Hem » Film, Recension » Bio: Hungerspelen

Bio: Hungerspelen

Hungerspelen
The Hunger Games (originaltitel)
Action, drama, dystopi, USA, 2012

Distributör: Nordisk film
Regi: Gary Ross
Medverkande: Jennifer Lawrence, Josh Hutcherson, Liam Hemsworth, Woody Harrelson, Stanley Tucci, Donald Sutherland m.fl.
Längd: 142 minuter
Svensk biopremiär: 2012-03-23

— — —

Panem et circenses. Bröd och skådespel. Det är vad huvudstadens makt i landet Panem är uppbyggt kring – men gladiatorspelet är uppdaterat till en livesänd dokusåpa på liv och död.

I en inte alltfår avlägsen framtid har USA gått under (vad som hänt med resten av världen får man aldrig veta). Istället har Panem uppstått. En huvudstad som styr över tolv förtryckta distrikt. Ett styrmedel är Hungerspelen, den ultimata dokusåpan där bara en kan överleva. Där allt direktsänds och det är obligatoriskt att titta. Varje distrikt måste varje år skicka två ungdomar till spelen.

Filmen börjar på Slåtterdagen, alltså då en representant för huvudstaden kommer till distriktet för att lotta fram spelarna. Som vanligt har den kompetenta jägaren Katniss Everdeen och hennes vän Gale smitit utanför avspärrningarna för att jaga på morgonen. Hemma väntar den sorgtyngda mamman och den känsliga lillasystern. Såväl naturen som distrikt tolvs grå fattigdom och kläder (inspirerade av arbetarklassplagg från första hälften av 1900-talet) blir en stark kontrast mot huvudstadens strama och storvulna arkitektur och dess invånares färgstarka och löjeväckande couture-outfits. En kontrast är också den feststämning som råder i huvudstaden mot känslan i distrikten. Slåttern ska vara en fest – den upplevs mer som en marsch mot ett koncentrationsläger.

Det som alla räds för men ändå aldrig någon är förberedd för händer: Katniss blir en av spelarna. Den andra är bagarens son, Peeta. Snabb avfärd till huvudstaden, ett överflöd av mat och teknik, och dags för en grundlig make-over. Som tävlande är det viktigt att bli omtyckt – det är så man får gåvor från sponsorer, vilket kan bli räddningen på spelplanen. Det innebär att Katniss får problem redan från början – hon är inte särskilt sympatisk (vilket skildras djupare och tydligare i Suzanne Collins romanförlaga). Peeta däremot, visar sig vara en sympatisk publikdomptör.

Boken handlar om makt och manipulation, om hur en individ eller liten grupp kan kontrollera en större, om historieförfalskning och rädsla. Den är samhällskritisk och skrämmande. De känslorna lyckas inte filmen fånga fullt ut. Att se kampen på arenan är obehagligt, men inte tillräckligt. Inte för att regissör Ross borde frossat mer i våld, men han hade kunnat skapa en mer jagad och klaustrofobisk känsla. Jag hade gärna sett mer drama från arenan. Han hade också kunnat utforska kärlekshistorien – är det till och med en triangel? – djupare. Nu får man som tittare ibland tänka för mycket själv, medan annat serveras allt för övertydligt. Så kan det förstås bli vid en filmatisering av en bok, men i stort har Ross lyckats med överföringen.

Som bokläsare retar jag mig dock lite på några onödiga personlighetsmanipulationer hos Katniss och Peeta. Hon är dessutom för söt och kurvig. Gale är för snygg och Peeta ser aningen korkad ut. Men det är ju inget Jennifer Lawrence, Josh Hutcherson eller Liam Hemsworth kan rå för – och Lawrence gör ett gediget jobb som den motsträviga och komplexa hjältinnan. Symbolen för motståndet. Framtidsvisionen ger inget hopp för mänskligheten – men hon ger hopp för den enskilde människan.

Stanley Tucci är däremot perfekt som den blåhårige pratshowvärlden Caesar Flickerman. Även Donald Sutherland är väl vald som president Snow (president är här en eufemism för diktator), men Sutherland är inte så iskall och obehaglig som han kan – och borde – vara. Sutherland har för övrigt i amerikanska intervjuer kommenterat filmens budskap. Han gillar ”the fact it’s a political movie for a generation that might not know its politics… To be a part of a film that might activate a generation is really important to me.” Låt oss hoppas att han har rätt. Hungerspelen är en bra film. Sevärd. Men tyvärr inte allt som den skulle kunna vara.

— — —

Bella Stenberg

Share

Lämna ett svar

Okonstmuseet

  • Veikko Aaltona – hötorgskonstens kung

    Äntligen! Långt efter att jag egentligen slutat samla på okonst […]

    Share
  • Merchandise

    Merchandise är ett engelskt ord som rätt och slätt betyder […]

    Share
  • Troféer och priser

    Troféer och priser har funnits länge. De är symboler för […]

    Share
  • Mat

    Alla livsmedel används inte till att äta. Det finns mat […]

    Share
  • Djurdelar

    Det förekommer djurdelar inom konsten. Det är inte bara Damien […]

    Share

Blå Kalender

Kulturbloggen

© 2021 Kulturdelen. All Rights Reserved. Logga in - Designed, developed and maintained by TypeTree