Konst: Damien Hirst

Inlagd av Tove Ekström Recension, Utställningar måndag, maj 14th, 2012

Damien Hirst

4 april – 9 september 2012

TATE Modern, London

—

Damien Hirst är Englands och troligen också världens rikaste nu levande konstnär. Han har rockstjärnestatus. Är älskad av marknaden och på senaste tiden smutskastad av kritiker. TATE Modern vädrar besöksrekord.

I den katedralliknande turbinhallen har man byggt upp en svart kloss. I vardera änden finns en dörr. En ringlande kö leder via misstänksam visitering och väskkontroll in i mörkret. Här finns, förutom en ilsken säkerhetsvakt utrustad med ficklampa, Damien Hirsts kanske mest kända verk: For the Love of God (2007), också känd som “Diamantskallen”. Det är verkligen en syn. Rummet är helt mörkt, en enda spotlight är riktad mot skallen och den strålar. Övernaturligt.

”Is it real?” undrar en av de osynliga rösterna i det mörka rummet. Vare sig man syftar på kraniet eller diamanterna så är svaret ja. Skallen, från 1700-talet, tillhörande en man i 30-årsåldern, är äkta. De 8601 diamanterna, platinan och den stora 52 karats diamanten på kraniets panna, ”The Skull Star”, är äkta. Resultatet är helt enkelt slående. De två kraftfulla symbolerna döden och rikedomen. Tillsammans är de hypnotiserande. Barn och vuxna kommer och ser förtrollade in i montern i en perfekt blandning av rädsla och begär. Det är så mänskligt. Fundamentalt.

Men det är utförandet som gör det. Idén i sig är för grundläggande för att vara brilliant. Man kan gå in i vilken modebutik som helst och hitta otaliga döskallar i glitter och guld. Tanken att kombinera dödens symbol med tecken för lyx och flärd är inte ny. Det har gjorts förut. Det som inte har gjorts förut är att smycka ett riktigt människokranium med 8601 riktiga diamanter. Damien Hirst drar saker till sin spets. Han har resurserna som krävs för att göra det. Få andra har nämligen råd även om idén skulle uppstå.

Den känslan återkommer längre in i utställningen. Om man förfogar över det som Damien Hirst förfogar över, vilket är mer pengar än någon annan levande konstnär och dessutom flera målarassistenter till hjälp i en fabriksliknande studio, så går det att ta en okey idé och blåsa upp den så stor att den blir imponerande.

Hirsts retrospektiva utställning, den första som hållits i London, handlar om döden. Man kan faktiskt gå så långt som att säga att det mesta i hans konstnärskap handlar om döden. Livet? Ja, jo. I relation till döden. Människan? I relation till döden. Skönhet. I relation till döden.

Ja, det är repetitivt. Det är också lite som att vara på temafest. Man tröskar igenom ämnet från början till slut. Man får sig en rejäl omgång. Tack och lov är Hirst duktig på döden.

Det som för närvarande står i sal 2 på TATE och stinker heter A thousand years (1990). Två stora sammanlänkade glaskuber varav i den ena finns en stor vit låda ur vilken fluglarver kläcks, växer upp till flugor som lägger fler larver och så vidare. Det är tusentals, golvet är svart av den surrande massan. Genom en liten öppning tar sig flugorna in till den andra glaskuben. På golvet därinne finns födan och källan till flugornas liv: ett avhuget kohuvud. Det är flått, köttet är blottat, ögat har blivit vitdimmigt och en stor blodpöl flutit ut på golvet. Här kalasar flugorna. Ovanför finns en rad glödheta lysrör som har till uppgift att bränna ihjäl alla insekter som kommer i närheten. I dessa två kuber har vi alltså livet, döden och kampen. Det är lika fascinerande som obehagligt. En regel som verkar gälla för det mesta i Hirsts utställning.

