Europeiska kyrkogårdar: Det underjordiska Paris

Inlagd av Tove Ekström Krönika söndag, april 21st, 2013

Tove Ekström fortsätter sina vandringar på Europas kyrkogårdar. Nu har hon gått under jord.

”Nej! Oh fy fan!”

”Oh my God, this is amazing…”

”Wow…”

”Nämen Gud, klarar jag det här?”

”Promise you wont leave me down here!”

Alla turister säger något när de går in genom valvet till mörkret innanför. Konstigt egentligen att vi alla är här. Trots att Paris ligger och blomstrar i vårsolen högt ovanför oss, fullt av liv, så söker sig ändå så många hit, till döden.

Under den romerska perioden begravde parisarna sina döda i stadens utkanter. Men med kristendomens intåg ändrades sederna. Man skulle begrava de döda i vigd jord, runt om kyrkorna. Även om dessa kunde vara opraktiskt placerade mitt i staden. Redan på 1100-talet var många begravningsplatser överfulla. Man försökte tackla bristen på utrymme genom att öppna Cimetière des Innocents för de mindre välbärgade parisarna. Det var vanligt att invånarna betalade prästerskapet för att bli begravda nära kyrkan. Prästerna ville förstås inte gå miste om pengarna på grund av att det så småningom blev ont om plats. Så man uppfann en ny och mer platseffektiv begravningsteknik: massgraven. En metod som även andra kyrkogårdar förutom Cimetière des Innocents började använda sig av. När en del av kyrkogården av full täcktes den över och man gick över till att öppna nästa bit mark. Förmultningen påskyndades ofta med att tillsätta kemikalier vilka blandades med vätska från liken och rann ner genom jorden, till grundvattnet. Paris vattenförsörjning stod på gränsen till katastrof. Allteftersom åren gick och staden tornade upp sig på kyrkogårdens alla sidor blev man tvungna att bygga (och begrava) på höjden.  Marken svällde. Snart höjde sig Cimetière des Innocents jord en bra bit över gatans marknivå. Belastningen på kyrkogårdsmurarna blev till sist övermäktig. De brast öppna och ruttnande kroppar hamnade på gatan. Sjukdom och stank spred sig över staden. Pesten krävde fler och fler offer.  Man behövde få ut kropparna ur staden. Skilja de döda och levande åt.

Arrete! C’est ici L’Empire de la Mort.

Jag och min vän Sofia läser orden ovanför ingången. Stanna! Det här är Dödens rike. När vi går in kan vi inte annat än hålla med. Det här är Dödens rike. Vi levande är undantag, flyktiga besökare på de dödas domän. Mörka ögonhålor gapar tomma. Det är svårt att inte känna sig iakttagen när man passerar mellan murarna av kranium. Kranium som en gång var huvuden. Ansikten, blod och kött täckte det nu svartnade benet. Gången är dunkelt upplyst.  Bakom skallarna finns drivor av ben ända upp till det låga taket. Här och var bryts raderna med kranier av med tjocka lårben staplade på varandra. Först på ena hållet. Sedan på andra. Som ved. Till en början är synen överväldigande. Symmetrin och ordningen gör det hela ännu märkligare. Skeletten har delats upp.  Lemmarna har skiljts åt. Blandats med varandra.  En främlings revben bredvid en annan främlings ryggkotor. Över trettio generationer låg samtidigt begravda på Cimetière des Innocents. Nu ligger de här tillsammans. Släkt, vänner, familj, främlingar, grannar i en stor massa. Det ligger närmare till hands att tänka på katakomberna som ett sammansatt väsen, inte tusentals och åter tusentals individer.

