Hem » Krönika, Kulturdelen rekommenderar » Nerikes Allehanda och den bitterljuva kärleken till kulturen

Nerikes Allehanda och den bitterljuva kärleken till kulturen

na1

Bilderna i den här texten föreställer spridda skurar ur min enorma hög med urklipp.

Det ni läser här är mina tankar kring Nerikes Allehandas kultur- och nöjessidor, och mina minnen av och reflektioner kring de nästan 15 år jag skrev regelbundet för tidningen. Texten skall alltså inte ses som ett debattinlägg; ej heller skall den ses som ett försök att skjuta giftpilar på den nuvarande kultur- och feature-redaktionen. Den handlar om kärlek till kulturjournalistik och till mina läsare, och en bitterljuv kärlek till en tidning som varit mitt hem under lång tid. Faktum är att när jag slutade på NA hade jag skrivit för tidningen under nästan hela mitt vuxna liv (!)

Telefonen ringde. Det var tidigt 1995 och jag bodde i Finspång, men var redan på väg att flytta till Örebro. Jag var 21 år. I andra änden av linan var Nerikes Allehandas dåvarande nöjesredaktör Johan Hedberg, och han (rakt på sak som han är!) frågade mig om jag var intresserad av att börja skriva om hårdrock för NA när jag flyttade dit. Hur sjutton visste han vem jag var, och framför allt att jag skulle flytta till Örebro? Jo, på den tiden var jag fast skribent för vad som då var Nordens största hårdrockstidning, Close-Up Magazine. I det nummer där Millencolin prydde omslaget hade jag skrivit en lång krönika om lokala demoband, och bland annat recenserat örebroband. I en bisats hade jag nämnt att jag stod i begrepp att flytta till Örebro, och detta hade Hedberg snappat upp. OM jag ville börja skriva för NA?! You betcha!

I lokaltidningen ÄR man någon som läsare

En av de saker jag ofta fick höra från kollegor vid andra tidningar i Sverige var en avundsjuka över min frihet som skribent. Hur situationen var för övriga frilansare på NA kan jag inte uttala mig om, men jag kände att jag hade förtroendet som expert och jobbade häcken av mig för att vara först med nya band, aldrig missa en viktig konsert, aldrig missa en deadline. Jag pluggade heltid och var småbarnsmamma, men utöver det levde jag för att skriva om musik för NA och Close-Up. Jag kunde allt om allt, och det som både jag och mina läsare på den tiden tog för givet var närheten till varandra. Än idag får jag mail från människor som berättar vad mina texter betydde för dem.

na5

Nedslag i kulturträsket

I en glassig tidning från England kan man läsa om de stora banden och få de flashiga postrarna, men i lokaltidningen ÄR man någon som läsare. Man är inte bara den som betalar för en produkt, man betyder något. När man under många år följer en skribent som man vet att man kan maila eller ringa till eller rent av gå fram och prata med på nästa konsert byggs en personlig relation. Man vill tipsa, man vill kritisera, man vill tacka, man vill läsa nästa recension också.

På samma vis fungerar det med debatt. Under samtalet mellan NA:s tidningschef Lennart Håkansson och Staffan Werme (fp) i onsdags nämnde Håkansson att det hade gjorts ett försök att starta en kulturdebatt nyligen, men att ingen nappat. Då tänkte jag att jag måste ha missat det, och kände mig lite slarvig. Vem kunde det vara? Efter att ha dammsugit Meny insåg jag att det han pratade om måste ha varit Qaisar Mahmoods krönikeliknande text från den 20 januari, som bland annat handlade om begrepp i förhållande till etnicitet.

Och då blev jag lite paff. Var det vad Håkansson (och – antar jag – kultur- och featurechef Eva Ejdeholt) såg som en öppning för kulturdebatt? Jag undrar hur många som läste den där texten och tänkte sig att någon skulle svara. Ärligt talat förstår jag inte hur Qaisar Mahmood kunde vara det naturliga valet för att elda igång en kulturdebatt i lokaltidningen. Och inte främst för ämnets skull, utan för avsändarens skull och textens utformning. Jag är inte ens säker på att NA:s läsare vet vem Qaisar Mahmood är.

