Bio Roxy: Pojken med cykeln
Film, Recension måndag, januari 23rd, 2012Pojken med cykeln
Regi: Jean-Pierre Darnenne, Luc Dardenne
Drama, Frankrike, 2011
Medverkande: Thomas Doret, Cécile De France, Jérémie Renier m.fl.
Bio Roxy, premiär 27/1
— — —
Cyril, 12 år, gör allt för att rymma från skolhemmet där han bor. Han är en kille med stora svårigheter, både vad gäller impulskontroll och empati. Han pendlar mellan total stillhet och rasande utbrott, han river sig i ansiktet och slår både sig själv och andra.
De belgiska bröderna Jean- Pierre Darnenne och Luc Dardenne utgår i filmen Pojken med cykeln från barnets perspektiv. Cyril har brutalt övergivits av sin far – någon moder finns inte – sen denne valt att starta ett nytt liv utan honom. Kvar finns en ekande tom lägenhet och ett barns desperata längtan efter tillhörighet. Cyril vet inte vart fadern flyttat, och när det uppdagas att denne till och med sålt hans cykel innan han stack finns enbart ett krossat hjärta och ett inre tumult kvar. När han av en slump stöter på hårfrisörskan Samantha, och hon lyckas köpa tillbaka hans cykel, möter han någon som ser honom och tar sig an honom. Där tar berättelsen sin början.
Pojken med cykeln har blivit mycket uppmärksammad och fått fina recensioner. Jag har dock en del invändningar, även om jag förstår att man kan fastna för berättelsen om den ensamma pojken och den goda kvinnan, som tillsammans rider ur de svåraste stormarna. Berättelsen i sig är en bra historia, men den framställs alldeles för enkelt och utan fördjupning för att bli psykologisk trovärdig. Det gäller flera delar, såsom Samanthas bevekelsegrunder att ta sig an en vilt främmande pojke, som vi inte får någon förklaring till, och likaså hennes och pojkens relation, som verkar lösa alla problem men som vi inte får se vad en består av. Det haltar också betänkligt i framställandet av Cyrils omedelbara lojalitet med langaren som enbart vill utnyttja honom. De delar av filmen som griper mig är relationen mellan Cyril och hans far. Handlingsförlamningen och knappheten i spelet speglar det svek och den smärta deras relation består av. Den står i stark konstrast till en av slutscenerna, där Samantha och Cyril är på en cykelutflykt till synes i full harmoni trots allt som hänt.
Det finns något av en frälsartanke genom filmen, där den vackra och goda modern (kvinnan), ställer allt till rätta. Cyril – som spelas mycket bra av Thomas Doret – är ett barn med stora svårigheter, och i det verkliga livet skulle han behövt mycket hjälp för att bli hel.
Utan psykologisk skärpa och fördjupning stannar filmen på en enkelhet som inte griper tag i mig. Det är alltför lätt att förutse vad som ska ske och det fattas för många bitar, vilket är synd på en i grunden bra historia. De dramatiska musikstycken som då och då bryter in känns malplacerade, eftersom handlingen inte lever upp till den nivån av inlevelse och spänning.
— — —
Agneta Hagerud är litteraturvetare och lärare
