DVD: Den siste mammuten

Inlagd av Johan Axell Film, Recension, Videohyllan tisdag, mars 6th, 2012

Den siste mammuten
Dramakomedi, 2010, Frankrike
Distributör: Njuta Films
Regi: Gustave de Kervern, Benoît Delépine
Medverkande: Gérard Depardieu, Yolande Moreau, Isabelle Adjani m.fl.
Längd: 92 minuter
Finns på svensk DVD från 2012-03-28

— — —

Den siste mammuten är en film om många saker. Livet, våra jobb och den identitet de ger oss, vänskap, kärlek, att bli gammal, ångest, äktenskapet med mera. Men kanske hade det varit bättre om man hade skalat ned filmens spann något, och istället valt att lägga fokusen på några få enstaka ämnen istället. I nuläget är nämligen Den siste mammuten en film med lite för många idéer, där ingen av dem genomförs riktigt så väl som man skulle kunna önska.

Serge Pilardosse, spelad av Gérard Depardieu, har fått ta farväl av sina arbetskamrater på slakteriet och har hängt av sig slaktarförklädet en gång för alla. Han har nämligen nått ett oundvikligt vägskäl i sitt liv; han har gått i pension. Men några pengar verkar det inte vara tal om att Serge ska få ut. Det verkar nämligen som att det saknas en del arbetsgivarintyg från hans långa och brokiga yrkesliv. Serge blir i vägskickad av sin fru Catherine att skaffa nya intyg från sina forna anställare, och med endast lite packning och en mobiltelefon ger han sig ut på Frankrikes slingriga vägar på sin motorcykel. Resan kommer bli lång och prövosam, och många dolda sanningar kommer att föras ut i ljuset. Kommer Serge kunna hitta ny glöd och passion i sitt liv på ålders höst? Och vem är egentligen den illa sargade kvinnan han ständigt ser i ena ögonvrån?

Serges första tid som pensionär är vemodig men ändå fylld med viss vardagshumor, som när Serge fastnar med en kundvagn mellan två bilar, eller när han startar ett gräl med mannen i charkdisken för hans bristande skinkengagemang.  Det är ett fint porträtt av en man som för evigt förlorat sin identitet som slaktare och därmed även sin funktion i samhället.  Hans kamp att finna ny mening i sin tillvaro är både tänkvärd och komisk. Men detta är långt ifrån slutet på Serges karaktärsdjup, och det dröjer inte länge innan man börjar gräva allt djupare i hans sinne för att avslöja tidigare ej ens anade sidor.

Den franska titeln Mammuth anspelar på såväl Serge själv, som den motorcykel som gett honom hans smeknamn. Att Serge tar ut Mammuthen på riktig roadtrip kan med andra ord anses ha dubbla betydelser. För visst handlar en stor del av filmen om den fysiska resan, och de människor och platser Serge stöter på. Men filmens egentliga fokus ligger snarare på en inre resa. Genom att besöka den ena platsen efter det andra ur sitt förflutna är det som att han gör en själslig tidsresa som bottnar i ett försök att finna sig själv. Att se Depardieus Serge sakta men säkert väcka plågsamma minnen till liv, för att till sist konfrontera sina skuldkänslor över det kanske svåraste ögonblicket i hans liv är stundom så vackert att det gör ont. Men tyvärr har inte Gustave de Kervern och Benoît Delépine lyckats ge sin film någon ordentlig balans i sitt narrativ, och den lider rejält av man försökt få plats med så många olika idéer som möjligt under filmens relativt korta speltid. Scenerna hinner helt enkelt inte sjunka in på det sätt de förtjänar att göra. Det är svårt att bli riktigt berörd av en av Serges självinsikter när man blott några sekunder senare tvingas ta in någon av filmens många forcerade försök till att porträttera spirande livsglädje. Att man valt att blanda Serges sorgsna insikter med en sakta vaknande lust att leva livet fullt ut är absolut inte något dåligt. Problemet är att sättet som de Kervern och Delépine framställer denna glädje på ständigt präglas av en tafatthet och en känsla av att karaktärerna enkom beter sig konstigt för konstighetens skull. 

Man har även valt att inkludera en handfull kortare scener som fokuserar på Serges hustru, spelad av Yolande Moreau, där hon med mord i blicken försöker spåra en kvinna som stulit hennes mobiltelefon. Dessa scener skänker en del genuin komik till filmen, och är på inga sätt dåligt spelade eller regisserade, men känns ändå väldigt överflödiga. Problemet ligger i att Catherines berättelse aldrig blir mer än ett kort sidospår. Hade man ägnat karaktären lite mer tid kunde hennes berättelse kanske kunnat fungera som en slags motpol till Serges för att skapa en viss dualism i filmen. Istället känns den nu istället, som så mycket annat i filmen, mer som ett farthinder än något annat.  

Den siste mammuten är en film som har alla de pusselbitar som egentligen krävs för att göra en riktigt bra film. Med stundtals bländande skådespelarinsatser, riktigt vackert foto och en del riktigt tänkvärda insikter är det förvånande just vilken röra filmen blev i slutändan. Den potential filmen hade att bli ett enkelt men stilrent porträtt av en man som nått ett vägskäl i sitt liv är som bortblåst, och tittar bara fram då och då mellan all den utfyllnad Gustave de Kervern och Benoît Delépine tvingat in i sin film. Den siste mammuten är ett praktexempel på att mycket inte alltid är mest.

— — —
Johan Axell är filmvetare och frilansande skribent