Naken sanning och skakig spårvagnsfärd

Inlagd av Marianne Freyne Lindhagen Fokus måndag, oktober 15th, 2012

Under den pågående videofestivalen i Örebro visas på Konstfrämjandet verk av Stina Pehrsdotter och Niclas Hallberg, båda välkända namn i Sverige och internationellt.

Hallbergs verk Neo Verus, namnet syftar på den nye mannen som befriar sig från svärdet (verus) som maktredskap och påtvingad ”manlighet”. Verket består två delar – ett skulpterat, belyst och stelt manshuvud liggande på golvet möter besökaren först. Mannens ansikte utstrålar kyla och främlingskap genom sin brist på uttryck och signalerar mannen som omänsklig och oföränderlig. Och, som jag uppfattar och känner det, bakom stelheten och behärskningen, ett dolt lidande. Hallbergs andra verk är en video där betraktaren får möta en man som med största allvar och koncentration i ett långsamt tempo rakar av sig de manliga attributen, från skägg till könshår. Det minutiösa rakandet sker med största noggrannhet och kan ses som en befrielsehandling fram till den totala nakenheten och, därmed, en ny och annorlunda sårbarhet.  Verket kräver tålamod av betraktaren och belyser det krävande arbete som män måste genomgå för att acceptera sin androgynitet och – ibland – homosexualitet.

I galleriets större rum visas Nicklas Hallbergs och Stina Pehrsdotters gemensamma videoverk, Paus & Play , intryck från flera  olika internationella utflykter till Indonesien, Indien och Taiwan under de senaste två åren. Videon tar upp universella drag ur det moderna, stressade och stressande samhället där människan splittras, blir främling för sig själv och oroligt letar efter trygghet. En röd tråd  har  konstnärerna skapat genom att en skramlande och skakig spårvagn kommer igen i filmen och gör att betraktaren får färdas igenom fragment av modernitetens avigsidor. Inte minst ljudinslagen – påträngande buller, gnissel och skrammel – är viktiga uttryck för att dra oss in i berättelsens budskap.

För mig – inte särskilt skolad i konstens videovärld – har utställningens varit en upplevelse och värd det tålamod och den fördomsfrihet jag bestämde mig för att satsa innan jag klev över tröskeln till Konstfrämjandet.     

— — —

Marianne Freyne Lindhagen