Hem » Krönika » Efter Jan Myrdals död

Efter Jan Myrdals död

Låt oss leka med tanken att Sverige omkring 1975, när den politiska vänstervågen kulminerade, faktiskt gick vidare på den vägen och ombildade sig till Folkrepubliken Sverige.

Det är en orimlig tanke. Även om vänsterrörelsen var omfattande så var den också djupt splittrad. Även om det då, och även nu, genomborgerliga samhället faktiskt tog intryck och förändrades i vissa delar, så var det i grunden helt ohotat. Men som sagt låt oss ändå leka med tanken att vårt land efter 1975 hette Folkrepubliken Sverige och styrdes av en vänsterregim starkt inspirerad av maoismen.

Formellt var det en koalition av en mängd små vänstergrupper och partier, Folkfronten, som fick makten efter demokratiska val. Det stod och vägde men det blev ett regimskifte.  Ordförande för Folkfronten och sedan i praktiken svensk statsminister på livstid blev författaren Jan Myrdal (1927-2013). Han var 48 år när han kunde proklamera Sverige som folkrepublik. En ny era i den svenska historien hade inletts.jan-myrdal

Jan Myrdal satt länge som Sveriges ledare, nästan fyrtio år. Han var 86 år gammal när han dog. I början var hans position ganska bräcklig. Det var först i samband med det misslyckade borgerliga försöket till statskupp 4 oktober 1983 som han kom att mer bli som en landsfader. Han var visserligen fortsatt kontroversiell och till och med hatad i stora kretsar, men av den större majoriteten måste man nog säga att han var älskad.

Annat var det i den övriga världen. Den internationella kritiken mot det socialistiska experimentet i Sverige var ganska kompakt – och Jan Myrdal var den som fick vara måltavla för både saklig kritik och allehanda propaganda. Det stora stöd för honom som också fanns ute i världen kom framför allt från länder som inte hade resurser att göra sig hörda.

Nu var det alltså ganska nyligen som han dog. Det svenska folket är fortfarande i chock och sörjer sin älskade ledare. Köerna framför det i rekordfart uppförda mausoleet på Hötorget i Stockholm ringlar ännu långa både dag och natt. I denna vackra glaspaviljong ligger de balsamerade kvarlevorna av mannen som till alldeles nyligen ledde vårt folk. Han är svept i en röd fana från Kårhusockupationen 1968. Tårögda ger svenskarna honom en sista hyllning. Kärleksbevisen är många. Drivor av blommor ligger runt omkring mausoleet. De få som protesterar avförs vänligt men bestämt av värnpliktiga ur Folkarmén.

I pressen, ja pressfriheten har ju varit intakt under hela denna period (med ett kortvarigt undantag 1983-1986), diskuteras nu Jan Myrdals eftermäle. Ännu är det svårt att säga vad som dominerar i bilden efter den döde ledaren. Det positiva och det negativa står och väger mot varandra. Vad var hans viktigaste politiska insatser? Den principfasta alliansfriheten som gjort det möjligt för Sverige att många gånger skarpt kritisera både EU, Östblocket och USA och dess allierade? Den dyrbara satsningen på ett värnpliktsförsvar där alla unga män och kvinnor deltar? Den handfasta solidariteten med en rad länder i Tredje världen? Därifrån strömmar nu hyllningarna in. Nästan alla statschefer från Tredje världen var närvarande vid begravningen.

Var det den mycket stora satsningen på kärnkraft i Sverige? Inget annat land har satsat så konsekvent.

Eller kanske det så kallade Lilla Språnget – det misslyckade försöket att ge varje svensk möjligheter att hemma i garaget medverka i den högteknologiska utvecklingen? Kritikerna har särskilt skjutit in sig på att Lilla Språnget finansierades genom nedläggningen av ett antal universitet. Internationellt framkallade utskicket av Meccano-byggsatser till alla svenska hushåll en hel del sarkastiska kommentarer.

Mycket kritik fick också avskaffandet av skolplikt i Sverige – en reform där den store ledarens egna negativa erfarenheter av skolan låg till grund.

Också återinförandet av dödsstraff, även om det aldrig tillämpades under hans regeringstid, blev hårt kritiserat – inte minst i FN. Kanske kommer det nu åter att försvinna.

Men industriarbetarnas kraftfulla rådsorganisation där de bland annat väljer sina egna chefer och delar på vinsten, är nog orubblig. När ett sådant system väl fått fotfäste är det svårt att förändra.

I och med den store ledarens död har naturligtvis högerkrafterna i Sverige vädrat morgonluft. Nu samlar de sig för ett politiskt initiativ. Ett val närmar sig och det är mycket osäkert om Jan Myrdals efterträdare förmår att hålla ställningarna. Folkfronten, som alltid varit en svag konstruktion, knakar i fogarna. Trotskister, maoister och anarkister vänder sig mot varandra.

Ja så där kan man fantisera. Kontrafaktisk historieskrivning kallas det lite högtidligt. Det kan ibland vara rätt så avslöjande.

