Roman: Sumobröder
Recension, Skönlitteratur söndag, oktober 30th, 2011Morten Ramsland
Sumobröder
Norsteds förlag, 251 sidor
Utkommer 31 oktober 2011
Nyligen uppmärksammade pressen fenomenet ”maktlekar” mellan barn och ungdomar. Maktlekarna blir vanligare och grövre, löd nyheten. Intervjuade elever menade att de tjänade till att bestämma rangordningar i klassen och att de ägnade sig åt det i brist på något annat att göra. Återigen skakade vi gammelskallar på huvudet: ”Det är dagens hårda samhällsklimat som skapar sådant här. Det är våldet på tv:s fel, det är dataspelen.”
För det måste väl bero på något, eller hur? På sextiotalet var det Beatles fel, på åttiotalet satanisthårdrockens.
Klart är att maktspel och våld ungdomar emellan tycks fortgå oavsett vems fel det är. Det visar den danska författaren Morten Ramslands nya roman ”Sumobröder” med tydlighet på.
Året är 1981 i arbetarklassförorten Paradishaven utanför Odense i Danmark. Här bor Lars tillsammans med sin lillebror Överbettet. Han fördriver dagarna i området vid reningsverket tillsammans med sina polare genom att spela tennis med paddor, lägga en levande kanin i en frysbox för att se vad som händer, stänga in spindlar i en burk med flugor och långsamt betrakta om den senare äts upp eller överlever samt kasta in bajs i grannens trädgård. Men framförallt slåss de. Sumobrottas med varandra, binder fast lillebrors plågoande vid ett träd, delar ut örfilar och hot till de yngre, åker på en hel del stryk själva av de som är äldre. Barn är grymma men inte onda. Eller hur? De testar bara. Hur långt man kan gå, hur hårt man kan slå och hur lång tid det tar innan man får tillbaka. De ständiga kraftmätningarna och rädslan för att själv besegras tjänar som ett steg i utvecklingen för pojkarna i Paradishaven.
Men den egentliga berättelsen gömmer sig bakom de upprepade slagsmålen. I bakgrunden rör sig pojkarnas fäder till och från arbetet. Franks pappa runkar över porrtidningar i källaren, Peter Pans pappa klipper av hans tidstypiska hårlock när han sover, Olsensbanden Kjelds farsa dog i en trafikolycka. I fokus står Lars relation till sin pappa. Pappan som säljer skosnören, retas genom att prutta, har konstiga telefonsamtal i smyg med någon som måste vara en bäbis och som absolut inte vill prata med Lars farfar. Pappa som en dag slutar att skratta, svära och prutta. Ligger bara i soffan och stirrar i taket. Gråter till och med.
På bokens baksidetext står att ”Sumobröder” handlar om att vara pojke. Ja, för trots att Ramsland stoppat in åtminstone en tjej som slåss, blir min igenkänningsfaktor ändå låg.
Jag frågar min sambo om det verkligen var sådär att vara kille. Slogs ni? Var du rädd? Slog du tillbaka? Han svarar ja på alla frågorna. Jag tänker att flickors maktspel är mindre fysisk. Man mobbar och pratar bakom ryggen, fryser ut och osynliggör. Ramslands bok är fylld av bajs, pickar, kiss, spyor, pruttar och blåmärken: fysisk i flera bemärkelser. ”Sumobröder” belyser pojkars erfarenheter av maktspel på samma sätt som filmen ”Apflickorna” belyste flickornas. Det senare är ett kompletteringstips utifall att man vill fördjupa sig i ämnet.
Den som tröttnat på formexperiment och väntat på återkomsten av berättelsen med stort B kan tacka och bocka för Ramslands välskrivna, gedigna historia. En berättelse om män och pojkar, vänskap och familjetragedier. Det är drivet, mustigt och underfundigt om ett ämne som alltid är mycket angeläget.
Klara Olander Bergström är frilansskribent
