Till minne av Urban Kristiansson

Inlagd av Kulturdelen Fokus måndag, april 22nd, 2013

Dixie Ericson som var Urban Kristianssons chef och kollega på Nerikes Allehanda minns honom.

Kollegan och vännen Urban Kristianson har ryckts bort. Det kändes som en tillvarons tjyvsmäll, när jag fick dödsbudet vid Oresjöns strand i ett soligt Dalarna där växtligheten är på väg att gå i knopp och fåglarna i holk.

Men döden kastar allt omkull. Döden mörkar allt. Döden gör planeringskalendern till en nullitet. Digital eller analog. Det kvittar lika. Människan spår – men rår  inte.

Urban har dykt upp några gånger i mina tankar på sistone. En tripp till Neapel är förestående, och under mina läsförberedelser erinrade jag mig att han överlämnade en cd med napolitanska sånger som klanglig avskedspresent, när jag slutade på redaktionen. Tillsammans med en utförlig låtlista. Han var noga med musik. Världsmusiken var hans tonala strövområde. Det nedlagda P2-programmet Klingan en favorit. Liksom radiojournalisten Kjell Alinge.

Och radion hans medium. Lika självklart som att han var en Apple- och järnvägsman. Lokomotiv och järnvägsspår gjorde honom entusiastisk. Där förenade han järnvägshistoria och resepraktik.

Urban gillade och sökte sig till Sydeuropa både litterärt och i sitt resande. Marseille, Barcelona och Lissabon var tillflyktsorter när Örebro överväldigade honom med andlig andnöd, lokalleda och burkänsla. Han var ingen flammande lokalpatriot utan berest – och beläst som få.

Det tog tid att tid att lära känna Urban. Han var socialt inkompetent tyckte somliga kollegor. Det var han i det Sverige där man ska vara hejsan, svejsan och skenintimiteten smetar av sig både i kommers och myndighetsutövning.

Urban talade inte gärna i grupp. Han teg mycket talande när han ogillade något. Han skyddade sitt privatliv. Hans starka journalistiska integritet krävde förklaringar när han tyckte att ett uppdrag inte var någon vidare journalistik. Men när han gick igång ordentligt var den sociala och journalistiska kompetensen på högsta nivå. Han har gjort den bästa intervju med Krister Henriksson jag läst. Den store skådespelaren och kulturjournalisten fann varandra på Grands Veranda i Stockholm.

Vi läste varandras texter. När jag gick över till ledarredaktionen grimaserade Urban ibland karakteristiskt när han tyckte att jag inte uppmärksammat den lilla människan tillräckligt mycket i mitt liberala nit. Han var en känslig, humoristisk och originell människa. En humanist som alltid stod på underdogens sida. Han var en bred och skicklig kulturjournalist med den brittiska tidningen The Guardians innehåll och stilistik som en ledstjärna och inspirationskälla.

Många samtal blev det om litteratur, konst, musik, dans, kulturpolitiken, kokkonst, livet, orättvisorna och resandet.  Jag anade att någonstans hade han en konstnärlig begåvning dold för världens ögon.

Vi träffades strax innan påsk på Kungsgatans trottoar och talade om resandets lust och nödvändighet mitt i folkströmmen utanför Systemet. Han tyckte att det var hög tid att dra mot Medelhavet.

Så lite vi vet, så mycket vi pratar och planerar. Det är dödens tystnad som är det enda verkligt oförstörbara.  Tomheten blir aldrig rågad. Urban är en ljuspunkt att vårda i mitt liv.

—

Dixie Ericson