Och då har steget blivit än längre till att själv sätta sig och skriva. Här har vi alltså ett vagt ämne (”debatterna om vithet, svarthet, rasism och traditioner”) som de flesta ändå ungefär typ halv-håller med om, skrivet av någon vi inte riktigt vet vem det är eller har någon relation till, och som vi knappast kan vara säkra på att han ens skulle se vad vi svarade. Om vi nu kom på något som skiljde sig så markant från det han argumenterade för, alltså.

Så, varsågod NA, här har ni min analys av varför ni inte fick igång någon kulturdebatt. Tydlighet. Närhet. Relation.

Ett förändrat klimat

na2

Ett sätt att skapa en relation till läsaren. Enad front, en familj som engagerar.

Staffan Werme sade i onsdags att han tyckte att NA började ändra riktning runt sekelskiftet. Förre chefredaktören Krister Linnér höll inte med, utan ansåg att förändringen kom i och med ägarbytet. Där håller jag med Linnér och kan berätta hur jag upplevde det. Någonstans kring 2003 tog jag klivet över till att skriva för kultursidorna eftersom jag kände att jag hade skrivit allt jag kunde om musik just då. Dixie Ericson var kulturchef och på samma sätt som Hedberg gav han mig mycket fria händer. På samma sätt gav jag varenda minut av min fritid åt att läsa in mig på omkringfakta, på samma sätt jobbade jag stenhårt för att leverera felfri text och ibland också foto. Några år senare gick Dixie i pension och redaktörsrollen togs över av Marita Johansen och Johanna Berglund. Någonstans där började det hända saker. Anledningen till det förändrade klimatet är jag fortfarande oklar över om jag skall vara ärlig, eftersom jag aldrig uppfattade redaktörsparet som speciellt illvilligt eller vårdslöst förändringsbenägna. Men saker hände. Klimatet blev styrt, ofamiljärt och osäkert.

Som jag skrev inledningsvis är detta bara mina personliga tankar, och jag kan inte svara för vad någon annan frilansare kände. Uppdragen blev färre, de blev mer styrda, inriktningen styrdes mot det nationella och glättiga, jag kände mig inte längre som en kompetent resurs som jobbade häcken av mig för småpengar – jag kände mig som en tärande kravmaskin. Så jag sa upp mig från mina frilansuppdrag. Och jag var inte ensam. Att få ihop Kulturdelens redaktion bestående av många av NA:s mest kompetenta och erfarna skribenter gick på nolltid. Peter Ekström och jag (vi som tog initiativet till att starta Kulturdelen) fann att det kokade ute i stugorna. Frilansare som troget levererat material till NA under många decennier hade lagts i ”frysen”. NA skulle ha ensamrätt på frilansaren, men de fick knappt inga uppdrag. Ingen fick skriva både för NA och för Kulturdelen, även om det gällde olika material! Välj – dem eller oss! löd budskapet. Ganska många valde oss. De andra hängde kvar, men i dagsläget är det väldigt få av dem som någonsin får skriva något för NA.

Meny – en spillra av sitt forna jag

na4

När jag blir pensionär skall jag klistra in alla urklipp, tänkte jag mig.

Varje gång jag klickar in mig på NA:s kultur/nöje på webben så känner jag ett styng i hjärtat. Meny. Det är egentligen en förolämpning att man fortfarande har kvar namnet. Förr var Meny en bilaga som kom varje fredag. (Ja, kan ni tänka er, en nöjesbilaga varje fredag!) Den driftige visionären Johan Hedberg grundade Meny och vi var ett gäng som bidrog med material år efter år. Det kanske säger något att två av de som var mest involverade i Meny, Hedberg och Joakim Johansson, idag arbetar som manusförfattare på bland annat SVT respektive musikredaktör på P3:s webb. Jag är glad att jag hade modet att sluta så fort jag kände att jag inte längre kunde leverera det jag älskade: relevant och angelägen kulturjournalistik. Man skall inte stanna i begränsande relationer, utan våga testa nya vägar även om de inte är riktigt säkra och upplysta än. Jag håller med Staffan Werme: NA är reaktiv, dämpande och förminskande. Jag vill arbeta proaktivt. I september 2010 sjösatte vi Kulturdelen. Nu två och ett halvt år senare står vi fortfarande starka, och har strax under 20 000 besökare i månaden. Och bäst av allt: oss äger ingen.

