CD: Ryska zigenarromanser
Recension, Skivor fredag, september 28th, 2012
Valentina Ponomareva: Gipsy Romances from Russia (ARC Music/Naxos). Speltid: 64’11.
Valentina Ponomarjova (sång), Oleg Ponomarjov (violin), Sergej Vorontsov (gitarr), Konstantin Gogunskij (gitarr)
–
Den ryska zigenarmusiken är känd sedan 1700-talet men kom mot slutet av 1800-talet att alltmer associeras med ren underhållning på restauranger och etablissemang av mer tvivelaktigt slag. Som en del av den ”borgerliga dekadensen” utsattes den för hård kritik av den nya sovjetiska statsmakten som 1931 drog in de zigenska artisterna i det partidirigerade underhållningssystemet. Men zigenarromanserna, med sina måttligt partitrogna texter, fortsatte att leva ett liv med undergroundprägel och blev en viktig grund att utgå från för de trubadurer som började framträda på 1950-talet. Det var också zigenarromansen som under 1800-talet gjorde den sjusträngade gitarren populär i Ryssland. ”O, tala ändå du med mig, / sjusträngade väninna! / Av längtan är min själ uppfylld / och natten är så månklar!” skaldade redan Apollon Grigorjev i mitten på 1800-talet. Till och med Lenin lär ha knäppt på dess strängar för att få tiden att gå under exilen i sibiriska Sjusjenskoje 1897–1900.
Vill man ge sig den ryska zigenarromansen i våld har man nu fått ett utmärkt tillfälle. Valentina Ponomarjova (Ponomareva), född 1939, är av gammal zigensk släkt men växte upp med främst klassisk musik för att sedan dras till jazzen. Men i samband med ett engagemang på Moskvas zigenska teater bildade hon Trio Roman och blev snabbt oerhört populär. Och så stod hon där med sin mormors och sina mostrars traditionella sånger, sånger hon växt upp med men som barn inte riktigt tagit till sig.
På cd:n Gipsy Romances from Russia ackompanjeras hon av fiol, spelad av sonen Oleg Ponomarjov, och av två gitarrer. Och jodå, visst ingår klassikern ”Två gitarrer” – liksom den ofrånkomliga ”Svarta ögon”. Man får vara beredd på passion och sentimentalitet, smäktande fiol, intensiva gitarrer och känslosam sång med vibrato – som ibland tar upp tävlan med violinen i de högre registren. Men det kan också bära iväg i hektisk dans – och någon gång blir det faktiskt lite besvärande banalt och gulligt. Valentina Ponomarjova och hennes musiker har ett brett register, bjuder ogarderade emotioner och gör sig inte minsta bekymmer av om någon skulle muttra något om hjärta och smärta. Låt dem muttra. Nastrovje!
__________
Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion.
PS. Den som vill höra Grigorjevs ”Min sjusträngade väninna” kan lämpligen försöka få tag i cd:n I ryska poeters sällskap med Jelena Jangfeldt Jakubovitch – som f.ö. också har gett ut albumet Burn Burn Gypsy Love.
