Hem » Kulturdelen rekommenderar, Recension, Scen » Scen: Jag målar min himmel orange

Scen: Jag målar min himmel orange

Jag målar min himmel orange
Länsteatern i Örebro
Nya China
Av: Sofia Fredén
Regi: Måns Lagerlöf
Medverkande: Hans Christian Thulin, Isabelle Moreau, Veronica Björnstrand
Scenografi och kostym: Magnus Möllerstedt
Musik: Christer Christensson
Koreografi: Tove Sahlin 
betyg-4

— — —

263df7bcdd744920e6a5c18f1c582eca

”Jag målar min himmel orange” är en nyskriven pjäs av dramatikern Sofia Fredén, född 1968.

Teaterdirektör Måns Lagerlöf står för regin där sång och musik utgör spännande inslag. Den visas nu för skolbarn i årskurs 1 – 3 och i maj har även du som inte har fått chansen via skolan, möjlighet att se den.

Pjäsens huvudkaraktär, Leo åtta år, spelas av Hans Christian Thulin som har ett alldeles eget sätt att ikläda sig barnets uttryck och specifika rörelsemönster.  Man kan inte annat än att känna djup sympati för Leo som inte har lika lätt som de andra i klassen att lära sig läsa och skriva. Istället lägger han all sin skaparkraft på att måla. Hans ritblock blir här en mäktig, färgvibrerande fond, och vi åskådare får följa måleriet steg för steg. Eller kanske mer penseldrag för penseldrag. Scenografin är enkel. Ett par stolar. En fällbar stege.

Hemma hos Leo finns mamma (Isabelle Moreau). Hon vill verkligen hjälpa sin pojke, men förstår inte riktigt hans totala oförmåga att koppla samman bokstäver till ord. Än mindre verkar läraren i skolan begripa. Här fint spelad av Veronica Björnstrand. Istället väljer Leo fantasivärlden, där de gränslösa orangutangerna (Isabelle Moreau och Veronica Björnstrand), aptokigt vänder upp och ner på hans rum och sliter läxboken i bitar. Bra jobbat, Moreau och Björnstrand! Himla mycket orangutang var det.

Det är ett mycket rörande och tänkvärt stycke skådespel, där frågor om varje människas rätt att få vara som den är, ställs. Är Leos starka förhållande till fantasi och färg, mindre värt än konsten att foga samman bokstäver till ord? Hur ska tiden räcka till och hur och vad prioriterar man? Som lärare och förälder. När dagarna försvinner. Eller är det det de gör? Karaktären Leo säger ungefär att dagarna är här och nu. Och att himlen är orange har en förklaring enligt honom. En fullständigt logisk förklaring som till sist får läraren att lyssna. Att se det unika hos pojken som trasslar med orden och hellre ger uttryck för deras färg, än att läsa dem.

Sammantaget är det här en föreställning för både barn och vuxna. För på samma sätt som en välskriven barnbok, bjuder in den vuxna till eftertänksamhet och filosofiska spörsmål, gör pjäsen det.  Och att klä sitsarna med bokstäver från olika alfabet och epoker var så rätt.

___________

Agneta Wistrand Rosendal är författare och ingår i Kulturdelens redaktion

Share

Lämna ett svar

Okonstmuseet

  • Veikko Aaltona – hötorgskonstens kung

    Äntligen! Långt efter att jag egentligen slutat samla på okonst […]

    Share
  • Merchandise

    Merchandise är ett engelskt ord som rätt och slätt betyder […]

    Share
  • Troféer och priser

    Troféer och priser har funnits länge. De är symboler för […]

    Share
  • Mat

    Alla livsmedel används inte till att äta. Det finns mat […]

    Share
  • Djurdelar

    Det förekommer djurdelar inom konsten. Det är inte bara Damien […]

    Share

Blå Kalender

Kulturbloggen

© 2024 Kulturdelen. All Rights Reserved. Logga in - Designed, developed and maintained by TypeTree