Verket Mother and Child Divided (1993) består av fyra genomskinliga tankar med formalin, inuti finns en ko och en kalv. Riktiga förstås. De är båda kluvna mitt itu. Genom glaset finns till TATEs beskådan hela innandömet. Munhåla, hjärna, svalg, fyra magar och allt det andra. Man har förstås aldrig sett något liknande och inte kommer man glömma det. Damien Hirst har sagt om det här verket att det är ”like creating emotion scientifically…You cut in half, and you see what’s on the inside and outside simultaneously.” Det kan man visserligen. Om man kan koppla bort grymheten, som är närvarande inte bara här utan i många verk. Kritiker har på senaste tiden gastat om ”Att klyva en ko på mitten, är det verkligen konst?” Frågan är väl snarare om det är okey för att det är konst? Är det mer okey om det är mat? Kanske hade jag ägnat mer uppmärksamhet åt ”creating emotion scientifically” om jag inte varit så upptagen av luddet på insidan av kons tarmar.

Formalintankarna återkommer. Förutom fiskar och två hela får finns förstås den ikonstämplade The Physical Impossibilty of Death in the Mind of Someone Living (1991) vilket består av en hel haj (riktig, vad trodde ni?) med gapande käftar.

Temat döden avbryts uppfriskande nog av Hirsts klassiska Spot paintings, runda prickar i olika färger mot en vit bakgrund. Enligt konstnären är det ett försök att kontrollera färgen, istället för att själv bli kontrollerad av den. Resultatet är hälften minimalistiskt snyggt och hälften tråkigt. Fast en Spot painting är förstås inte lika högljudd som det blodiga kohuvudet  tre meter därifrån. Prickarna hade nog setts bättre i ett separat rum. Det andra avbrottet utgörs av The Spin paintings, stora runda skivor som målats medan de snurrat runt. Kaskader av färg har kastats mot dem och sedan bytt riktning i mötet med skivans rörelse. Det är en ren färghyllning men videoklippen med deras tillverkning är snäppet bättre.

Hirst älskar fjärilar. Eller hatar, det är svårt att säga. När jag kommer in i sal 11 och får syn på Doorways to the Kingdom of Heaven (2007) och I Am Become Death, Shatterer of Worlds (2006) så blir det lite svårare att andas. Fjärilsvingar i olika färger och storlekar har pusslats ihop i en mosaik så att de bildar vad som ser ut som tre medeltida kyrkofönster i målat glas (Doorways to the Kingdom of Heaven). Mönstret i I Am Become Death, Shatterer of Worlds påminner om religiösa motiv inom hinduismen och buddhismen. Det är vackert och starkt och det känns inte bra. Vilket antagligen inte är meningen.

Det blir inte lättare att andas. Black Sun (2004) är olycksbådande och har något apokalyptiskt över sig. Som titeln föreslår tänker man på en solförmörkelse. Det är en mycket stor rund skiva, på avstånd svart. När man går närmare börjar man förstå, ser att ytan är skrovlig och ojämn i färgen. Ser att det inte är färg. Att det är kroppar. Flugor i hundratusental, hopklibbade och stelnade i en tjock massa. De bildar på nära håll ett underligt vulkaniskt landskap. Människor runt omkring ryggar äcklade tillbaka, stannar inte länge. Liksom skrämda av magnetismen.

En hel del på den här utställningen framkallar illamående. Det är det som gör det fascinerande. Man hade inte studerat insidan av en ko så noggrant om den var konstgjord. Man står där i evigheter eftersom den är riktig. Den har levt, då blir döden intressant. Fejkade fjärilsvingar hade inte heller haft samma effekt. Eller flugor, fiskar, får, hajar. Utställningen har krävt sina dödsoffer. Man säger att Hirst gör saker vetenskapligt, som en forskare. Jovars. Han leker också Gud då och då. Det finns ett högmod över alltsammans.

Damien Hirst ger mig blandade känslor. Jag har inte tyckt om allt. Men jag har inte funnit något ointressant. Och det tycker jag om. Skulle ni ha vägarna förbi London och TATE så se detta. Det finns dragningskraft här. Och om det inte håller så finns de enorma proportionerna, musklerna, resurserna. Det Hirst vill är att imponera. Han lyckas.

—-

Tove Ekström