CD: Saltash Bells med John Surman
Recension, Skivor onsdag, augusti 29th, 2012
John Surman: Saltash Bells (ECM/Naxos). Speltid: 59’13.
John Surman (sopran-, tenor- och barytonsaxofon, alt-, bas och kontrabasklarinett, munspel, synthesizer)
–
Sent en kväll, några skulle säga natt, sätter jag på John Surmans senaste cd, Saltash Bells – bara för att få ett första intryck. Jag blir sittande, fångad av musiken. Det är ett soloalbum i den meningen att Surman är ende medverkande. Å andra sidan tillåter ju tekniken envar att bli sitt eget band, och Surman trakterar här såväl saxofoner och klarinetter av skilda slag som munspel och synthesizer.
Saltash är en ort nära kusten i nordöstra Cornwall, precis på gränsen mot Devon, där John Surman växte upp. Som barn var han ofta ute med sin pappa och seglade, och då kunde de höra klockorna från kyrkan i Saltash ringa över floden – precis som de nu gör i ”Saltash Bells” som också gett hela albumet dess namn. I ”Sailing Westwards” är det i stället lätt att associera till fiskmåsarnas skrin. Syntens främsta uppgift hos Surman är att med olika loopar skapa diskreta stämningseffekter av detta slag medan klarinetter och saxofoner formar melodiska linjer, rytmiska accenter och mer distinkta klanger. Resultatet är ett slags suggestiva soundscapes, där Surman i musik återkallar och återskapar barndomens landskap och upplevelsen av dem. Det är oerhört snyggt och raffinerat gjort. Men det är så mycket mer än så. Det är en cd rik på atmosfär och känsla, och den försätter mig i ett tillstånd av stilla lycka.
__________
Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion.
