Hem » Film, Recension, Videohyllan » Bluray: Smekmånaden från helvetet

Bluray: Smekmånaden från helvetet

Smekmånaden från helvetet
Romantisk actionkomedi, USA, 2011
Distributör: Atlantic
Regissör: Rob Hedden
Medverkande: Dave Annable, Katharine McPhee, Rob Schneider, Mena Suvari m.fl.
Längd: 96 minuter
Finns på svensk DVD och Bluray från 2012-06-20

— — —

Det finns få filmgenrer som är så pass väldefinierade som den romantiska komedin.

Ända sedan 1989 då Rob Reiners När Harry mötte Sally blev en kassasuccé har vi sett samma grundstomme användas om och om igen. Men medan koncept i Reiners film visserligen är otroligt smart och elegant i sin enkelhet, så går det inte att sticka under stol med att genren börjat stagnera över åren. Vi känner igen berättelserna och karaktärerna, och de glödheta romanserna lyckas inte riktigt röra upp samma känslor som första gången vi såg dem. Rob Heddens Smekmånaden från helvetet försöker att göra något nytt med de gamla uttjatade greppen, men frågan är om regissören bakom Fredagen den 13:e del 8 verkligen är rätt man för jobbet?

Ibland blir det inte riktigt som man tänkt sig. Bryan Lighthouse, spelad av Dave Annable, hade nog till exempel aldrig kunnat gissa att hans smekmånad skulle bli ett rafflande äventyr tillsammans med en kvinna han bara känt i en vecka! Bryan har nämligen blivit tvingad att gifta sig med en kroatisk gangsters dotter för att hon inte ska behöva lämna landet.  Men lyckan verkar le mot Bryan, då det visar sig att hans blivande hustru Marsha, spelad av Katharine McPhee, inte bara är vacker utan även har en vinnande personlighet. Deras skenförhållande börjar snart ge vika för en spirande kärlek, men deras lycka blir tyvärr inte långvarig. Marsha blir nämligen bortrövad av kidnappare under smekmånaden, och det är upp till Bryan att rädda henne!

Medan grundpremissen för Smekmånaden från helvetet kanske inte är så vidare originell, så skvallrar den ändå om en viss potential för ett riktigt spännande och romantisk äventyr. Tyvärr snubblar filmen redan på startlinjen, och lyckas aldrig riktigt återhämta sig.

Det kanske allra största problemet med filmen är dess lite för breda humor. I ett försök att tilltala en så stor publik som möjligt, har filmens komik skalats tillbaka till det lägsta gemensamma nämnaren. Detta resulterar i att majoriteten av filmens skämt går ut på att folk dansar fåniga danser eller gör lustiga ljud. Medan det förvisso finns en del att hämta i situationshumor, där en karaktär ställs inför seder och bruk som de inte är vana vid, så är det svårt att inte bli lite förolämpad när filmen verkar förvänta sig att man kikna av skratt åt att en karaktär har en utländsk brytning. När filmen så till sist urartar i forcerad slapstick är det svårt att inte sträcka sig efter skämskudden.

Den haltande humorn kunde ha vägts upp av en välskriven romans mellan Bryan och Marsha, men tyvärr finns det inte mycket behållning att finna där heller. Det verkar faktiskt som att det finns en genuin kemi mellan McPhee och Annable men tyvärr låter aldrig filmens manus förhållandet bli mer än ytligt som bäst. Karaktärernas blomstrande kärlek ges aldrig någon riktig motivation under filmens gång, och det är svårt att inte begrunda att paret under filmens sista scener egentligen inte vet något mer om varandra än när de först möttes. De få gånger då Bryan och Marsha faktiskt närmar sig ett riktigt fint ögonblick tillsammans så avbryts oftast scenen för mer plump humor eller onödiga actionsekvenser.

Den kanske allra största boven i dramat är nog den kidnappningsintrig som tvärt introduceras halvvägs in i filmen. Denna spända och allvarliga situation kunde ha använts för att ge Bryan och Marsha en del välbehövlig karaktärsutveckling, men urartar i slutändan till en enda röra av skakiga kameror och barnsliga skämt där hårdhänta kidnappare och krav på lösensummor varvas friskt med limfällor och buskishumor. Det är sällan man ser en film misslyckas så fatalt med såväl humor, komik och action.

Oftast är det lätt att vara förlåtande när det kommer till romantiska komedier. Handlingen behöver inte alltid vara prisvinnande så länge som den får publiken att skratta och le. Tyvärr är det dock omöjligt att ursäkta Rob Hedden för den rent bedrövliga smörja som Smekmånaden från helvetet är. 

Hedden är i vanliga fall en riktigt kompentent regissör och manusförfattare, men tyvärr blir det väldigt uppenbart att Smekmånaden från helvetet är hans första romantiska komedi. Berättelsen verkar aldrig veta vart den egentligen är på väg, motsäger sig själv gång på gång och verkar aldrig riktigt komma underfund med hur den ska använda sina karaktärer. De banala och överdrivna försöken till humor i kombination med den intvingade kidnappningsintrigen får Smekmånaden från helvetet mer att framstå som en bisarr spinoff på Ensam Hemma än något man skulle vilja mysa i soffan till.

— — —

Johan Axell är filmvetare och frilansande skribent

Share

Lämna ett svar

© 2014 Kulturdelen. All Rights Reserved. Logga in - Designed, developed and maintained by TypeTree