Bluray: The Rum Diary

Inlagd av Johan Axell Film, Recension, Videohyllan torsdag, maj 3rd, 2012

The Rum Diary
Komedi/Drama, 2011, USA
Distributör: SF
Regissör: Bruce Robinson
Medverkande: Johnny Depp, Aaron Eckhart, Amber Heard m.fl.
Längd: 120 minuter
Finns på svensk DVD och Bluray från och med 2012-05-16

— — —

Det är något med Hunter S. Thompsons texter som gör att de lånar sig väldigt väl till filmmediet.

Det bitska politiska kommenterandet, den tafatta med ändå träffsäkra dialogen och de bisarra drogrelaterade äventyren gör sig helt enkelt väldigt väl på den vita duken. Men trots att The Rum Diary har alla pusselbitar som egentligen krävs för att den skulle kunna ha blivit lika älskvärd som Fear and Lothing in Las Vegas eller den gravt underskattade Where the Bufallo Roam, så är det helt enkelt något som saknas. Regissören Bruce Robinson verkar inte helt ha klarat av att fullt sätta sig in i Thompsons ofta smått labyrintiska tankesätt, vilket gör att filmen inte helt lyckas förmedla samma känsla som romanen. Med detta sagt, så förtjänar ändå Robinson en eloge för att ha lyckats göra en film som är så lätt att avnjuta, trots dess stundtals allvarliga och politiska innehåll. 

The Rum Diary utspelar sig i Puerto Rico under det omtumlande 50-talet. Från fastlandet kommer skribenten och journalisten Paul Kemp, spelad av Johnny Depp, för att söka lyckan på den lilla tidningen El Star. Kemp får skriva om turister och bowlinghallar och ta hand om det dagliga horoskopet, vilket kanske inte riktigt var vad han hade tänkt sig. Det dröjer dock inte länge innan Kemp får kontakt med Sanderson, spelad av Aaron Eckhart, en rik PR-konsul som vill involvera honom i ett kanske inte helt laglig projekt vid sidan av.  Pengarna lockar förstås, och det gör även Sandersons fästmö Chenault, spelad av Amber Heard, men Kemp börjar höra varningsklockor i sitt huvud. Är det rätt att Sandersons och hans kumpaner tjänar miljoner medan landets invånare svälter? Genom en rad kulturkrockar och drogframkallade hallucinationer måste Kemp fatta ett beslut om vilken sida han egentligen står på.

Mycket av filmens behållning ligger självfallet i Depp och Eckharts karismatiska rollkaraktärer och sättet som de porträtteras på. Men den egentliga stjärnan, som gör att filmen trots sina små brister verkligen fungerar, är dess humor. Samtidigt som den ständigt balanserar på gränsen till det överdrivna, så är det ändå alltid situationer som åskådaren kan känna igen sig i. Det finns en slags genuin värme och ärlighet i humorn, som inte är allt för vanlig i dagens komedier.

En annan stor del av filmens charm kommer från den fantastiskt nostalgifärgade miljön man målar upp. Utöver de tidsenliga kläderna, bostäderna och bilarna så är det kanske främst filmens färgval som gör att det är svårt att inte dra längande suckar efter den svunna eran. The Rum Diarys använder en palett av färger som känns avmattade och nästan urtvättade, nästan likt ett foto som man av sentimentala skäl sparat i åratal. Filmens kinematografi gör sedan ett utmärkt jobb med att rama in denna bild, även om det förstås hade varit intressant att se fotot ta ut svängarna något mer. För även om fotot alltid är livligt, så känns det nämligen ibland lite förutsägbart. Vid ett par tillfällen lyckas man måla upp en del riktigt slående visuella metaforer under filmens gång, men dessa är så få till antalet att de snarare känns placerade där som en eftertanke. Filmen är med andra ord riktigt vacker visuellt, och har en hel del charm att komplementtera upplevelsen med, men The Rum Diary lämnar trots det en del att önska.   

Det allra största problemet är att Robinson verkar ha haft problem med att veta just hur han skulle hantera filmens källmaterial. Den saknar det klassiskt ryckiga och ibland förvirrande narrativ som så många menar utgör kärnan av Thompsons litterära framgång. Trots berättelsens många tvära kast, så frastår ändå filmen som en rätt slätstruken upplevelse. Det går dessutom att förutspå i stort sett varje scen under filmens gång, med Kemps drogframkallade visioner som det uppenbara undantaget. Inte ens Giovanni Ribisi i rollen som den gravt alkoholiserade svenska journalisten Moberg, som samlar på tal av Hitler, lyckas ge filmen den lilla extra fartknuff den så desperat behöver. Är man dock inte bekant med Thompsons speciella skrivstil eller hans verk, så är nog dessa skavanker inget mer än lättöverkomliga petitesser. Men för puristen kommer nog The Rum Diarys dussinutförande vara en ständig källa till irritation.

Trots att den inte lyckas inkorporera alla element från Hunter S. Thompsons eminenta bok, så har ändå regissören Bruce Robinson lyckats göra den någorlunda rättvisa. Trots dess många inslag av humor och romantik, så tappar den ändå aldrig helt fästet om den rasande politiska och samhälleliga kritik som driver dess narrativ. Den välskrivna historien, kombinerat med undersköna 50-talsmiljöer och ett snyggt foto gör att filmen nog kommer att få en speciell plats i mångas hjärtan. The Rum Diary kommer kanske inte att gå till historien som något särdeles speciellt, men dess charm är omöjlig att förneka.

— — —

Johan Axell är filmvetare och frilansande skribent