Hem » Film, Recension » Bio: Dark shadows

Bio: Dark shadows

Dark Shadows
Regi: Tim Burton
Medverkande: Johnny Depp, Helena Bonham Carter, Eva Green, Michelle Pfeiffer, Chloë Grace Mortez
Musik: Danny Elfman

—–

Spöken, vampyrer och häxor samlade i ett hus fullt med spindelväv och lönngångar. Dessutom en familj som lyfter orden ”knepig” och ”dysfunktionell” till nya höjder.  Dark Shadows är ett gotiskt hopkok och till sin substans så mycket Burton någonting överhuvudtaget kan bli. I huvudrollen återfinnes Johnny Depp och i en färgsprakande biroll hittar vi Helena Bonham Carter. Som inbiten Burton-fanatiker frågar jag mig genast: Vad kan gå fel?

Barnabas Collins växer upp i en välbärgad familj under 1700-talet. Han verkar gå en ljus famtid till mötes ända tills han förlovar sig med den flicka han älskar. Då väcks vreden hos en piga i familjens hushåll. Hon visar sig vara en häxa och vansinnigt förälskad i Barnabas. Utom sig av raseri kokar hon ihop en hemskt förbannelse. I en handvändning har hon fått Barnabas’ trolovade att hoppa utför en klippa och dö. Barnabas själv att förvandlar hon till en vampyr. Snart jagas han av stadens medborgare som fångar honom i en kista och begraver honom levande. Tvåhundra år senare har familjen Collins förlorat nästan hela sin förmögenhet. Det pampiga huset har förfallit och familjeföretaget har gått i konkurs. Av en händelse blir Barnabas kista uppgrävd av några byggarbetare. När han släckt sin törst, fascinerat stampat på en asfaltsväg och misstagit en bil för hin onde sätter Barnabas kurs mot sitt forna hem. Där får han veta att året är 1972. Hans ättlingar accepterar håglöst vampyren som sin gäst i tron att han är en avlägsen släkting från England. Barnabas ger sig genast i kast med att återuppbygga familjens fiskeföretag och rusta upp huset. Det dröjer dock inte länge innan häxan Angelique knackar på dörren. Hon har inte åldrats en dag och hon vill fortfarande ha Barnabas. Förtvivlat gärna.

Eva Green är lysande som häxan Angelique, antagonist och älskarinna. Ny och oförutsägbar. Så fort hon är med i bild sätter man sig rakare upp i stolen. Hennes energi och kraft ger en storartad skurk. Även om Angelique inte verkar vara särskilt ond och Barnabas inte särskilt god. Häxan är hemmastad i 70-talet. Hon kör en cabriolet, kontrollerar läppstiftet i bakspegeln och får allas dyrkan och uppmärksamhet. Något annat hon har i ymnig mängd är Glimt i Ögat. Bredvid henne är Barnabas nästan tråkig. Fast tillsammans blir de ett intressant par. Han är lika gammaldags som hon är modern, lika sorgtyngd som hon är illmarig. Hon flirtar och han surar. Båda är hänsynslösa.

Det som pågår mellan vampyren och häxan sopar totalt mattan med filmens romantiska spår. Barnabas blir nämligen förälskad i familjen barnflicka Victoria. Hon är mystiskt identisk med hans ungdoms kärlek. Till en början är hon intressant men sedan finns det inte tid att fördjupa hennes karaktär. Det ska nämligen hinnas med en hel del. Vilket resulterar i en gotisk soppa. Det blir bara för mycket och för spretigt och för ytligt och för fort. Det märks att historien från början bygger på en serie. Misstänker att Burton skulle tjänat på att också göra en serie av Dark Shadows. Varje karaktär i Collins-familjen väcker nyfikenhet. Det är fy skam att var och en inte får utrymme och lugn och ro. Hade till exempel gärna sett mera av Chloë Grace Mortez som tonårsdottern.

Det är en bra film. Men det är inte en bra Tim Burton-film. Jag förväntade mig snäppet nyare och svårare. Tråkigt att han duckar för allvaret och istället hänger sig åt makramé-skämt. Brist på tyngd är Dark Shadows största fel. Tim Burton är på mammas gata. Problemet är att han är alldeles FÖR på mammas gata. Det är som att Dark Shadows går av bara farten. Av gammal vana. Han har gjort det på tok för lätt för sig. Johnny Depp har det också alldeles för enkelt som Barnabas, en roll som han skulle kunna göra i sömnen. Men ändå. Det är kul. Det är freakigt. Det är lavalampor. Det är sevärt.

—-

Tove Ekström

Share

1 Kommentar för “Bio: Dark shadows”

  1. Peter Ekström

    Om man har vägarna förbi Paris så kan man där passa på att se den stora Tim Burton-utställningen på Cinémathèque Francaise. Där finns gott om Burtons rekvisita, teckningar och annat som har med hans speciella fantasivärld att göra. Det är i princip samma utställning som gjorde stor succé på Moma i New York. I Paris pågår den till 5 augusti

Lämna ett svar

Okonstmuseet

  • Veikko Aaltona – hötorgskonstens kung

    Äntligen! Långt efter att jag egentligen slutat samla på okonst […]

    Share
  • Merchandise

    Merchandise är ett engelskt ord som rätt och slätt betyder […]

    Share
  • Troféer och priser

    Troféer och priser har funnits länge. De är symboler för […]

    Share
  • Mat

    Alla livsmedel används inte till att äta. Det finns mat […]

    Share
  • Djurdelar

    Det förekommer djurdelar inom konsten. Det är inte bara Damien […]

    Share

Blå Kalender

Kulturbloggen

© 2021 Kulturdelen. All Rights Reserved. Logga in - Designed, developed and maintained by TypeTree