Bio: En fiende att dö för
Film, Recension tisdag, mars 20th, 2012En fiende att dö för
Regi: Peter Dalle
Thriller, Sverige/Tyskland, 2012
Medverkande: Axel Prahl, Richard Ulfsäter, Jeanette Hain, Tom Burke, Alan Corduner, Sven Nordin.
Tid: 1,47
Från 15 år
Visas på Filmstaden
— — —
Peter Dalle förknippas oftast med komedi, men hans nya film En fiende att dö för är inte det minsta komisk.
Den handlar om tiden strax innan andra världskriget bryter ut och en kort tid in i kriget. Som grund ligger teorin om Pangea, efter Alfred Wegeners idé om att alla världsdelar en gång hängt samman. Den diskuterades livligt under det tidiga 1900-talet av forskare och vetenskapsmän.
I filmen sänds en av nationaliteter blandad besättning till Svalbard för att söka geologiska spår av Pangea. Det är tyska geologer, engelska forskare och en svensk geolog och tillika sprängämnesexpert, en norsk kapten och ryska besättningsmän. Tillsammans bildar de ett team som är rörande överens om att de som vetenskapsmän står över politiken. Så ser det ut på ytan, men under den finns det krafter som bidar sin tid. När kriget bryter ut visar en i gruppen sitt rätta jag och dramatiken kan börja.
Det smygs ut och in genom dörrar, det tjuvlyssnas och fasader upprätthålls, men under sjuder det av både idealism och passion. En av forskarna visar sig ha helt andra avsikter med utflykten än de andra, och i rätt ögonblick passar han på att ta herraväldet över expeditionen. Det dröjer inte länge förrän den nazistiska flaggan hissas på båten. Då är det slut med samarbetet, in träder sluga planer och våldet sätter agendan. Filmen problematiserar neutralitet och ställningstagande. När världspolitiken knackar på dörren finns varken utrymme eller tid att envist hålla sig till vetenskapen och alla dras med i spelet.
Historien är både grovt tillyxad – med typiska personligheter – och en enkelhet som ställer till det vad gäller trovärdigheten. Skurken liknar mer och mer Frankensteins monster, den praktiske kaptenen tar förstås kommandot, kvinnan i gruppen bryter klädsamt ihop innan hon offrar sig för kärleken och svensken kämpar för att upprätthålla sin neutralitet. Musiken spelar övertoner, och när slutet närmar sig riskerar hela filmen att gå överstyr.
Bland skådespelarna vill jag särskilt nämna Alan Corduner som spelar den klartänkta judiska forskaren och Sven Nordin som den pragmatiska kaptenen, vars rolltolkningar känns trovärdiga. Jag vill också nämna det vackra fotot.
Trots allt, filmen må ha sina brister men bjuder ändå på en spännande historia. Man kan stå ut med att den inte riktigt håller, för man får sig till skänks en yvigare svensk film än man är van vid, där man tagit ut svängarna utan att skämmas. Det känns befriande, även om man inte jublar.
— — —
Agneta Hagerud är litteraturvetare och lärare.