DVD: Arvet
Film, Recension, Videohyllan tisdag, juli 10th, 2012Arvet (Family Plot)
Thriller, USA, 1976
Distributör: Studio S
Regi: Alfred Hitchcock
Skådespelare: Barbara Harris, Bruce Dern, Karen Black, William Devane m.fl.
115 min
Finns på DVD från 2012-06-20
— — —
Det är förmodligen som den gamle Universal-producenten Hilton Green säger i extramaterialet till Arvet, att folk tänker hela tiden på 50-talets glansdagar, på Rear Window, Vertigo, North By Northwest och Strangers On A Train.
Detta är ett problem såklart. Framförallt blir det svårt för filmer som Arvet att få det erkännande som de egentligen förtjänar. Trist men sant. De faller offer för framgångens ofrånkomliga gissel – att succéerna sätter ribban med konsekvensen att efterföljarna inte klarar av att hoppa över.
Jag är inte lika benägen att placera Arvet, som för övrigt var Hitchcocks sista film, i samma odödliga fack som Psycho (som fick ett minst sagt mediokert mottagande på 60-talet efter succén North By Northwest), men Green har onekligen en poäng med sitt resonemang – det vill säga att helt okej filmer gärna omskrivs som dåliga beroende på att tidigare produktioner varit fantastiska. Det är synd och skam och orättvist. Naturligtvis. Arvet är knappast representativ för Hitchcocks briljans men den fastställer ändå ett obestridligt faktum, nämligen det att spänningsmästaren hade en väldigt hög lägstanivå.
Arvet handlar om två skrupelfria par – det falska mediet Blanche och taxichauffören George (Barbara Harris och Bruce Dern), som jagar en spårlöst försvunnen släkting på uppdrag av en äldre dam, samt juveltjuvarna Fran och Arthur (Karen Black och William Devane), som kidnappar rikemansfolk mot vilka de byter till sig dyrbara diamanter. Vad ingen av dem vet är att deras liv är förrädiskt sammanlänkade. Det ena leder till det andra och strax korsas deras vägar, vilket genast försätter den ena halvan av kvartetten i livsfara.
För att vara skrivet av Ernest Lehman (som bakade ihop historien till North By Northwest) så når knappast manuset sin fulla potential. Därmed inte sagt att det är skräp. Det räcker, helt klart. Hitchcock dukar upp en klassisk katt och råttalek där spänningsfaktorn är allestädes närvarande, saktgående men aldrig stillastående. Däremot bjuds man inte på några hitchcockska överaskningar. Både filmspråket och berättartekniken känns bekant, från subjektiva kameravinklar till dramatiska ljussättningar. Möjligtvis känns Hitchcock lite trubbig och trött. Det känns som att han har ”nöjt” sig med mycket, vilket kan bero på att han var väldigt sjuk under inspelningsprocessen.
Det märks dessutom att Hitchcock skapade Arvet genom ett retrospektiv, inte minst eftersom han genom filmens gång så ohämmat flirtar med sina tidigare filmer. Handlingen ramas exempelvis in av en anonym stad, vars gator och landmärken är döpta efter karaktärer från Hitchcocks äldre produktioner. Blanche och George spatserar längs med Bates Avenue (Psycho) till exempel och undkommer med nöd och näppe döden i Mount Sherman (En läcka i ridån). Även vissa stråkbelamrade ledmotiv minner, stundtals nästan identiskt, om Hitchcocks tidigare alster. Det är fint på nått sätt och det får mig att undra om gamle Alfred, nånstans i sitt bakhuvud, visste att Arvet skulle bli hans sista film.
Jag kan tycka att filmens både inledande och avslutande seansscener är rätt tårtiga – mer löjeväckande än mystifierande – men överlag är Arvet utan tvekan ett värdigt avslut på en fantastisk karriär. Det är en av de där Hitchcockfilmerna som ”bara” är helt okej, men minns då det som vi snackade om i början av recensionen – det där om högsta lägstanivå. Arvet är som mästaren själv skulle ha sagt – en trivsam vandring genom the dark alleyways of human behaviour.
— — —
Tommy Johansson är filmvetare och frilansande skribent
