Regissör i fokus: 2 x Richard Kern

Inlagd av Erik Göthlin Fokus torsdag, mars 1st, 2012

The Hardcore Collection

Extra Action (& Extra Hardcore)

Experimentell film, USA, 1984-2007

Distributör: Njuta Films

Regi: Richard Kern

Skådespelare: Lydia Lunch, Henry Rollins, Karen Finley, David Wojnarowicz m.fl.

Utkommer 4/4 – 2012

– – –

Richard Kern är en amerikansk fotograf och filmskapare. Idag är han mest känd som porträttfotograf och har jobbat på uppdrag av bland annat Vice Magazine, Purple och Playboy. Han har publicerat 11 fotoböcker i den nakna genren. Kern började sin konstnärliga bana i början av 1980-talet då han var en del av New Yorks The Cinema of Transgression. Namnet myntades av Nick Zedd som även skrev rörelsens manifest. I detta går att läsa bland annat: ”All values must be challenged. Nothing is sacred. Everything must be questioned and reassesed in order to free our minds from the faith of tradition. Intellectual growth demands that risks be taken and changes occur in political, sexual and aestethic alignments no matter who disapproves. We propose to go beyond all limits set or prescribed by taste, morality or any other traditional value system shackling the minds of men.”.

The Cinema of Transgression var en reaktion på den tidigare amerikanska avantgarde-filmen som man menade hade förstörts av ett akademiskt snobberi som satt tyglar på det kreativa filmskapandet och gjort det till något banalt och tankelöst. Transgression, förflyttning, syftar här på att frigöra sig från akademierna och den traditionstyngda filmen för att skapa en film helt utan tyglar. Fri från moralisk, sexuell och politisk (själv)censur. Ett nytt avantgarde.

I det här klimatet verkade Kern som experimentell filmskapare och producerade under större delen av 80-talet och en bit in på 90-talet ett tjugotal kortfilmer. Dessa kortfilmer är nu samlade och ges ut på DVD av Njuta Films under namnet The Hardcore Collection. Samtidigt med kortfilmssamlingen utgives också Exra Action (& Extra Hardcore) som är en 60 minuter lång kompilationsfilm producerad 2007.

Det dominerande temat i Kerns kortfilmer är sambandet mellan våld och sexualitet. Ett samband som många konstnärer tidigare utforskat. Jag tänker närmast på författare som Jean Genet och Yukio Mishima där den våldsamma handlingen innehar en erotisk dimension, en erotisk skönhet. Hos Genet finns det en estetisk dyrkan av brottslingen, främst mördaren, som han menar har en särskild attraktionskraft som inte går att finna hos någon annan I Mishimas konstnärskap är dödsdriften central. Döden utövar på författaren en slags sexuell dragningskraft. Något som blev tydligt i och med Mishimas avslut då han tillsammans med sin manliga älskare begick harakiri efter en misslyckad statskupp. För Kern är hybriden sex/våld något av en fetisch.

The Right Side of My Brain (1985) som är en av de inledande kortfilmerna i The Hardcore Collection är en studie i undergivelse och dominans. Filmad i svartvitt och med stämningsfull avantgardistisk musik är det en av de visuellt snyggaste Kern-filmerna. Vi följer Lydia Lunch i en monolog där hon drömmer om våldsamt sex med okända män. Hon ligger i sängen någonstans i stadiet mellan dröm och vakenhet och tar på sig själv. Snart bryter sig en man in hos henne och tvingar till sig sex. I efterföljande sekvenser domineras Lunch på olika sätt av flera män, och det är osäkert om det som sker verkligen händer eller om det är karaktärens fantasier vi tar del av. Formmässigt är filmen mycket lyckad, men känslorna som den väcker hos mig är oerhört ambivalenta. Syftet torde vara att utforska gränserna mellan vad som är tillåtet och inte. Lunch utmålas aldrig som ett hjälplöst offer utan är snarare aktiv i sin egen förnedring och behåller en sorts kontroll. Ett porträtt av masochisten som lever ut sina mest förbjudna fantasier. Det skulle vara lätt att kalla filmen misogyn. Men då gör man det väl enkelt för sig själv. Faktum är Lunch själv skrivit manuset och därmed blir en tydlig del av filmens vision. Jag tror att man bör se filmen som en meditation över sadomasochism för att kunna ta till sig den på ett fruktbart sätt.

