Bio: Snälla Cecile

Inlagd av Kulturdelen Film, Recension torsdag, maj 24th, 2012

Snälla Cecile
Originaltitel: Q
Drama, Frankrike, 2011
Regi: Laurent Bouhnik
Medverkande: Déborah Révy, Helene Zimmer, Gowan Didi  m.fl.
Längd: 103 minuter
Biopremiär 2012-05-25

— — —

Cecile (Déborah Révy) är en ung kvinna bosatt i en mindre stad längs den normandiska kusten.

Hon har nyligen förlorat sin far och försöker motarbeta sorgen genom att hänge sig åt nya sexuella möten med både män och kvinnor. Hennes raka motsats finner vi i den sexuellt introverta Alice (Helene Zimmer) som, strikt hållen av sina föräldrar, inte törs ge förhållandet med pojkvännen Matt (Gowan Didi) en riktig chans. Så småningom korsas de unga kvinnornas vägar: ett möte som lösgör en häftig våg av sexuell lust bland deras gemensamma bekanta.

Den franska regissören Laurent Bouhnik väckte stort rabalder när hans riskabla Snälla Cecile gjorde entré på filmmarknaden. Inte bara för att filmen genomgående analyserar människans sexualitet utan också för att han använde sig av vågade och icke simulerande sexscener mellan de unga skådespelarna. Han fortsatte därmed den kontroversiella orientering som bland annat Larry Clark (Ken Park, 2002) och landsmaninnorna Virginie Despentes/Coralie (Baise-moi, 2002) tidigare utforskat.

Snälla Cecile är en riktig djupdykning i människan som sexuell varelse; en film om våra begär och passioner, om de situationer och problem som kan uppstå i våra förhållanden. Särskilt fokus ligger på kvinnan och hennes njutning medan männen är de som analyserar och bekymrar sig för sin sexuella lust. Det hela skildras mycket naket (på flera plan än bara köttsligt) och med en charmant avspänd attityd till sex och samlevnad, en inställning som man önskar att fler kunde ha.

I berättelsens periferi hänger den ekonomiska krisen som ett svart orosmoln. Hur arbetslösheten och nedläggningen av tidigare välmående industrier präglar den unga generationen, vad konsekvenserna blir för dem som plötsligt står utan jobb och inkomst. Bouhnik gräver även lite i förhållandet mellan föräldrar och barn. Hur det kan komma att prägla oss i våra vuxna liv. Som allra tydligast blir det hos Alice, vars stränga uppväxt resulterar i en skräck för närhet och sexuella relationer.

De okända unga förmågorna är mycket duktiga och särskilt Déborah Révy skiner som den utmanande och provokativa Cecile: en ung kvinna som vet vad hon vill ha och som också tar det utan att tveka eller känna ånger. Iscensättningen längs Frankrikes kust känns både vacker och vindpinad på samma gång och gifter sig snyggt med det verklighetsskildrande fotot. De många och ingående sexscenerna framställs på ett djärvt sätt, men blir för den skull aldrig vulgära.

Den välkomnande hälsosamma synen på sex till trots, dras Snälla Cecile av några problem. Det allra största torde vara bristen på en riktig berättelse. Den tunna historien om Ceciles faderskomplex och Frankrikes finansiella kris ges aldrig nog med utrymme för att verkligen göra intryck, utan försvinner istället i högljudd älskog. Karaktärerna förblir lövtunna karikatyrer filmen igenom. Lustigt nog får man se dem i de allra intimaste av stunder men aldrig någonsin får man något grepp om deras inre. Dialogen är svävande och stundtals poetiskt kväljande. Stundtals blir det fruktansvärt tråkigt. Det finns ingenting som riktigt greppar tag, som uppmanar till att fortsätta titta. Den vaga kontexten bidrar till att Snälla Cecile balanserar farligt nära gränsen till handlingslös mjukporr.

Snälla Cecile känns även något tvetydig. Å ena sidan är det befriande att se en kvinnlig huvudroll som glupskt ger sig hän åt sexuell njutning, utan att på något sätt känna skuld för sina handlingar. Å andra sidan använder sig Bouhnik av grepp som på ett mycket typiskt sätt objektifierar kvinnan: en iakttagande manlig blick där kameran långsamt och suktande smeker varje del av kvinnokroppen. Där närbilder på bröst, rumpor och kön dröjer sig kvar längre än nödvändigt. Männen i filmen tillbringar merparten av tiden med kläderna på. När de väl är nakna ägnas inte deras blottade kroppar någon särskild uppmärksamhet. För att vara en film som säger sig kretsa kring kvinnans njutning känns detta både märkligt och tröttsamt. Man kan jämföra med John Cameron Mitchells uppmärksammade Shortbus (2006) en film som också utforskar människans sexualitet, men där kvinnor och män tilldelats lika delar utrymme både historiemässigt så väl som i faktisk nakenhet.

Slutligen kan man ifrågasätta Bouhniks val att använda sig av riktiga sexscener. Naturligtvis har han varit medveten om att det skulle locka till sig uppmärksamhet från både medier och publik. Bouhnik menar att det inte handlar om porr, utan om riktiga karaktärer med komplexa bekymmer. Må så vara, men mig veterligen finns det gott om simulerade sexscener som i otaliga filmer gett insikt och djup i karaktärers liv på ett tillfredsställande sätt, och där man inte använt ”riktig penetration” som en ursäkt för att lära känna karaktärerna bättre. Jag kan inte hjälpa att tycka att det blir en provokation för provocerandets skull, att det saknas en egentlig mening med det hela. (Att vi sedan upprörs över riktigt sex i en spelfilm när vi har tillgång till en oändlig massa av sexuellt stimulerande material på nätet är en diskussion vi kan ta en annan gång). Hur som haver är det en något knivig situation vars kontrovers kommit att drabba filmens unga aktörer – Déborah Révy har i intervjuer berättat att hon inte fått ett enda jobberbjudande sedan Snälla Cecile hade premiär i hemlandet.
Den som lockas av mötet mellan fin- och fulkultur och som känner sig sugen på snyggt iscensatt softcore kan bänka sig i salongen. Är du däremot ute efter något mer insiktsfullt än så kommer du att bli besviken.

— — —

Linn Sandvall