Katakomberna är bara en del av det trehundra kilometer långa nätverket av tunnlar som sträcker ut sig under Paris. Romarna var de första med att bryta kalksten i området. Det var med denna sten Paris byggdes.  Att bryta sten i tunnlar och inte i öppna stenbrott blev normen i och med att Philippe-August kröntes till kung år 1180. Befästningsvallar skulle konstrueras och Paris försvar stärkas. Behovet av sten var stort. Under flera århundraden utökades tunnlarna och försåg staden med byggnadsmaterial. På 1700-talet hade Paris växt sig allt bastantare medan jorden under den sakta urholkats. Byggnader började rämna och falla ner i den håliga underjorden. Den fjärde april 1777 grundades en inspektion med uppgift att se över tunnlarna. De som ansågs för farliga fylldes igen eller stängdes. Det senaste större raset ägde rum 1961 då marken svalde delar av ett bostadsområde i södra Paris. Tjugoen personer omkom.

Sent på 1700-talet beslutade man att det skulle öppnas en ny underjordisk begravningsplats utanför stadskärnan. Denfert-Rochereau, platsen där man idag nedstiger de etthundratrettio trappstegen till katakomberna, räknas som relativt centralt belägen och inte alls så avlägset och utanför som det ansågs när katakomberna anlades. Det enorma arbetet att tömma Cimetière des Innocents på kvarlevor och flytta dem till katakomberna påbörjades 1786 och pågick under två år. Döda från andra sammanhang, exempelvis från upproret på Place de Gréve flyttades dit vid senare tillfällen. Under flera årtionden lades ben till. På små fyrkantiga skyltar kan man läsa varifrån olika sektioner av ben kommer från.

Tidigt på 1800-talet blev katakomberna en sevärdhet. Sedan 1874 öppnades de regelbundet för allmänheten. Det är bara en bråkdel av tunnelnätverket som har fyllts med ben och bara en bråkdel av dessa som är öppet för besökare. I de inofficiella delarna ligger ben och skallar huller om buller. Här ligger skelett från sex miljoner människor. En helt obegriplig siffra. Lika många som dog under Förintelsen. Två tredjedelar av Sveriges befolkning. Sex miljoner. Jag upprepar det om och om igen medan vi fortsätter genom gångarna. Sex miljoner. Det går inte in. Det droppar från taket. Vi befinner oss långt under tunnelbanan men ibland kan man ana ett svagt brusande eller en darrning i marken när den passerar ovanför oss. Det är svalt och fuktigt. Där lamporna kastar fläckar av ljus under taket växer grön mossa, beroende av ljuset. Det luktar sten och lera och uråldrigt. Underjordiskt.

Katakomberna är, föga förvånande, en näringsrik grogrund för det mystiska och spöklika. Förutom begravningsplats har tunnlarna också använts till en hel del annat. Delar av nätverket är inte kartlagt och ingen vet med säkerhet hur långt gångarna sträcker sig. Efter att de utnyttjats som stenbrott odlade bönder svampar i dem. Produktionen ska ha kommit upp i hundratals ton svamp per år. Kung Charles X anordnade vilda fester i katakomberna och under Andra Världskriget gömde sig den franska motståndsrörelsen i tunnlarna medan tyskarna byggde bunkrar i andra delar. Under Palais Ganier (Den berömda operan) finns en enorm vattenreservoar. Paris brandmän har övningar här. Tjocka fiskar överlever på frusna musslor som operans anställda matar dem med. Denna underjordiska sjö är vida känd från Gaston Lerouxs Fantomen på Operan. Djupt under Banque de France ligger ett helt annat inslag i det underjordiska Paris: Frankrikes guldreserv. Ungefär 2600 ton i tackor.

”Kusligt” är ett lamt ord för att beskriva katakomberna. Här är man i kusligheten. Omfamnad av den. Som att man gått med den hem och sett dess bostads alla vrår. Vi fortsätter genom den slingrande gången. Försöker ta in synen. Vått grus knastrar under skosulorna. Skallar och ben formar mönster i den ojämna massan av skelett. Ett kors. Ett hjärta. Bågar. Cirklar. Vi kan inte bestämma oss för om vi ska tolka det som fräcka skämt med döden eller som hyllningar till de som ligger här. Resultatet är i alla händelser anslående. Vilket arbete att nattetid förflytta kvarlevorna efter sex miljoner människor från Cimetières des Innocents till katakomberna och sedan stapla ben efter ben på varandra. Jag undrar vad de tänkte när de arbetade härnere. Om de var rädda första natten. Eller flera nätter. Om de var vidskepliga. Äcklade. Respektfulla. Uttråkade. Om det är anledningen till varför de skapade mönster och utsmyckningar av kranierna.