Åter till ordningen

Låt oss hålla kvar en detalj i tankeleken – Jan Myrdals död. Ja, den är ju inte orimlig. Tvärtom helt säker. Det är ganska troligt att han dör inom en femårsperiod. Detta har han själv spekulerat i vid ett antal tillfällen. Han har försökt uppskatta den uppmätta tid som han har till förfogande som författare. Detta spekulerande har både en depressiv ton och en praktisk klarsynthet. Så här skrev han senast, en bloggtext från 3 mars 2013:

”Blir ju 86 och bör snart vara död. Borde kanske redan börja söka ordna med eftermälet mitt.”

Men nyligen publicerades hans arbetsplanering för 2013 (Folket i Bild/Kulturfront 1/2013). Det var en utmattande och omfattande läsning. Han tänker inte lägga sig med benen i vädret ännu. Han har mycket att göra.

Dock, det kan ske när som helst. Det kunde ha hänt i förra veckan. ”8 mars. Jan Myrdal död”. Och vad skulle då eftermälet bli för denne kontroversielle författare? Under senare år finns det de som medvetet försökt att marginalisera honom, kuf-förklara honom, önskat livet ur honom. De ”ska dansa på hans grav”. Dessa personer skulle väl helst vilja att inget skrevs alls om Myrdal.

Men med största sannolikhet kommer svensk media vara fyllt av dödsrunor, eftermälen, hågkomster och utvärderingar. Efter ännu en tid, kanske redan på hösten 2013, så skulle de första biografierna börja på att komma.

Efter svenska mått var Jan Myrdal alldeles osedvanligt kontroversiell och hatad av en ganska stor del av det samtida kulturetablissemanget. Men rubriken på Expressens kultursida skulle knappast bli ”Äntligen!”. Snarare skulle man skriva om hur saknad han redan är och hur svensk debatt aldrig kommer att ha samma skärpa nu när han är borta.

Myrdal behövde nog inte vara orolig för sitt eftermäle. Åtminstone i första omgången så kommer det att vara alldeles utmärkt. Sverige älskar sina rabulister – särskilt på distans när de är begravda. Efter Myrdals begravning kommer alla möjliga kulturpersonligheter att ställa sig upp och berätta hur mycket de beundrade hans mod, kunskap och självständighet. ”En som gick mot strömmen.” ”Ankdammen Sverige behöver fler sådana som honom.”

Om liberalen, Israelvännen och ärkefienden Per Ahlmark överlever Myrdal (risken är stor) så kommer han sannolikt uttrycka sig mycket hövligt. ”Skrymtande” kanske den lite gammaltestamentlige Myrdal själv skulle ha sagt. Men så här kommer nog Ahlmark att uttala sig:

”Jan Myrdal var en värdig motståndare. Han var uppfordrande och fick en att skärpa sina argument. Han var ett salt i debatten. Jag kommer att sakna honom.”

Helt säkert kommer många att jämföra Jan Myrdal med August Strindberg. Självklart kommer de att säga att Strindberg var den större av dem båda men i alla fall. Det är jämförelser som Myrdal skulle ha gillat. Han var en stor beundrare – Strindberg var hans stora idol. Att göra litteratur av i stort sett varje vändning av sitt liv var något som Jan Myrdal direkt övertog från den gamle mästaren.

Svensk media är idag borgerligt dominerad. Den i förstone positiva bilden av den döde Jan Myrdal kan inte tillåtas att bestå. Kritiska essäer kommer att skrivas. 70-talsvänsterns fel, naivitet och nederlag kommer att befästas. Med Jan Myrdal ur världen kan beskrivningen av 1970-talet äntligen göras på ett ”korrekt” sätt. De hemska skuggorna av Mao Zedong och Pol Pot kommer att dominera över de gladlynta utopiska visionerna.

Jan Myrdal möter Mao Zedong

Jan Myrdal möter Mao Zedong

Myrdals roll som Pol Pot-kramare kommer att befästas. Den officiella bilden av den döde Myrdal blir Lars Hillersbergs karikatyr där han hänger som marionett i trådarna från Josef Stalins mustasch. Alla kommer att uppmanas att ta avstånd.

Några små tidskrifter kommer att försöka ge en annan bild. Men de är en marginal i marginalen. Så här skrev Myrdal själv om var han på slutet kunde publicera sina texter:

”Detta är dubbeltydigt. Ty var offentliggöra dem? På nätet? I Indien? I någon av de svenska tidningar vilka ännu faktiskt trycker mig? Clarté, FiB/k, Flamman, Proletären? Jag är dem tack skyldig – utan dem vore jag borta. Men de tar blott ett slags texter. Resten av mitt skrivande finns inte rum för heller där.”

