Nysläppt filmklassiker : Sinuhe egyptiern

Inlagd av Johan Axell Film, Recension, Videohyllan söndag, januari 1st, 2012

Sinuhe egyptiern
Drama, 1954, USA
Distributör: 20th Century Fox
Regissör: Michael Curtiz
Skådespelare: Edward Purdom, Bella Darvi m.fl.
Längd: 135 minuter
Finns på svensk DVD och Bluray sedan 2011-12-07

— — —

Sinuhe blev som barn övergiven av sina föräldrar, men kom snart att adopteras av en läkare i de fattigaste delarna av Thebe. Sinuhe lärde sig allt han kunde av sin nye far, och när tiden var mogen begav han sig ut på stadens gator för att göra gott i världen. Allt är dock inte lugn och ro i det forna Egypten. Det råder en stark oro i staden, och när den nya faraon förkunnar införandet av en ny religion så förvandlas Thebe till en smältugn. Det dröjer inte länge innan Sinuhe dras in i den ena konflikten efter den andra, och han får snart uppleva de mindre tilltalande sidorna hos såväl sina medmänniskor som sig själv.

1950-talet var något av en gyllene era för Hollywood, och man producerade några av USA:s mest storslagna filmer under denna period.  Och när det gäller storslagenhet, så är det få filmer som kan tävla med de historiska dramer som då var på tapeten. När vi idag minns tillbaka på dessa filmer, som alla utspelade sig för tusentals år sedan, så är det titlar som Ben-Hur och De tio budorden som vi här i Sverige kanske främst tänker på. Men även Sinuhe egyptiern är en av de filmer som rankas som en av de allra bästa inom denna genre. Och detta ter sig faktiskt något konstigt, då den skiljer sig så pass markant från andra titlar ur samma genre.

Många av Hollywoods episka dramer hade en stark koppling till bibeln, vilket var fallet med till exempel den tidigare nämnda Ben-Hur. De filmer som saknande detta element fokuserade istället oftast på forna krigsherrar och stora slag, där man ville visa så grandiosa och storslagna scener som möjligt. Sinuhe egyptiern saknar båda dessa element, vilket både hjälper och stjälper filmen.

Avsaknaden av stridscener gör nämligen att filmen stundtals är något saktfärdig, och om man bortser från en adrenalinfylld lejonjaktsscen under filmens tidigare hälft, så är den dessutom väldigt segstartad. Inte heller när filmens handling har börjat få fart är det vidare engagerande framställt, och det är lite för lätt för åskådaren att stundtals tappa intresset. Sinuhe egyptiern är en film som hade mått bra av lite tightare redigering, och en något mer avskalad dialog.

 Misstolka dock inte denna kritik som att filmen skulle vara dålig. Den har sina problem som kan vara svåra för vissa ur dagens publik att överkomma, men dess handling är nästintill superb. Den är överraskande fräsch och står sig utan problem än idag, något som är ytterst sällsynt för Hollywoods historiska dramer. Vanligtvis handlade dessa om religiösa män och deras uppoffringar, eller om stoiska hjältar och deras prövningar. Sinuhe egyptiern handlar istället om egoism, ifrågasättandet av religion, pacifism, kärlek och kanske framförallt politik. Det är en fruktansvärt intressant berättelse man målar upp, med intriger som spänner över ett helt decennium. Det är därför som det är extra olyckligt att man inte lyckats fånga detta på ett mer livfullt sätt. Vissa scener är på tok för långa, och dialogen känns inland styltad. Men även om dialogen kanske inte fungerar lika väl som i Mika Waltaris bok som filmen är baserad på, så har man ändå gjort ett bra jobb med att fånga dess andemening.

Något som aldrig upphör att förvåna när det gäller filmer ur denna genre, är den otroliga storslagenhet man lyckas förmedla genom miljöer, kulisser och statister, och Sinuhe egyptiern är sannerligen inget undantag. Även om man inte har lika stora folkmassor som i Erövraren och Ben-Hur så verkar ändå det forna Egypten sprudla av liv. De städer och palats man visar upp ser så väl använda som omskötta ut, och det är svårt att inte undra vad Farao använder för golvvax när man ser hans magnifika tronrum. Störst eloge förtjänar dock teamet bakom filmens matte paintings, då det stundtals är omöjligt att urskilja vad som är verkligt eller ej. Även filmens specialeffekter, även om de framstår som primitiva med dagens mått, är riktiga praktarbeten för sin tid.

Skådespelet är oklanderligt, trots den stundtals träiga dialogen. Det är dock svårt att inte undra hur filmen kunde ha varit om Marlon Brando hade medverkat, så som det var tänkt från början. Edward Purdom är dock inte ett dåligt val som ersättare, även om hans rolltolkning är något lågmäld. De som står ut mest är istället Bella Darvi i rollen som den förföriska Nefer, och kultskådespelaren John Carradine i en biroll som dödgrävare.

Sinuhe egyptiern är inte en film som alla kommer tycka om då den, framförallt sett utifrån dagens standard, är en väldigt långdragen historia. Men om man bara har tålamod och vilja att undvara de 135 minuter som filmen spänner, så finns där en väldigt unik upplevelse att finna. Det fanns ingen annan film som helt var som Sinuhe egyptiern när den släpptes, och det finns det inte heller än idag.

— — —

Johan Axell är filmvetare och frilansande skribent