DVD: Mina grannar Yamadas

Inlagd av Johan Axell Film, Recension, Videohyllan onsdag, april 11th, 2012

Mina grannar Yamadas
Familjefilm/Komedi, 1999, Japan
Distributör: Pan Vision
Regissör: Isao Takahata
Röstskådespelare: Hayato Isohata, Masako Araki, Naomi Uno m.fl.
Längd: 104 minuter
Finns på svensk DVD från 2012-03-07

— — —

Isao Takahata är ett namn som de flesta nog känner igen från de animerade filmerna Pom Poko och Eldflugornas grav.

Några år efter dessa storslagna berättelser kom Mina Grannar Yamadas, en film som kommit att falla något i glömska med åren. Först nu får många i Sverige chansen att ta del av detta udda kapitel i regissörens skaparhistoria, och frågan många ställer sig är huruvida filmen håller samma klass som hans tidigare verk. Svaret är dock svårfunnet, då filmen är så pass annorlunda att det nästan är omöjligt att jämföra den med Takahtas eller Studio Ghiblis tidigare filmer. 

Mitt i Tokyo bor den lilla familjen Yamada, bestående av en mamma och pappa, en dotter och en son samt deras mormor. Tillsammans upplever de vardagens äventyr och hamnar i lustiga situationer som vi nog alla kan känna igen oss i. Konflikter, problem och stunder av en ren glädje blandas samman i en berättelse om livets alla berg och dalar, där familjen alltid spelar en central roll.

Mina grannar Yamadas är Studio Ghiblis första långfilm som är helt tecknad med akvarellfärger, något som både är till filmens för och nackdel.  Det är nämligen nog många som har en väldigt bestämd bild av vad de väntar sig av en film från den berömda animeringsstudion. Otroligt detaljrika karaktärer, häpnadsväckande och djupa bakgrunder, levande färger och en handling fylld av fantastiska element har blivit ikoniskt för Studio Ghibli. Den som väntar sig samma slags upplevelse från Mina grannar Yamadas som från Laputa- Slottet i himlen eller Spirited Away kommer tyvärr bli rätt besviken, då filmen genomsyras av en helt annan stämning och visuell design.

Istället för de annars så knivskarpa karaktärerna och miljöerna bjuds åskådaren på en berättelse helt framförd i vattenfärger, med enkla blyertssträck som konturer. Stilen är stundtals otrolig komplex, men lutar större delen av tiden åt en mer naiv och barnslig teckningsstil, vilket fungerar otroligt bra för filmens berättelse. Åskådarens sugs in i vad som påminner om ett barns teckningar, som om berättelsen vore sprungen till liv från en ritbok. Akvarellfärgerna kan stundtals kännas lite väl simplistiska, men i vissa scener kommer de verkligen till sin fulla rätt och golvar åskådaren. Tekniken är minst sagt annorlunda än vad vi är vana vid, men det fungerar faktiskt. Man lyckas till och med att stundtals få till det klassiska Ghibli-djupet i bilderna. Tyvärr är det lite väl långt mellan dessa riktigt vackra scener, vilket för oss till filmen största problem.

Även om det kanske är konstilen som man först lägger märke till i Mina grannar Yamadas, så är det faktiskt inte den delen av filmen som skiljer sig allra mest från animeringsstudions övriga katalog. Istället är det filmens handling, eller snarare brist på den, som kommer få många att haja till. Istället för de långa, välskrivna berättelserna fyllda av glädje och vemod som vi kommit att förvänta oss, ter sig Mina grannar Yamadas väldigt tam och långsam. Filmen är baserad på en serie av Hisaichi Ishii, och sett till dess källmaterial så är Mina grannar Yamadas en suverän överföring till ett nytt medium. Problemet är bara att det är ett något konstigt val av Studio Ghibli att ta sig an ett projekt som detta, framförallt då berättelserna inte alls lämpar sig i ett långfilmsformat. Berättelserna om den lilla familjens missöden och små äventyr i livet är smålustiga, och träffar ibland rakt i hjärtat, men har tyvärr svårt att göra ett varande intryck. Att filmen sedan är uppdelad i en lång serie mindre episoder istället för i en enda kontinuerlig berättelse gör dessutom tittarupplevelsen något frustrerande, då man efter en timme eller mer börjar längta efter en röd tråd att följa. Som korta ensamstående avsnitt har Mina grannar Yamadas en hel del att erbjuda, men när berättelserna buntas ihop till en nästan två timmar lång radda av klipp blir det helt enkelt för mycket av det goda.

Det vore lätt att vid första ögonkastet döma ut Mina grannar Yamadas som ett något misslyckat projekt för Studio Ghibli, men vid en närmare granskning kommer många att finna att den trots allt visar starka spår av den animeringsmagi studion blivit synonym med. Trots den annorlunda konststilen, så lyckas man likväl bringa lika mycket liv till karaktärer och platser som någonsin. Berättelserna som framförs är oftast simpla och vardagliga snarare än äventyrliga, vilket dock visar sig vara till filmens fördel. Detta är utan tvekan den Ghibli-film som är lättast att relatera till, och familjen Yamadas vitt skilja familjemedlemmar gör dessutom att det alltid finns ett värde att finna i filmen, oavsett ålder. Mina grannar Yamadas är dock väldigt lätt att se sig mätt på, men i små munsbitar fungerar den utmärkt, kanske som en liten efterätt till någon av studions andra filmer?  Mina grannar Yamadas är en film för den som söker något annorlunda, men ändå bekant, att avnjuta tillsammans med hela sin familj.

— — —

Johan Axell är filmvetare och frilansande skribent