Det kommer att finnas skribenter, även efter den första vågen av artigheter, som försöker skriva vettigt om Jan Myrdal på gott och ont. De kommer att försöka analysera hans patologiska oförmåga att ändra sig eller be om ursäkt. De kommer att försöka resonera omkring detta och den skärpa som det gav i debatten när Myrdal hävdade sin rätt att dra slutsatser utifrån tillgängliga fakta. De kommer att skriva att det närmaste han någonsin kom att be om ”ursäkt” var att vid ett eller annat tillfälle skriva att ”det var rätt då”.

Det kommer också att finnas de som minns, och försöker återuppliva, den illojalitet med västerlandet som var ett djupt tema i Myrdals skrifter och hållning. Han trodde inte på den västerländska demokratin. Det kunde ibland göra honom rätt svartsynt. I Myrdals ögon fanns den goda motkraften i vår värld hos gerillagrupperna i Indiens djungler. Så här skrev han i En illojal europés bekännelser (1968):

”Jag ser inte stor anledning till att finnas till. Mina ord förvandlas till lögn i samma ögonblick de yttras. De krälar över sidorna i böcker och tidningar. Jag får brev från bankmän och politiker som berättar hur mycket de uppskattar mig. Allt jag skriver, allt jag gör tycks tjäna trivsamheten och ordningen i detta fredliga land i den bästa av världar.

När jag äter min frukost, kaffe, rostat bröd och ost och ser min spegelbild i fönsterrutan och jag minns hur SS-officerarna, de bildade, satt i små byar i Polen om kvällarna och fyllde sina dagböcker med tankar om Goethe och Hegel, Weltgeist och livet, materia och själ och Beethoven efter dagens arbete.

Liksom de är jag en vanlig europé snärjd i en väv av lögner och traditioner och realiteter. Men i motsatsen till dem ansåg jag – och anser – att de skulle dö för sina brott. Oavsett motiven.

Jag tänker på detta när jag äter det rostade brödet och osten är stark och väl lagrad.”

Lite längre fram i boken skrev han så här apropå ett besök i Afghanistan:

”Herat skulle ha varit en ännu vackrare stad om inte britterna hade sprängt den stora Musallah. Den byggdes på befallning av Gohar Shad av den store arkitekten Quavam ad-Din. Bygget påbörjades 1417. Det var timuridepokens ståtligaste monument. Det sprängdes i luften 1885. Britterna behövde fritt skottfält för sina kanoner i kriget mot Ryssland som aldrig kom.

Jan Myrdal strax innan sin död

Jan Myrdal strax innan sin död

När jag går över fältet, trampar på spillrorna, krossar förstörda kakel med fötterna sjuttiotre år efter sprängningen känner jag hur munnen fylls av att bittert hat som grön galla. Drottningen och tsaren är båda döda och borta. Så också deras generaler och handelsmän, poeter (…) journalister och diplomater. Men deras verk består. Den fulaste, skitigaste, mest skrytsamma och glanslösa kultur världen någonsin tvingats uthärda. Deras kroppar må vara döda, drottningarna och tsarerna, men deras andar vandrar fortfarande bredvid oss genom historiens mest mordiska århundrade. Men sådant får vi ju inte säga. Vi skall vara trevliga och väluppfostrade.”

Jan Myrdal satte en ära i att inte vara bekväm, inte lojal, inte pk. Det är något som alla beundrar – på lagom distans.

Nu är han död – ofrid över hans minne.

Peter Ekström tillhör Kulturdelens redaktion

 

PS. Jan Myrdal är inte riktigt död än. Han har skrivit en lång rad böcker. Och han skriver fortfarande regelbundet på olika ställen, bland annat i Folket i Bild/Kulturfront. En bok med ett urval av hans texter, Medvetandet gör oss ansvariga, är utgiven av förlaget Murbruk.

 

 

Share

1 Kommentar för “Efter Jan Myrdals död”

  1. En riktigt fräck text. Monumentet Myrdal må ha sprickor men än står han, uppbackad av sitt unika beundrande sällskap, och kommer leva vidare mycket länge tack vare sin historiska bredd och skarpsynthet.

Lämna ett svar

Okonstmuseet

  • Veikko Aaltona – hötorgskonstens kung

    Äntligen! Långt efter att jag egentligen slutat samla på okonst […]

    Share
  • Merchandise

    Merchandise är ett engelskt ord som rätt och slätt betyder […]

    Share
  • Troféer och priser

    Troféer och priser har funnits länge. De är symboler för […]

    Share
  • Mat

    Alla livsmedel används inte till att äta. Det finns mat […]

    Share
  • Djurdelar

    Det förekommer djurdelar inom konsten. Det är inte bara Damien […]

    Share

Blå Kalender

  • En viss oro

    En viss oro förmärks   Huvudsaken läggs åt sidan Sånt […]

    Share
  • Att lyckas

    Att lyckas Jämföras   Bra och dåligt   Mittemellan Är […]

    Share
  • Lådan

    Jag är född i en trädstam   Av brädorna snickrar […]

    Share

Kulturbloggen

© 2019 Kulturdelen. All Rights Reserved. Logga in - Designed, developed and maintained by TypeTree