CD: Steve Reichs Different Trains
Recension, Skivor måndag, juni 25th, 2012
Steve Reich: Different Trains*; Piano Phase**. Marc Mellits: String Quartet No. 2* (Black Box/Naxos). Speltid: 61´53.
*The Duke Quartet, **Andrew Russo & Marc Mellits (piano)
–
Av de amerikanska minimalisterna är Steve Reich den minst insmickrande och mest konsekvente – vilket ibland kan göra honom lite tråkig. Men det gäller inte Different Trains för stråkkvartett och ljudband från 1988. Det är ett av hans mest kända verk, och visst fungerar minimalismens envetna rytmer alldeles utmärkt för att skildra tåg i rörelse. Man kan mycket väl tala om programmusik i det här fallet. Reich, som är född 1936, utgår från sitt eget liv och tänker sig tre tågresor: ”America – Before the War”, ”Europe – During the War” och ”After the War”. Den första resan skildrar hans eget pendlande över den amerikanska kontinenten mellan sina skilda föräldrar. Den andra resan är den han som jude hade kunnat hamna på om han varit född i Europa: tågtransporten till ett utrotningsläger. Slutligen är vi tillbaka på sträckan New York–Los Angeles.
De fyra stråkarna spelar mot en fond av tågljud från 1930- och 40-talet och inspelade röster. Här hör vi Reichs guvernant, som följde honom på resorna, en gammal sovvagnskonduktör (a Pullman porter) och tre överlevande från Förintelsen. Men vi får inga sammanhängande berättelser utan fragment som fungerar som ett slags musikaliska fraser. Allt samlar sig till en mycket fascinerande helhet.
Med Piano Phase från 1967 får vi ett slags minimalistisk urbild till livs, och om inte annat har stycket intresse som just sådan. Två pianon låter olika rytmiska mönster genomgå olika faser med gradvisa inbördes förskjutningar. En av pianisterna här är Marc Mellits (född 1966) vars 2:a stråkkvartett också framförs på skivan. Att Mellits hör till Reichs protegéer hade man nog kunnat gissa bara genom att höra den första satsen med dess envetet upprepade rytmiska figur. Men sedan visar han också andra sidor. Den andra satsen har en skojig och lekfull prägel, och den tredjes melodiska sötma kan ge sken av att Mellits gått i skola hos Samuel Barber snarare än hos Reich. I finalen återställs ordningen.
Man kan säga att skivan ger oss tre faser av den amerikanska minimalismens utveckling, där Steve Reich står för de två första och Mellits för den tredje. Det skall också sägas att The Duke Quartet imponerar med driv i spelet och en i sammanhanget passande kärv ton.
__________
Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion
