Hem » Facklitteratur, Recension, Skönlitteratur » Samling: Strindberg – Ett liv. Tribadernas natt. Målet mot Fröken Julie.

Samling: Strindberg – Ett liv. Tribadernas natt. Målet mot Fröken Julie.

Strindberg. Ett liv. Tribadernas natt. Målet mot Fröken Julie.
Per Olov Enquist
Norstedts, 428 sidor, Ute nu

— — —

I denna bok har P O Enquist samlat tre texter om Strindberg, skrivna under loppet av nästan 20 år.

Anledningen är Strindbergsåret – åtminstone om vi ser utgivningen från förlagets sida. I förordet redovisar Enquist mycket kort sin personliga syn på texterna: ”kanske kan man […] i dessa […] se hur August Strindbergs ’liv och dikt blandats’.” Det låter anspråkslöst; nästan som om han fått anstränga sig för att hitta någon tematisk tråd som skulle rättfärdiga att de nu ges ut tillsammans. Så är knappast fallet, för texterna har mer gemensamt än sin huvudperson.

Förhållandet mellan liv och dikt är i själva verket ett kärt tema för Enquist och Strindberg är bara en i raden av författare som porträtterats av honom: H C Andersen och Selma Lagerlöf i pjäserna Från regnormarnas liv (1981) respektive Bildmakarna (1998), Knut Hamsun i hans manus till Jan Troells film Hamsun (1996). Den återkommande tanken är att författarens liv alltid finns inbäddat i de verk han eller hon skriver. Vi ser detta redan i samlingens första text, Strindberg. Ett liv (1985), som låg till grund för tv-serien med samma namn. Enquist kallar denna för ”televisionsroman” och menar ett manus som är skrivet i romanform.

I öppningsscenen närvarar den snart döde Strindberg vid en repetition av Ett drömspel. Det är scenen med dörren med fyrväpplingen, denna dörr som verkar stänga inne svaret på livets gåta. ”Jag får för mig … att detta aldrig skulle ha spelats. Det är förmätet. En hädelse. Det är ju hela … mitt liv” säger Strindberg om sin pjäs och sakta flyttas läsaren genom dörren på scenen. På andra sidan finns en borgerlig interiör. Det är Strindbergs barndomshem och vi känner genast igen verklighetens dörr och fyrväppling; i detta rum skall barnet Strindberg se sin mor dö. Detta är de tre texternas kärna: liv och dikt blandas.

Först låter det rätt banalt: Författaren har påverkats av sin egen historia; det finns självbiografiska drag i nästan all litteratur; vem bryr sig? Och Strindberg. Ett liv gör faktiskt ganska lite för att få oss att bry oss. Här blandas Strindbergs liv och dikt på ett mycket ytligt sätt. I grund och botten är problemet stoffets omfång i förhållande till berättelsens. Som namnet antyder vill Enquist berätta om ett helt liv. Detta på mindre än 300 sidor, som sedan skulle bli sex tv-avsnitt. Därför lider texten av svår biopic-sjuka: varje scen är en legendarisk händelse, de stora Strindbergcitaten hänger hela tiden i luften och i varje vrå gömmer sig en känd historisk gestalt. Allt känns efterkonstruerat, och med det menar jag inte den bristande sanningshalten, utan att Strindbergs liv i för hög grad lagts tillrätta för den moderna läsaren eller åskådaren.

Misslyckandet blir så mycket mer uppenbart om Strindberg. Ett liv jämförs med de andra två texterna i samlingen. Här har Enquist stramat åt framställningen och på så sätt också fördjupat det centrala temat.  I essän Målet mot Fröken Julie (1992) skriver han: ”Med goda teatertexter förhåller det sig alltid så, att de innehåller en hemlighet. På detta sätt liknar denna goda text oss människor […].” Essän är ett försök att hitta en sådan hemlighet i Strindbergs kändaste pjäs, Fröken Julie.

Sökandet börjar i omständigheterna kring textens tillkomst: det sena 1800-talets politiska liv och tiden Strindberg tillbringade på herrgården norr om Köpenhamn, där han träffade ’verklighetens’ Jean och Julie. Strindberg hade hamnat i en konflikt med den förre, vars syster han gjort med barn, kanske t o m våldtagit. Eftersom han fortfarande var gift med Siri von Essen hotade en skandal. Strindbergs koppling till sin tids vänster gjorde den egentligen privata angelägenheten politisk och en omfattande mörkläggning iscensattes på debattsidorna. Enquist går härifrån vidare till själva pjästexten och kan konstatera att det är något som inte stämmer. Det är framförallt Strindbergs berömda förord som förbryllar honom. Författarens darwinistiska – eller som Enquist uttrycker det, prefascistiska – syn på Fröken Julie verkar inte stämma överens med själva pjäsen. Någonstans här anar Enquist hemligheten.