Åsa Jonsén är en del av Kulturdelens redaktion

Fotnot 1: Noggranna läsare noterar att undertecknad under större delen av sin tid som musikskribent hette Swanö i efternamn.

Fotnot 2: Jag gillar Qaisar Mahmood! Kolla upp honom!

Share

13 Kommentarer för “Nerikes Allehanda och den bitterljuva kärleken till kulturen”

  1. NA ska enbart gå med högsta möjliga vinst och skiter i lokal kultur, debatt, demokrati, politik. Den som inte förstår det är naiv. Som Staffan Werme, som ju i övrigt har ett varmt hjärta för yttrandefriheten. Men står på söndagsskolenivå när det gäller tron på att Promedia skulle vilja sänka vinstkravet till förmån för demokratin. Vi kan inte lita på marknaden när det gäller vårt lokala samtalsrum. Vi måste kräva att politiker som Werme och Baastad tar sitt ansvar, gör de inte det så sågar de av grenen/elfenbenstornet de sitter på. Forma en stiftelse som köper upp NA och som ser till att bemanna lokala tidningsredaktioner, som bevakar kultur, politik etc etc. Stiftelsen kan bestå av kommun, landsting, fackliga organisationer, företag. Att säkra tidningen för demokratins skull är lika viktigt som att säkra vatten-och elförsörjning. Låt oss bombardera politkerna med krav på att de tar initiativ till uppsäkring av NA – i folkets tjänst!

    • Jag skulle önska att någon med insyn i näringslivet kunde komplettera visionärerna. Vad skulle det kosta att ”köpa upp NA”, exempelvis? Är det ens realistiskt, eller är det som att önska sig månen?
      /Åsa

  2. Låter klokt ! Både Åsas inlägg och Staffans svar är mycket relevanta i nuvarande läge för lokala medier !
    Både ur kulturpolitisk men även en rent allmän demokratisk synvinkel !

  3. Åsa. Du har helt rätt i att jag gjorde en felbedömning när det gäller Qaisar Mahmood. Jag försökte få flera lokala debattörer att skriva om etnicitet, men det var omöjligt.
    Eftersom jag gillar Qaisar och hans tankar och tycker det är ett oerhört intressant och svårt ämne trodde jag det skulle fungera lokalt.
    Men det gjorde det inte.
    På söndag publicerar vi ett debattinlägg om ett på sätt och vis enklare ämne, av en lokal debattör. Låt oss hoppas att det väcker fler tankar.
    Eva Lindström-Ejdeholt

  4. Det pratades under debatten om att det behövdes andra ägare, samma sak i en kommentar här ovan. Det löser inte alla problem. Skapas en stiftelse eller liknande för att äga en tidning så skapa istället en helt ny. På så vis får vi även tillbaka konkurrensen vilket i slutänden kanske ger två bra tidningar.

  5. Det är så konstigt att en stor lokaltidning inte förstår hur viktig kunnig kulturanalys är för många läsare. Det behövs utbildning/erfarenhet inom ämnesområdet OCH kontinuitet för att uppnå det. Tydlighet närhet relation (bra Åsa) + kunskap.

    Jag vill tillägga att jag stöttar de kulturskribenter som inte finns kvar på NA för att villkoren där blivit alltför snäva. Den kunskap och den glädje ni bidragit med i NA och nu bidrar med på andra håll (typ på denna hemsida) är värdefull! TACK 🙂

  6. För drygt ett år sedan var vi en seriös grupp som ville köpa utgivningsbeviset för Örebro-Kuriren som Nerikes Allehanda ägde. Svaret från dåvarande tidninschefen Ulf Johansson var: Nej. Det är inte till salu
    Så var det med den liberala åsiksfriheten och mångfalden. Vad jag inte fattar är hur fina och rika Nerikes Allehanda hamnat i denna kris. Upplagaefallet startade ju tidigt, innan sociala medier och webbarna på allvar brakade loss.
    Kan någon som vet förklara?

  7. När monopolkapitalet brakar fram och stampar lokal kultur och sammanhang under järnklacken står många handfallna, ideologiskt avväpnade, inte minst de kluvna liberalerna. Men även socialdemokrater med sina kompromisser mellan marknad och demokrati vrider sig i plågor och letar utvägar.
    Åsa Jonsén framhåller Kulturdelen som en väg framåt och jag håller med. I god mening oberoende media som bygger på växande nätverk av engagerade proffs och amatörer kan bli den nya tidens publicistiska torg.

