Bokhyllan 10: Den ene dog för 100 år sedan, den andre föddes
Krönika måndag, april 16th, 2012
Visst är det Strindbergs år i år. Ett sekel har hunnit passera sedan giganten gick ur tiden och att firandet av Strindbergsåret är i full gång har nog de flesta så här dags märkt. Men 2012 är också Folke Dahlbergs år — det har gått 100 år sedan han såg dagens ljus i Klockargården vid Alsens strand i Askersund och det är ett jubileum som inte heller kommer att gå obemärkt förbi. Och firandet är ingalunda av enbart lokal dignitet; senare i år kommer en stor minnesutställning att öppnas på Konstakademien i Stockholm. Det livaktiga Folke Dahlberg-sällskapet är just nu i färd med att samla in verk som ska visas. ”Livsbilder” blir temat. Sällskapet fyller för övrigt tio i år, ännu ett jubileum alltså.
Och kring Vättern skulle det mesta kretsa för Folke Dahlberg. Det uteslöt föralldel inte sejourer på andra breddgrader, som Medelhavet och Östersjön. Men till Vättern återvände han alltid och till slut blev det alltså Vättern som tog hans liv. Periodvis levde han öliv i norra delen av sjön, först på Lilla och senare Stora Röknen där han också byggde sig en ateljéstuga på en udde med utsikt mot Storvättern. Den byggnaden står fortfarande kvar och disponeras nu av Folke Dahlberg-sällskapet. När Stora Röknen i slutet på 1940-talet förvandlades till militärt skjutfält tvingades Folke Dahlberg att ge sig av och han hyrde då istället ett hus på Kyrkogårdsön. Sista sommaren bodde han i Granvik. Det var under en motorbåtsfärd tillsammans med en god vän som han föll överbord och drunknade i Karlsborgsviken den ödesdigra augustikvällen 1966.
Vättern, som kom ut 1949, är Folke Dahlbergs mest kända bok och på det hela taget hans enda försäljningsframgång. Ironiskt nog skulle den resultera i en skatteskuld, vilket i sin tur fick till följd att kronofogden tog författarens båt i beslag. I Göta kanal (1954) har Folke Dahlberg på ett oförglömligt sätt skildrat hur utmätningsmännen en grådisig septemberdag mödosamt kommer roende över sundet till Kyrkogårdsön för att sätta en röd lapp på båten, det enda föremål som befunnits vara värt att mäta ut.
Göta kanal var en av Dahlbergs landskapsböcker och till den kategorin hör också Tiveden (1952) och Leva vid Vättern (1958). Men att kalla de här verken för landskapsböcker är bara en del av sanningen — det rör sig lika mycket om självbiografi och personliga bekännelser som kulturhistoria och landskapsprosa. Man kan nog säga att han skapade sin egen genre, inte någon annan lik. Eller som Gunnar Ekelöf skrev om Vättern: ”Den är inte så mycket landskapsbok som en till landskapsbok förklädd biljett från en fången prins i ett vattentorn.”
Det här var något som satte myror i skallen på genretänkande kritiker. I vilket fack skulle Folke Dahlberg stoppas in? Kanske bidrog det till att han hamnade lite vid sidan om och blev mer eller mindre bortglömd; hans författarskap blev en angelägenhet bara för en liten om än desto hängivnare läsarskara. För några år sen kom en tänkvärd liten bok om författarskap som av olika anledningar kommit i skymundan (Tomas Lidbeck: De bortglömda författarnas bibliotek). En av de författare som där ägnats ett kapitel var just Folke Dahlberg.
Men numera kan man knappast kalla Folke Dahlberg för bortglömd, varken som författare eller konstnär, och det har förstås med bildandet av Folke Dahlberg-sällskapet att göra. På de tio år som gått sedan starten har sällskapet vuxit stadigt och har nu närmare 450 medlemmar spridda över landet. Man har en egen utställningslokal i Karlsborg, inrymd i Brovaktarstugan vid Göta kanal, och har redan hunnit ge ut en rad av Dahlbergs böcker i vackra nyutgåvor. Alla landskapsböckerna har sålunda gjorts tillgängliga på nytt, nu försedda med utförliga efterord av Dahlberg-kännaren Anders Weidar. I en stor och rikt illustrerad volym, Mot något land (2008), sammanställd av Jan Hemmel och Johan Dahlberg, får man vidare en ingång till Folke Dahlbergs bildvärld och i Öarna som bar mig länge (2009) presenterar Jonas Modig ett fylligt dikturval med en inledande utförlig essä. Det handlar genomgående om synnerligen vackra böcker, tryckta på papper av högsta kvalitet, trådbundna i pärmar med textilöverdrag och formgivna med yttersta omsorg. Bokkonst av bästa märke, kort sagt.
Detta gäller också den senaste utgåvan, romanen Sluten kust som kom i fjol. Den skrevs på Lilla Röknen i Vättern 1936-37, men handlingen utspelar sig i en liten kustby på Mallorca där Folke Dahlberg vistades 1933-34 och där han upplevde en intensiv kärlekshistoria med en ung kosmopolitisk engelska. Boken har stark självbiografisk prägel. Dahlberg skickade den och många andra manus till Bonniers, fick ett och annat honorar och halvhjärtade utgivningslöften men någon bok blev det aldrig. När han till slut debuterade var det på ett annat förlag, Wahlström & Widstrand, och med samlingsvolymen Cartesiansk dykare (1948) som består av både lyrik, prosa och teckningar. Där hade även Sluten kust stuvats in i en något förkortad version; lite missvisande kom den att betraktas som en längre novell. I den nya utgåvan framstår romanen tydligare som ett fristående litterärt verk. Prosan har, skrev kritikern Tommy Olofsson i SvD, ”bitvis en fantastisk lyster, just av det slag som Folke Dahlberg senare kom att bli en mästare i att frambringa”.
Parallellt med bokutgivningen har man låtit också framställa reproduktioner av en rad av Folke Dahlbergs teckningar, däribland sådana som inte tidigare varit kända eller visats offentligt. Det är onekligen en hel del som hunnits med på de tio år som gått sedan sällskapet bildades. Den kommande utställningen på Konstakademien blir det största åtagandet hittills, men inget som man tänker slå sig till ro med. Den stora visionen, som ligger lite längre fram i tiden, är ett Folke Dahlberg-museum vid Vätterns strand!
Ritningen är redan klar. Den är gjord av Bengt Lindroos, en av de stora inom svensk arkitektur. Till hans verk hör bl a Kaknästornet i Stockholm. Och Stadshypotekshuset i Örebro, för att ta ett lokalt exempel. Bengt Lindroos, som avled i augusti 2010, var nära vän till Folke Dahlberg; de möttes i Örebro 1938 då Dahlberg under några vintermånader drev krokiskola i en lokal vid Järntorget. Bland eleverna fanns Bengt Lindroos. Folke Dahlberg bodde vid den här tiden ibland i Örebro hos en syster och svåger (Sven Hemmel, den blivande Ture Sventon-tecknaren).
Bengt Lindroos tänkte sig museet placerat vid Vätterstranden inte långt från Karlsborgs fästning. Till en del utskjutande i sjön, en ljus och luftig byggnad i nära samspel med vattnet. I Folke Dahlberg-sällskapets lokal i Brovaktarstugan finns en modell som visar hur det skulle kunna bli.
Ritningarna finns, modellen finns, det är bara pengarna som fattas. Var finns den eller de donatorer som kan göra verklighet av denna vätterhägring?