Det är i grund och botten samma problematik vi möter i samlingens tredje text, Tribadernas natt (1975). Detta var Enquists debutpjäs och den är fortfarande hans kändaste och mest spelade. Scenrummet föreställer en nedgången teaterlokal: Dagmarteatern i Köpenhamn, där Strindberg, inspirerad av Théâtre-Libre, försökte etablera en nordisk experimentteater. Överallt ligger resterna från en tidigare föreställning, en mycket manlig ”äventyrspjäs i exotisk miljö”, och skräpar. Det är 1800-talets söndervittrade mansbild vi ser framför oss och bland bråtet hittar vi Strindberg. Pjäsen går ut på att han försöker leda en repetition av pjäsen Den starkare med hustrun Siri von Essen och Marie David, den danska ’tribad’ han anklagade för att vara Siris älskarinna, i rollerna. Repetitionen kommer dock hela tiden av sig då skådespelerskorna opponerar sig mot Strindberg och hans illa dolda avsikt med pjäsen: att vinna tillbaka hustrun.

enquist_per_olov_1På detta sätt bryter Enquist i båda texterna ned Strindbergs dikt. Precis som med Den starkare i Tribadernas natt vill Enquist i Målet mot Fröken Julie visa hur Strindberg använder dikten för att besvärja verkligheten, rätta till den. Den darwinistiska beskrivningen av Jeans slavnatur i förordet till Fröken Julie ser han som ett försök att rättfärdiga det övergrepp han utsatte människorna på herrgården norr om Köpenhamn för.

Dock är varken Tribadernas natt eller Målet mot Fröken Julie nidporträtt av Strindberg. Strindbergs dikt är sann, fast inte på det sätt han själv ville göra gällande. I Tribadernas natt säger Marie David om Den starkare att ibland ”känns den inte … sann. Och ibland känns den som … oerhört sann, mot sin vilja. Sanningen tittar fram i springorna. Där ni inte kunnat täppa till”. Detta gestaltas mästerligt i slutet på Enquists pjäs när Strindberg vill att Siri skall spela sin roll i Den starkare som om hon gjorde upp med sin motspelerska, besegrade henne. Han förlorar dock kontrollen över henne och hon hittar i Strindbergs repliker istället det renaste uttrycket för den kärlek hon känner för Marie David.

Enquist angriper Fröken Julie på ett liknande sätt i Målet mot Fröken Julie. Han berättar hur han, när han en gång själv satte upp pjäsen, strök allt i texten som pekade ut rollgestalternas klasstillhörighet. På så sätt tyckte han sig utvinna ett annat drama ur texten. Detta drama handlar inte om ’hjärnornas kamp’, som Strindberg uttryckte det, utan om kärlekens nederlag gentemot dödsdriften, personifierad av Julie – enligt Enquist ett av Strindbergs bäst maskerade självporträtt. Han upptäcker att diktens baksida är dess sanna sida; här finns smärtpunkten som författaren alltid försöker dölja.

Om man är skolad i den moderna litteraturvetenskapens syn på litterära texter finns det en hel del att invända mot i Enquists tanke. Existerar ens någon ’sanning’ i en litterär text, så når man inte den genom att göra ändringar i texten. Texten är alltid texten. Detta är också det enda vi kan vara säkra på när vi skall tolka den. Detta vore dock att missa poängen, tror jag. I slutändan försöker inte Enquist diktera hur Strindbergs texter skall läsas; han vill i egenskap av författare förklara den litterära skapandeprocessen.

I Målet mot Fröken Julie liknar han sitt arbete med texten som teaterregissör vid att färdas genom ett antal rum. De yttre rummen finns alltid kvar: platsen, bakgrundshistorien och texten i sig. Det innersta rummet är föreställningen. I den faller allting på plats och vi uppnår det närmaste vi kan komma en sann insikt om människan. Problemet är att detta rum försvinner så fort ridån faller – som i Tribadernas natt, där det förintas av en kamerablixt. Det är en oerhört vacker beskrivning av teaterupplevelsen, kanske främst för att Enquist så uppenbart trycker på sina egna smärtpunkter och hela tiden låter oss ana att en hemlighet finns gömd även i hans text. På detta plan är både Tribadernas natt och Målet mot Fröken Julie underbar läsning.

— — —

Edvin Högdal   

Författarfoto: Ulla Montan

Share

Lämna ett svar

© 2014 Kulturdelen. All Rights Reserved. Logga in - Designed, developed and maintained by TypeTree