Roman: Mitt liv som bok

Inlagd av Peter Ekström Bokhyllan, Recension, Skönlitteratur onsdag, september 19th, 2012

Mitt liv som bok

Paul Desalmand

Ordfront. 179 sidor.

Har utkommit.

—

Om jag skulle försöka karaktärisera huvudpersonen i boken som jag just läst kanske det skulle bli något i stil med självupptagen, pratsam, romantisk, fördomsfull och med en stark dödsångest. Ja det där sista är så starkt att jag undrar om inte titeln borde ha varit Min död som bok istället för Mitt liv som bok.

Hur böcker dör är en stor del av innehållet men långt ifrån det enda – det här är långt ifrån den ax-till-limpa-historia som titeln antyder. Mitt liv som bok handlar helt konkret om en boks liv men också om den franska förlagsvärlden, bokhandlare, läsvanor, illegala immigranter, uteliggare med mera. Ofta i form av rent skvaller. Vid ett tillfälle får bokens berättare, som ju är boken själv, rådet att i sin berättelse stoppa en dos sex, våld och raffel samt gärna en biljakt. Allt detta uppfylls – så när som på biljakten.

Mitt liv som bok är en metaroman – den handlar om sina egna förutsättningar. Den är full av korrekta och förvrängda citat och hänsyftningar på andra böcker och författare. Det är inte en metaroman till 100 {f1512827c5a1967448c176d02772e8739d01bbcc6ac8af82c365c0f334c04290} – den bok man håller i handen är en annan än den som berättar. Vad det är för bok blir aldrig riktigt klart mer än att dess upplaga är ganska liten, den är illustrerad (kanske en poesibok?) och författaren blev galen efter ett liv i askes. Så här beskrivs han:

”Trots alla hans ansträngningar att göra sig lättare blev sökandet efter det sanna jaget fruktlöst. Antagligen för att det inte finns något sant jag. Föreställningen om ett sant jag, på denna sida av socialisering och betingning, är en poetisk chimär. Hans föreställning om att han skulle kunna utvinna den rena essensen, bli genomskinlig för sig själv och placera sig i hjärtat av mörkret var en galen idé. Han drev askesen så långt att han en morgon när han stod framför spegeln inte längre mindes sitt namn. Då blev han rädd.”

Berättarboken, som man aldrig får reda på namnet på, är med om många äventyr och ägnar dessutom nätterna åt att skvallra, diskutera och utbyta erfarenheter med grannarna i de olika bokhyllor där han råkar hamna.

Ja, det är en han och han blir förälskad i mer än en av sina kvinnliga läsare. Ganska sexistisk är han och fördomsfull också. Men Virginia Woolf får lägga sig i när boken diskuterar med sina vänner om författarfruar:

”Vilka machos ni är! Inte en enda gång har ni tagit upp det motsatta förhållandet där det är kvinnan som är författaren, inte mannen. Jag medger att ur den synvinkeln ser saker och ting ut på precis samma sätt. Men med den skillnaden att ännu i dagens samhälle, som sägs vara utvecklat, begär man mycket mer av kvinnan än av mannen.”

Islam får sig både en och två kängor. Men till slut hamnar boken i Afrika vilket trots allt manar fram lite entusiasm mitt i all hans dödsångest:

”Vi befinner oss redan över öknen. Under oss kan man se spåren efter forna tiders floder på den ockrafärgade sanden. Det fanns en tid då de här kala områdena grönskade. Då fanns det friska floder och vajande palmer i brisen. Oj, nu blev jag lyrisk. Visst känner jag det som om jag föds på nytt. Jag flyger mot ett land där man inte förstör böcker. Låt oss skynda till Afrika och slå ut i full blom!”

Här slutar berättelsen med den ofrånkomliga och länge emotsedda döden. På vägen har det dock varit ganska nöjsamt.

—

Peter Ekström till Kulturdelens redaktion