I Fingered (1986) som är Kerns mest ökända film följer vi en namnlös telefonsexförsäljare (Lydia Lunch) som stämmer möte med en av sina kunder och har sex med denne. Efter akten beger de sig ut på gatan där en man gör närmanden mot Lunch. Kunden gillar inte detta och skär sonika halsen av mannen. Paret ger sig sedan ut på en bisarr road trip som slutar med att de våldtar en kvinna, till synes bara av lust. Filmen skiljer sig från Kerns andra alster då narrativet är konstruerat som i en vanlig spelfilm. Filmen är högst autentisk i sitt uttryck, i det närmaste dokumentär, och blir därmed extremt obehaglig. Att sexscenerna inte heller är fejkade utan på riktigt (liksom i alla av Kerns filmer) gör att filmen blir trovärdig i sina representationer. Gestaltningen är kylig – kameran registrerar bara det som händer. Det korniga svartvita fotot, antagligen filmat i 8 eller 16 mm, gör också sitt. Filmen tillhör en av de där smutsiga filmerna som man vill ta en dusch efter att ha sett. Frånvaron av förklaring till det monstruösa som sker gör filmen mycket svårsmält.

Frågan ”varför?” uppenbarar sig när jag tittar på Kerns samlade kortfilmer. Men jag tror att man gör sig själv en otjänst om man försöker söka ett budskap i filmerna. Något sådant existerar nämligen inte. Det finns ingen sensmoral á la Hollywood att finna här. What you see is what you get. Den oundvikliga följdfrågan blir ju då om filmerna är provokation för provokationens skull. Både ja och nej skulle jag säga. Filmerna är provocerande, inget snack om saken, men de sexuella och våldsamma representationerna väcker också tankar. Tydligast exempel på detta är The Bitches (1992) där vi möter två uttråkade kvinnor i en lägenhet. Snart kommer en man in i rummet och kvinnorna börjar dansa utmanande för denne i ett point-of-view-bildspråk direkt hämtat från pornografins värld. Kvinnorna objektifieras skamlöst, men snart kommer filmens twist då kvinnorna sminkar upp mannen, sätter på sig dildos och helt enkelt sätter på honom. Kerns sexuella motiv som ofta gestaltas med en typiskt heterosexuell manlig blick byts ut och filmen blir istället queer. Åskådaren tror att han ser en klassisk sexscen men blir snart varse om att så inte är fallet. Den heterosexuella man som ser filmen för att bli tänd blir med andra ord måttligt besviken. Dock vill jag inte påstå att jag blir imponerad av alla filmer. En del är hopplöst torftiga och ganska meningslösa. I Nazi (1991) ser vi en blond kvinna i SS-mössa och lack & läder dansa sexigt för att snart ligga och åma sig på golvet. Slut. Där kan vi snacka tom provokation.

Extra Action (& Extra Hardcore) består, som tidigare nämnts, av kompilationsfilmen Action från 2007 samt tidigare outgivna kortfilmer från The Hardcore Collection-eran. I Action har Kern helt övergivit det tidigare ruffiga och skitiga uttrycket från 80-talet. Istället möts vi av ett kristallklart digitalt foto utan några skavanker. Filmen följer ett flertal kvinnliga nakenmodeller som visar upp sina allra mest privata ögonblick inför en voyeuristisk kamera som fångar allt. Filmen är indelad i undertitlar som ”insert” och ”rub”, och den med lite fantasi kan nog räkna ut vad som utspelar sig framför kameran. Kern har en svag punkt för ”riktiga” kvinnor och filmen blir en exercis i exhibitionism där den privata sfären spelar en stor roll. Det finns en önskan av regissören, för att inte säga besatthet, att fånga intimiteten i den sexuella handlingen. Men det imponerar knappast. Om The Cinema of Transgression verkade för att bryta upp den traditionella filmen så har Kern med Action snarare anammat ett högst traditionellt bildspråk som till punkt och pricka följer pornografins. På sin höjd är detta en pretentiös variant på Webcam-porr. Det enda som håller är Thurston Moores musik som ackompanjerar bilderna.

För den som är intresserad av amerikansk avantgarde-film är The Hardcore Collection något av ett måste. En kritiker beskrev Richard Kerns estetik som post-Warholsk och det ligger någonting i det. Filmerna är sjaskiga, morbida och opolerade. De står med en fot i art-house genren, och den andra i b-filmen. En ofta lyckad blandning. Action har däremot inte särskilt mycket att komma med.

– – –

Erik Göthlin filmvetare och frilansskribent