Konsert: Augustifamiljen, Ebbot och Magnus Carlsson
Recension, Scen söndag, februari 26th, 2012Augustifamiljen, Ebbot och Magnus Carlsson
Fredag, 24 februari, Prisma, Örebro
—
Augustifamiljen, bekanta från På Spåret och som Håkan Hellströms band, spatserar upp på den lilla scenen på Prisma strax efter klockan 22 och tar vant plats bakom sina instrument. Efter att solidariskt ha turats om att leverera första låtens textrader så välkomnas Magnus Carlsson upp på scenen med presentationen ”Sveriges bästa sångare”. Jag håller mig neutral till den beskrivningen, men Weeping Willows-sångaren har poppat till sig med ljusblå skjorta kvällen till ära och han gör mig inte besviken med sin aningen speciella röst. Han greppar sin tamburin hårt, och släpper den knappt under den nästan två timmar långa spelningen, han sluter ögonen som brukligt är och han påbörjar leveransen av en salig blandning av låtar som kvällen ska komma att bestå av.
När sedan Ebbot gör entré iklädd en svart tunika med tillhörande svarta pyjamasbyxor och halsduk, backar Magnus Carlsson nästan in i trumsetet och står sedan kvar där med ett otydbart ansiktsuttryck under Ebbots första låtar och tittar nästan skrämt på den stora, skäggiga mannen. De båda sångarna turas sedan om att greppa mikrofonen och blandar hej vilt i låtval med allt från rena publikfrierier till aningen mer långsökta idéer. Magnus Carlsson tar tillfället i akt att leverera några av sina svenska alster och kan som vanligt inte hålla sig ifrån The Smiths, vilket också precis som vanligt tas emot med ett stort mått engagemang från publiken.
Bäst blir det när Magnus Carlsson och Ebbot, ackompanjerade av Augustifamiljens Daniel Gilbert och Simon Ljungman, tillsammans går loss på sången och Björn Almgren inleder ett gediget samarbete med sin saxofon. Magnus Carlsson kallar kvällens spelning för en fest, och ingen kan nog undgå att förstå vad han menar. De åtta männen på scenen utbyter glada blickar och leenden med varandra allt som oftast och spelglädjen går inte att ta miste på. Gladast av alla verkar Augustifamiljens blonda gitarrist Simon Ljungman vara där han står inklämd i ett hörn och spelar för hjärtans lust; ett hörn som inte hindrar honom från att leverera flertalet klassiska rockposer och en och annan smått fantastisk sångslinga.
När band och sångare blivit varma i kläderna och ger sig på Håkan Hellströms verk kan jag inte låta bli att känna någon form av skräckblandad förtjusning för det hela. Nog för att sällskapet levererar, och gör det med mer än väl godkänt, så kan hända att uttrycket ”man ska sluta när det är som roligast” hade varit tänkvärt under aftonen. Efter nästan två timmars spelning har jag sakta men säkert dragit mig allt längre bakåt från scenen för att till slut slå mig ner på en stol, och jag kan inte riktigt längre hålla intresset uppe för kalaset på scenen. Men de gör ett bra jobb, stundtals rysligt bra, ingen kan säga annat, och roligast av alla verkar de själva ha där uppe på scenen.
—
Sofia Sagerdal är frilansskribent och mediastudent
