Bio: Rust and Bone

Inlagd av Agneta Hagerud Bioaktuellt, Film, Recension tisdag, januari 1st, 2013

Rust and Bone
Drama
Frankrike/Belgien, 2012
Regissör: Jacques Audiard
Medv: Marion Cotillard, Matthias Schoenaerts, Armand Verdure
Längd: 2 timmar
Från 15 år
Nomineringar: Golden Globe: Bästa film, Bästa kvinnliga huvudroll, Bästa utländska film.
Visas på Filmstaden, Örebro, och snart på Bio Roxy, Örebro.
Betyg:

 — — —

Den franske filmregissören Jacques Audiard har uppmärksammats och prisats för flera tidigare filmer, såsom Mitt hjärtas förlorade slag (2005) och En profet (2009). Årets film, Rust and Bone, är både vacker och våldsam och kan närmast liknas vid ett slag i magen med känslig näve, om det nu fungerar. Den har en handling som är svår att värja sig emot, även om man inte köper hela paketet.

Ali, spelad av Matthias Schoenaerts, är en självupptagen, våldsfixerad, ensamstående pappa som löser alla problem med hjälp av kroppen utan att reflektera över konsekvenserna. Han har flyttat in hos sin syster med sin son och arbetar som krogvakt när han en kväll träffar Stéphanie, spelad av Marion Cotillard, en kvinna som jobbar med att dressera och uppträda med späckhuggare på en nöjespark. När hon råkar ut för en olycka som drastiskt ändrar hennes liv hör hon av sig till Ali. Han blir den som hjälper henne genom den svåra tiden, eftersom han accepterar henne som hon är och får henne att våga närma sig sin egen, skadade kropp. I gengäld följer hon med honom på de slagsmål han deltar i, på liv och död, där vadslagning ger stor utdelning till vinnaren. Ali är dock inte den lättaste att vara vän med, då han tar lätt på lojaliteter och vänskap när det gäller hans egna behov. Till slut kommer verkligheten ikapp honom, när hans son råkar ut för en olycka och han är nära att mista honom. Då kan Stéphanie ge tillbaka och hjälpa honom igenom det svåra.

Rust and Bone är en svårtolkad film, där kroppslig styrka och våld både framhävs som positivt och negativt.  Jag tolkar det som att man ska se förbi och istället uppmärksamma det viktigaste: kärleken, lojaliteten, vänskapen. Ali är till viss del som en tickande bomb, men Stéphanie ser att det finns något bakom, något annat. Jag hade dock en invändning mot slutet som borde ha kortats ner, för det blev onödigt och övertydligt. Ett perfekt slut hade varit när Ali ringde till Stéphanie när sonen vaknat upp – då hade publiken fått tänka ut resten själv.

Vad mer kan sägas? Mycket bra skådespelarinsatser, vackert, brutalt och närgånget foto och på gränsen till alltför mycket våld – en film som ruskar om.

— — —

Agneta Hagerud är litteraturvetare och lärare.