Roman: Severins resa in i mörkret

Inlagd av Sten Wistrand Recension, Skönlitteratur fredag, april 26th, 2013

Severins resa in i mörkret

Paul Leppin

Översättare: Arthur Isfelt

Hastur förlag. 125 sidor. Har utkommit.

 

När en författare når ikonisk status, som Franz Kafka, får det ofta konsekvenser för hans kolleger. Det är lätt hänt att de tynar bort och dör i monumentets skugga. Men de kan också åka snålskjuts på den stores framgång och bli ihågkomna bara därför att de fanns i hans närhet. När det begav sig var inte Kafka den självklara medelpunkten på Café Arco, men när man idag talar om ”arconauterna” är det ändå så att Max Brod, Franz Werfel, Egon Erwin Kisch och de andra framstår som något av planeterna i det solsystem som kallas Kafka. Det må vara. Om det idag lockar någon att läsa Kisch är mycket vunnet.

Lite sorgligare är det att de Pragtyska författare som inte satt på Café Arco utan snarare på Café Continental har slukats av ett svart hål. Den Pragtyska litteraturen har nästan blivit synonym med den Pragjudiska litteraturen – även om de icke-judiska Pragförfattarna faktiskt kunde vara väl så intresserade av Pragjudiska motiv som sina judiska kolleger. Det räcker att nämna Gustav Meyrink och hans Golem. Man kan även påminna om Paul Leppin som till skillnad från Meyrink var född i Prag och bodde där i stort sett hela sitt liv. Han arbetade som tjänsteman på telegraf- och postkontoret, men gjorde sig känd som ”Pragbohemens okrönte kung”. Googlar man på honom är risken stor att man får upp en bild på en ung man som på huvudet balanserar något som ser ut som en osedvanligt missklädsam damhatt. På andra bilder har han drag av demonisk och dekadent kamrer med vattenkammat hår och pincené.

Även om Paul Leppin försörjde sig som kontorist hade han sin identitet som författare. I novellen ”Herr Muckenschnabels begravning” låter han också sin egen arbetsplats bli en sinnebild för den totala meningslösheten. Han debuterade som 23-åring 1901 och var sedan litterärt verksam till sin död 1945. Sitt mest kända verk, kortromanen Severins resa in i mörkret, skrev han samma år som Meyrink publicerade Golem, det vill säga 1914. Båda romanerna har betytt åtskilligt för bilden av Prag som fantasmagori, och i båda finns ett judiskt motiv, låt vara mer framträdande hos Meyrink. Dessutom är den smått demoniske och ockult intresserade herr Nikolaus som förekommer hos Leppin uppenbart tecknad efter Meyrink. Man ska emellertid inte uppfatta bokens underrubrik, ”En spökhistoria från Prag”, bokstavligt. De osaliga andar som här möter är alla levande – vilket inte gör saken mindre skrämmande.

Severins resa in i mörkret är en utsökt representant för sekelskiftesprosan. Här finns dekadensen, undergångsstämningarna och den frustrerade sexualiteten – allt uttryckt på ett nästan sirligt manér med vindlande meningar à la Thomas Mann. Den är också typisk i sina kanske inte helt politiskt korrekta mans- och kvinnofigurer. Madonna/hora-komplexet blir nästan komiskt tydligt när kokotten Mylada visar sig ha en dubbelgångare i form av nunnan Regina – och som en åsna mellan hötapparna står den arme Severin som vill både renheten och förtappelsen. Men Leppin sätter också Prags etniska grupper i spel, representerade av de kvinnor som kommer i den tvivelaktige hjältens väg: tyska Karla, judiska Susanna och tjeckiskorna Zdenka och Mylada (med möjliga konnotationer till den förföriskt farliga Mylady i Dumas De tre musketörerna).

Severin skulle med tidens populära psykopatologi kunna beskrivas som en neurasteniker. Han lever i ett depressivt och destruktivt tillstånd av melankoli som bara kan brytas i stunder av uppflammande åtrå. Kvinnorna fungerar som flyktvägar, och till sist når han ett slags nihilistiskt stadium som gör honom mottaglig för den ryske anarkisten Nathan Meyers lockrop. Svårmodet och ledan förvandlas till avsmak och hat för världen, och som ett hjärta av järn bär Severin i sin ficka en bomb han plockat på sig hos Meyer. Men det hela slutar inte med en skräll utan med en snyftning – och med Severins totala självförnedring. Det gör att romanen i lika hög grad framstår som en vidräkning med sekelskiftesdekadensen som ett uttryck för den.

När Paul Leppin nu äntligen introduceras på svenska är det med denna djupt melankoliska berättelse om en ung man som söker meningen med livet men finner sig fångad i en spöklik skuggtillvaro där inget tycks betyda något. Man noterar också med glädje det substantiella efterordet av Arthur Isfelt som sätter in Leppin och romanen i dess sammanhang. Däremot hade översättningen vunnit på ytterligare en översyn, speciellt som romanen i hög grad bygger på stämningar och atmosfär av ett slag som fordrar absolut tonträff. Ordval som ”jobbade” i stället för ”arbetade” (arbeiten) och ”godis” i stället för ”sötsaker” (Süssigkeiten) stör, liksom att Prags öl- och vinstugor (Bier/Pilsner/Wein Stube) blivit till pilsner- och vinbarer, närsynt till kortsynt och reflexer till reflexioner. Och det är snidade djävlar och inte gnomer som säljs på Prags julmarknader. Lite förvånande är också tendensen att använda främmande svenska ord (som ”kiromanti”) när tyskan har vanliga tyska ord (som ”Handlesekünsten” – konsten att spå i händer) liksom den språkliga anarkin när det gäller namnen på Prags gator och torg. Och när originalets ”överraskad” (überracht) blir till ”tagen på sängkanten” har vi plötsligt hamnat i dansk gladporr med Ole Søltoft.

Detta sagt är det naturligtvis oerhört glädjande att det i Sverige fortfarande finns ett förlag som vågar satsa på en obskyr roman som denna. Severins resa in i mörkret är en minor classic, oundviklig för den som är det minsta intresserad av Prag, av den Pragtyska litteraturen och av lugubra och dekadenta fin-de-siècle-stämningar.

__________

Sten Wistrand tillhör Kulturdelens redaktion.