Hem » Film, Recension, Videohyllan » Bluray: Järnladyn

Bluray: Järnladyn

Järnladyn
Drama, Storbritannien/Frankrike, 2011
Distributör: Scanbox
Regissör: Phyllida Lloyd
Medverkande:  Meryl Streep, Jim Broadbent, Alexandra Roach, Harry Lloyd, Olivia Colman, Anthony Head m fl
Längd: 100 minuter
Betyg:

 — — —
Jag är för ung för att egentligen minnas Margaret Thatcher. Hennes namn, självklart, att hon förde en hård regim, visst, att hon tillhörde de konservativa, ja, att hon var unik som kvinna i världspolitiken (och politiken), jodå. Men inget om henne som person eller om vad hennes tuffa politik egentligen innebar. Efter att ha sett Järnladyn är jag inte säker på att jag vet mer. Politiken är mest en fond; korta inklipp av bilder på strejker, demonstrationer, bombdåd, Falklandskrig och upprörda väljare. För en britt är det säkert inga problem att årtal eller tydligare ramar saknas, men folk utanför öarna har inte samma koll på 80-talets kronologi. Det blir både tunt och rörigt.

Det Phyllida Lloyd vill med Järnladyn verkar vara att visa just människan Margaret. Eller om det är kvinnan Margaret. Meryl Streep – Oscarsnominerad – gör ett mycket bra porträtt. Trovärdig, Bildlik. Röstlik. Åtminstone efter scenen där Thatcher tränas av en röstlärare att slipa bort sin ljusare röst och hitta en ståndsmässigt maktfrekvens i sitt tal. Så var det ju hon lät.

 Ramberättelsen visar en åldrad, före detta stadsminister. En föredetting. Maken Denis (Jim Broadbent) är död sedan många år och hon själv börjar bli dement. Pratar inte med sig själv, men med maken som dyker upp i återkommande hallucinationer. Minns tillbaka, lullar runt i hemmet men blir skärpt och skarp ibland. Sätter med en ilsken tirad fingret på sådant som är fel i samhället nuförtiden, som att det mer handlar om att vara något än att göra något. Men det är svårt att förstå varför hon var så omstridd och hatad (eller älskad), bakgrundskunskapen tas på något sätt för självklart, och här är det svårt att inte känna med henne. Att bli gammal och svag kan aldrig vara lätt, och än svårare för någon som tillhört de allra mäktigaste. Lloyd kan inte låta bli att vilja få sina tittare att tycka om Thatcher.

Fokus hamnar på det privata, vilket förmodligen inte skulle hänt om det handlat om en  manlig politiker: konflikterna och det dåliga samvetet handlar om att hon jobbade istället för att vara med barnen, hur Denis som först sa att han föll för hennes politiska passion sedan klagar på att hon är borta för mycket. Det blir ändå tydligt att hon mötte extra tufft motstånd i politiken både för att hon kom från ”ingenstans” och för att hon var kvinna. (Och det är inget som har ändrats.) Att Thatcher tog sig fram gör henne till en föregångare, men kanske inte den feministiska förebild som hon delvis skildras som. I Storbritannien är hon fortfarande kontroversiell – det visade om inte annat reaktionerna på den här filmen. Som trots sina ambitioner hamnar i ett varken-eller-land. Inte politiskt klargörande eller berättande, och heller inte nära personen Thatcher på det sätt det ges en relevant inblick i drivkrafter eller vad som ligger bakom drömmarna.

— — —

Bella Stenberg är frilansande kulturskribent och kritiker.

Share

Lämna ett svar

Okonstmuseet

  • Veikko Aaltona – hötorgskonstens kung

    Äntligen! Långt efter att jag egentligen slutat samla på okonst […]

    Share
  • Merchandise

    Merchandise är ett engelskt ord som rätt och slätt betyder […]

    Share
  • Troféer och priser

    Troféer och priser har funnits länge. De är symboler för […]

    Share
  • Mat

    Alla livsmedel används inte till att äta. Det finns mat […]

    Share
  • Djurdelar

    Det förekommer djurdelar inom konsten. Det är inte bara Damien […]

    Share

Blå Kalender

Kulturbloggen

© 2021 Kulturdelen. All Rights Reserved. Logga in - Designed, developed and maintained by TypeTree