Hem » Film, Recension, Videohyllan » DVD: Katinkas Kalas

DVD: Katinkas Kalas

Katinkas Kalas
Sverige, drama 2011
Distributör: Filmlance international AB
Regissör: Levan Akin
Medverkande: Mia Mountain, Ludde Hagberg, Anita Flink, Aron Flam, Ulrika Ellemark, Fredrick Lundqvist, Yohanna Ida
Längd: 97 min
Dvd: 2012 -08 – 22

— — —

Katinka (Mia Mountain) fyller år och bjuder in sina vänner till kalas.

Ett kalas som är perfekt avvägt i utformningen, en perfekt blandning av elegans och ”bohemian chic”. Gruppen som samlas arbetar alla inom kultursfären och tillhör en överklass av den typen som snarare skapas av utbildning och kulturkompetens än pengar. Samtalen kring bordet (med otroligt trendriktig mat som auberginerullar) är mycket intellektuellt och fullt av kulturellt kunnande och diskuterande när de störs av att Katinkas tvillingbror Joel (Fredrick Lundqvist) anländer i dekorativt sällskap av Linda (Yohanna Ida). Linda är en blond tjej med leopardkorsett och kortkort kjol som med stolthet tillkännager att hon arbetar som programledare på ett frågeprogram med sändningstid på förmiddagarna medan hon glatt sörplar i sig vinglas på vinglas. Lindas närvaro övergår snart från att utgöra någon form av exotisk spänning till att ställa samvaron helt på ända. Sprickor i de noggrant anlagda fasaderna kommer upp till ytan medan kulturkrocken blir alltmer synlig och får obehagliga konsekvenser.

Det är en bildligt sett vacker film med ett slags dimmigt ljus flödande över lantliga miljöer och det precis lagom rustikt inredda huset med tillhörande estetisk trädgård. Mia Mountain i huvudrollen är sorgset tjusig i ljusa och beiga färger med ständigt rynkad panna. Hon tycks vantrivas på sitt eget kalas innan det ens har börjat. Jag vantrivs också, för när gästerna anländer verkar ingen av dem tycka om varandra trots att de ska föreställa gamla goda vänner. David (Aron Flam) som äger ett galleri tycks ha alla taggar utåt och letar medvetet svagheter i de andras liv och åsikter. Hans gravida fru Anna (Anitha Flink) är uppfylld av sin graviditet och när samtalet inte handlar om den sitter hon mest tyst och sur när hon inte försöker hindra sin man från att förolämpa de andra alltför mycket. Jossan (Lisa Östberg) vinglar runt, jag tror att hon ska vara hög, och är elak mot den som jag upplever allra mest tragisk i sällskapet, nämligen Carro (Ullrika Ellemark) med de stora glasögonen. Carro har hela sitt vuxna liv trillat mellan olika mer eller mindre misslyckade kulturella projekt utan att riktigt hitta hem. Hon har ingen partner och framstår som mycket ensam. Hon söker ständigt de andras uppmärksamhet utan att lyckas. De sitter runt bordet och är diskret elaka mot varandra och det är faktiskt en lättnad när Linda och Joel dyker upp och skakar om lite grann. Även om jag snart drabbas av en instinktiv vilja att rädda Linda därifrån. Min sympati hamnar ohotad hos henne, hur vulgär hon än ska framställas, så känns hon i alla fall mänsklig.

Regissören Levan Akin vill säga något om klass. Om hur det inte bara handlar om att ha eller inte ha pengar. Det är intressant och visst lyckas han ibland att träffa precis rätt. Det är de små detaljerna som är bäst; att de tillexempel äter ”physalis” frukter istället för vindruvor, val av kläder och accessoarer, att Katinkas sambo Greger (Ludde Hagberg) stolt tillkännager att de ”aldrig ser på TV, bara dvd och HBO serier”. Små moderna trendmarkeringar. Men i övrigt känns det hela alldeles för övertydligt och jag känner mig skriven på näsan. Yohanna Ida lyckas faktiskt, även om hennes Linda är så stereotyp att det nästan blir fånigt, bringa både värme och flyt till sin karaktär. Hon känns trovärdig men det är tyvärr bara hon. Jag vet inte om det är manuset eller skådespelarna men den resterande ensemblen levererar sina repliker på samma sätt som…ja, mina tankar går till ”Skilda Världar” , ”Wallander”, de nya Liza Marklund filmatiseringarna och liknande snabbproduktioner avsedda för tv. Fast tillskillnad från i dessa produktioner känns här varenda replik oerhört genomtänkt. Alltför genomtänkta. Skådespelarna låter styltiga, både minspel och tystnader känns överregisserade och planerade. Ingenting känns naturligt.

Men trots allt lyckas filmen leverera sitt budskap och efterlämnar en känsla av obehag. Klassamhället lever. Det finns olika typer av klass och olika typer av snobbism.  Människor beter sig svinigt när de känner sig hotade och mest av allt vill vi alla bara bli älskade. På västfronten intet nytt.

— — —

Malin Nilsson

Share

Lämna ett svar

Okonstmuseet

  • Veikko Aaltona – hötorgskonstens kung

    Äntligen! Långt efter att jag egentligen slutat samla på okonst […]

    Share
  • Merchandise

    Merchandise är ett engelskt ord som rätt och slätt betyder […]

    Share
  • Troféer och priser

    Troféer och priser har funnits länge. De är symboler för […]

    Share
  • Mat

    Alla livsmedel används inte till att äta. Det finns mat […]

    Share
  • Djurdelar

    Det förekommer djurdelar inom konsten. Det är inte bara Damien […]

    Share

Blå Kalender

Kulturbloggen

© 2021 Kulturdelen. All Rights Reserved. Logga in - Designed, developed and maintained by TypeTree