sig till det skrämmande ödelandet som består av tv-filmatiseringar. Visserligen har det funnits en del filmer som skildrat pandemiliknande utbrott likt 28 Dagar Senare och Blindness, men vad som saknats är en film som gått in på en mer medicinskt korrekt vinkling… fram tills nu alltså med Steven Soderberghs nya film Contagion.

Contagion inleds med att man får se hur Beth, spelad av Gwyneth Paltrow, anländer hem till USA från en resa till Hong Kong. Hon tycks ha blivit sjuk under resans gång och har knappt fått vara hemma innan hon kollapsar och avlider. Samtidigt börjar andra människor runtom i världen dö av något som verkar likna det som fick Beth att gå bort. Snabbt inser världshälsoorganisationen att en omfattande pandemi kan vara på gång att sprida sig. Läkare runtomkring i världen måste samarbeta för att kunna framställa ett vaccin, samtidigt som dagarna går, samhället kollapsar och dödsantalen ökar.

Med en närapå dokumentär stil skildrar Steven Soderbergh hur ett par oskyldiga hostningar sprider sig ut till att bli en katastrofal pandemi. Situationen skildras med knivskarp realism där händelseförloppet kallt och precist presenteras med en distanserat antagande, och den medicinska jargongen känns (och ska uppenbarligen vara) mycket sanningsenlig och korrekt. Soundtracket, som påminner en hel del om det Trent Reznor gjorde till förra årets The Social Network, passar in perfekt på den kalla – ofta sterila – atmosfären som omhöljer filmen.

Som den sanna ensemblefilmen den är består Contagions rollista av ett högt antal stora namn som får samsas om rampljuset. Beths make Mitch är en av flera karaktärer som vi får följa under filmens gång. Spelad av Matt Damon sticker han ut som filmens allra största behållning. Damon ger ett trovärdigt och starkt porträtt av en familjefader som gör allt för att hålla det sista han har kvar av sin familj intakt och det är främst med hans perspektiv som en helt ordinär invånare som man kan se sig själv mest i. Men trots omständigheterna blir hans medverkan aldrig gråtmild. Soderbergh håller hela tiden Damons karaktär på en tillräcklig distans för att vi aldrig ska binda oss för mycket till enbart honom. Detta kanske låter konstigt, men den emotionella distansen passar väl in i hur Soderbergh behandlar rollfigurerna som detaljer i den globalt omfattande katastrofen.

Där filmen tar sig, vad som känns på ett par ställen som, ett onödigt sidospår är i Jude Laws medverkan som bloggaren Alan Krumwiede. I jakt på att avslöja sanningen som han påstår att politikerna döljer för den stora massan får man se hur han får med sig stora antal människor som följer hans talan. Jag förstår vad syftet med rollens medverkan som den konspirationshojtande journalisten är, men det känns lite som att motivationen till hans medverkan rinner ut i sanden under filmens gång. Nu blir han mest en fotnot över hur media kan spela in på gott och ont i situationer som dessa.

Contagion utmanar snarare hjärnan än dina känslor. Även fast det visuella kanske inte alltid skrämmer så är idéerna skräckinjagande, och de mest skrämmande bilderna som man får med sig hem efter man lämnat biografen – om man bortser från en kort obduktionsscen – är de många närbilderna på folks smitthärder till händer som här tar rollen som råttorna hade under pestens glansdagar. Precis som naturkatastrofer är något som människan har en minimal kontroll över är det ständiga hotet av en ny spanska sjukan ett reellt hot som vi kan rå lite över. Vetenskapen avancerar men likaså gör de resistensbyggande virusen i sin naturliga del av evolutionen. Utan att slå på den stora trumman lyckas Soderbergh med att göra en tät film som både är spännande och tänkvärd genom att utnyttja våra rädslor för vad som kan ske när våra medicinska framsteg helt enkelt inte räcker till.

— — —

Rickard Blixt är filmvetare och frilansande skribent

Share

Lämna ett svar

Okonstmuseet

  • Veikko Aaltona – hötorgskonstens kung

    Äntligen! Långt efter att jag egentligen slutat samla på okonst […]

    Share
  • Merchandise

    Merchandise är ett engelskt ord som rätt och slätt betyder […]

    Share
  • Troféer och priser

    Troféer och priser har funnits länge. De är symboler för […]

    Share
  • Mat

    Alla livsmedel används inte till att äta. Det finns mat […]

    Share
  • Djurdelar

    Det förekommer djurdelar inom konsten. Det är inte bara Damien […]

    Share

Blå Kalender

Kulturbloggen

© 2021 Kulturdelen. All Rights Reserved. Logga in - Designed, developed and maintained by TypeTree