När vi kommer upp är ljuset bländande. I shopen säljs det suddgummin i form av döskallar och färgglada t-shirts med skämtsamma skelett på magen. Det är inte resterna av en tragedi vi har bevittnat. Även om de är lika många till antalet dog dessa människor inte i något folkmord. De dog gamla, hemma i sina sängar. De allra flesta av dem. Jag och Sofia undersöker en nyckelring i form av ett litet pipande spöke och försöker dra slutsatser av det vi har sett i katakomberna. Pragmatiskt kommer jag fram till efter ett tag. Vidskeplighet, tradition, religion, sentimentalitet och personlig sorg knuffades totalt åt sidan när man konstaterade att Cimetière des Innocents helt enkelt inte fungerade. Man gjorde det bästa för kollektivet men körde säkert också över individen och de som varit individer. Inte så mycket körde över som ryckte isär och staplade i det senare fallet. Inte särskilt respektfullt kan man tycka. Men vettigt. Respekten för vattenförsörjning och hälsan, för de levande, slog högre.

Turister och döda är inte heller idag de enda invånarna härnere. Löst organiserade grupper tar sig ofta in genom kloakerna eller tunnelbanenätet. Att utan lov ge sig in i övergivna och förfallna platser och byggnader för att undersöka och utforska brukar kallas Urban exploring. Det som pågår i Paris tunnelnätverk är dock snäppet mer speciellt. Människor går ner regelbundet och kommer gång på gång tillbaka. De älskar det underjordiska Paris och spenderar ofta flera dagar under ytan. Vissa talar om ett beroende. Om kickar. Gruppen kallas för Cataphiler. Olagligt förstås. Alltsammans. Och farligt. Man kan fastna, ramla ner i schakt, få ras över sig eller gå vilse i labyrinten av tunnlar. Mobiltelefonerna saknar täckning och ambulans och brandmän är långt borta.

Under punkkulturen på 70- och 80-talet flammade intresset för gångarna upp ordentligt. Ingångarna var fler och sämre bevakade. Unga cataphiler sägs ha upptäckt att de kunde ta sig ner i tunnlarna genom bortglömda dörrar i deras skolors källare. Sedan fick de krypa och åla sig fram i mörkret för att ta sig fram till större öppningar, gångar och salar. Cataphilerna samlades på underjordiska platser bara de kände till för att festa, skapa konst, lyssna på musik eller ta droger. De söker friheten, brukar cataphilerna säga. Härnere finns det inga regler. Även om det nuförtiden finns speciella polispatruller med uppgift att bevaka tunnelnätverket känner cataphilerna oftast till gångarna mycket bättre. De kartlägger och utforskar. Några är mycket professionella och utbildade i klättring och grottdykning. De går ner med hjälmar, rep, våtdräkt och syrgastuber. Andra vill bara hitta fram till de större salarna med dekorerade väggar och levande ljus för att umgås med andra cataphiler. Grupper med olika filosofier om underjorden kommer inte alltid överens. Relationerna kan bli spända. Vissa cataphiler vill skydda sin egen grupps territorium och hemlighålla tunnelnätverket så långt det går.

År 2004 upptäckte polisen en fullt utrustad restaurang kombinerad med bio nere i tunnlarna. Man hade dragit elektricitet och utvecklat ett komplicerat säkerhetssystem. Till de filmer som visades hörde Film Noir från 50-talet och samtida skräckfilmer. På restaurangen serverades bland annat couscous och whisky.

—

Tove Ekström, Paris