  8. För någon vecka sedan skrev jag i min blogg på detta sorgliga tema:

    http://pernillastund.blogspot.se/2013/01/herregud-enerverande.html

  9. Magnus Gustafson

    Jättefin text Åsa. Intressant för mig som bara bott i Örebro i några år att få en inblick i utvecklingen på Nerikes Allehanda. Heder åt er som tog initiativ till debatten om NA och lokaljournalistiken.

  10. Tack för alla intressanta tankar!
    Det optimala vore naturligtvis två lokaltidningar som pressade varandra att prestera bättre, men det är inte möjligt – inte efter gårdagens format och mallar. När Kulturdelen sjösattes tyckte jag mig skönja ett försök från NA att ta tag i den lokala kulturbevakningen, men det har ju minst sagt runnit ut i sanden. Det som förvånar mig är att Kulturdelen inte ännu har fått någon seriös motsvarighet i sportvärlden, ”Sportbladet Örebro Län”, liksom.
    /Åsa

  11. Magnus Gustafson

    Om jag skulle gissa på vändpunkt för NA så tror jag nog att det sammanfaller med att Stampen köpte upp tidningarna här i Mellansverige och bildade bolaget Promedia med NA, VLT och några mindre tidningar. Jag jobbade då på VLT själv och jag minns att jag tänkte redan då, kring 2007, 2008, att NA har mest att förlora på det här, därför att NA var den mest kvalitativa tidningen och att man inte hade något att vinna på att samverka med de andra, jag såg framför mig nedskärningar där dom minsta och mest slimmade tidningarna skulle förlora mindre, och den mest kvalitativa och resursstarka skulle förlora mest eftersom där fanns mest att skära bort, och när jag bläddrar i Promediatidningarna nu så här fem år senare så tror jag dessvärre att jag fick rätt, NA har nog försämrats kraftigast, men där jag hade fel var nog att jag inte trodde att man kunde skära mer i slimmade tidningar som Bärgslagsbladet t.ex. med multijournalister som har en hög arbetsbelastning, men där hade jag fel, det gick att skära ännu mer där, när jag bläddrade i Bbl/AT efter nedskärningen vid sekelskiftet tänkte jag att det kändes i texterna att det inte texterna att det inte fanns något riktigt fokus eller närvaro, om jag skulle beskriva nästa steg i nedskärningen som nu alltså nyss genomförts så skulle jag säga att sidorna numera känns iskallt maskinella. Det talas om att journalistik och böcker kan tillverkas av robotar, och redan nu görs böcker av robotar om jag förstått saken rätt, och jag tror att vi är rätt nära där nu med Promedia-exemplet.

Lämna ett svar

Okonstmuseet

  • Veikko Aaltona – hötorgskonstens kung

    Äntligen! Långt efter att jag egentligen slutat samla på okonst […]

    Share
  • Merchandise

    Merchandise är ett engelskt ord som rätt och slätt betyder […]

    Share
  • Troféer och priser

    Troféer och priser har funnits länge. De är symboler för […]

    Share
  • Mat

    Alla livsmedel används inte till att äta. Det finns mat […]

    Share
  • Djurdelar

    Det förekommer djurdelar inom konsten. Det är inte bara Damien […]

    Share

Blå Kalender

  • En viss oro

    En viss oro förmärks   Huvudsaken läggs åt sidan Sånt […]

    Share
  • Att lyckas

    Att lyckas Jämföras   Bra och dåligt   Mittemellan Är […]

    Share
  • Lådan

    Jag är född i en trädstam   Av brädorna snickrar […]

    Share

Kulturbloggen

  • Tävling: Rampage

    Var med och tävla om ett eget exemplar av Rampage på Blu-ray.

    Share
  • Tävling: Red Sparrow

    Det är inte första gången Francis Lawrence har gjort film med Jennifer Lawrence. Hela tre gånger har hon till och med spelat samma karaktär, men vad hette denna figur?

    Share
  • Tävling: Ready Player One

    När Steven Spielberg gjorde sig ett namn så gjorde han det genom att skrämma slag på hela världens bio-publik, men vad hette filmen!

    Share

© 2018 Kulturdelen. All Rights Reserved. Logga in - Designed, developed and maintained by TypeTree