Hem » Helgesson » Paul Lafargue: Rätten till lättja

Paul Lafargue: Rätten till lättja

Det är första maj och jag går förbi Stortorget i Örebro. Jag hajar till när jag hör talaren nämna namnet Lafargue. Hon syftar naturligtvis på Paul Lafargue, författare till en av de mest sålda och lästa politiska skrifterna decennierna runt sekelskiftet 1900. 
Jag promenerar hem, lägger mig i min mexikanska hängmatta och läser på nytt skriften Rätten till lättja som först kom på svenska 1980 ungefär hundra år efter att den skrevs.

Paul Lafargue 1842-1911

Paul Lafargue 1842-1911

Paul Lafargue föddes på Kuba 1842 som son till en fransk kaffeplantageägare och for som ung till Paris för att studera. Samtidigt som han studerade medicin engagerade han sig i dåtidens radikala rörelse, vilket ledde till att han blev tvungen att fortsätta sina studier i London, där han träffade Karl Marx och förälskade sig i hans dotter Laura som han gifte sig med 1868. Paret flyttade till Frankrike och arbetade med att sprida socialismens idéer, inte minst Marx skrifter. Lafargue deltog aktivt i Pariskommunen som bröt ut 1871 och när den slogs ned tvingades han fly till Spanien.

Så här inleder Lafargue sin provokativa skrift som kan ses som ett kulturhistoriskt dokument med ett språk som hämtat från en predikotext: ”Ett besynnerligt vansinne har gripit arbetarklassen i de länder där den kapitalistiska civilisationen härskar. Ett vansinne som i sitt kölvatten drar med sig det sociala och individuella elände, som under de sista två hundra åren hållit på att pina livet av den dystra mänskligheten. Nämligen: Kärleken till arbetet, en dödsmärkt lidelse driven till sådana ytterligheter att den försvagar människans livskraft och bryter ned hennes avkomma. Istället för att kurera denna sinnesförvirring har präster, ekonomer och moralister gjort arbetet till något heligt.”

Rätten till lättja är Lafargues mest kända skrift. Han förde aldrig själv fram parollen som ett politiskt krav. Titeln får nog ses som en provokation från hans sida mot det ensidiga reformistiska kravet ”Rätten till arbete”, ett krav som enligt Lafargue i längden leder till ett fasthållande av arbetarna i löneslaveriet. När han talar om arbete, så menar han det kapitalistiska lönearbetet – ett stympat arbetsbegrepp, där arbetet blir ett nödvändigt ont. Under dessa arbetsformer var det inte frågan om att betrakta arbetet som livsaktivitet eller kreativitet – utan det var ett slit och släp som dessutom enligt en del skulle utföras med kärlek och tacksamhet. Det här var minst sagt underligt, tyckte Lafargue.

Han ansåg att ”Kärleken till arbetet – detta besynnerliga vansinne” var uttryck för en arbetsmoral som växte fram rätten till lättjaunder en lång historisk process. Under kapitalismens framväxt förknippades de då moderna industrierna ofta med fängelser, arbetsinrättningar och barnhus. Lafargue
beskriver det elände som drabbade lönearbetarklassen under kapitalismen och ger exempel på vilka grupper som stödde denna nya arbetsmoral. Han har dock en tendens att romantisera arbetslivet i förkapitalistiska samhällen.

Jag sätter hängmattan i gungning och funderar på katolska kyrkans roll.
Hur var det med alla helgon som skulle vördas och alla fester därtill. Om man läser Rabelais, Cervantes och pikareskskildringar samt betraktar Bruegels målningar kan kan man lätt få den uppfattningen att det festades och frossades var och varannan dag. I en not skriver Lafargue att ”under medeltiden garanterade kyrkolagen 90 vilodagar (52 söndagar och 38 helgdagar under vilka det var strängt förbjudet att arbeta).” Han påstår vidare att hatet mot helgdagarna uppstår först i det ögonblick då det moderna industriella och kommersiella borgerskapet uppträdde på den historiska scenen, det vill säga under 1600- och 1700-talet.

Det är fortfarande en tankeväckande skrift, om än något hårdragen och tidsbunden – ett försök att problematisera kraven på ”Rätten till arbete” –vilket arbete, vem (vad) bestämmer arbetsformerna och vad som ska produceras, kan man ju fråga sig.

Jag gungar lite till och tar fasta på uppmaningen ”Arbetar gör man man bäst medan man sover; bilda drömkommittéer!” – ett slagord från majrevolten i Paris 1968.

Bo Helgesson

 

 

Share

1 Kommentar för “Paul Lafargue: Rätten till lättja”

  1. Men nog vore det bra underbart om vi hade system som möjliggjorde att vi inte lönarbetare mer än 4-5 timmar per dag eller varför inte 2 1/2 dag i veckan för vårt nödvändiga uppehälle….så att vi faktiskt kunde få ligga i hängmattan då och då och inte se på det som något som kanske blir efter pensionen?
    Om de strukturer som vi tvingas leva under blev avslöjade för alla över en natt… skulle vi då bli överlyckliga och tänka – att allt går att göra om?
    http://www.varldsbild.se/images/newsletter/newsJAN2014_deus-ex-machina.html

Lämna ett svar

Okonstmuseet

  • Veikko Aaltona – hötorgskonstens kung

    Äntligen! Långt efter att jag egentligen slutat samla på okonst […]

    Share
  • Merchandise

    Merchandise är ett engelskt ord som rätt och slätt betyder […]

    Share
  • Troféer och priser

    Troféer och priser har funnits länge. De är symboler för […]

    Share
  • Mat

    Alla livsmedel används inte till att äta. Det finns mat […]

    Share
  • Djurdelar

    Det förekommer djurdelar inom konsten. Det är inte bara Damien […]

    Share

Blå Kalender

  • En viss oro

    En viss oro förmärks   Huvudsaken läggs åt sidan Sånt […]

    Share
  • Att lyckas

    Att lyckas Jämföras   Bra och dåligt   Mittemellan Är […]

    Share
  • Lådan

    Jag är född i en trädstam   Av brädorna snickrar […]

    Share

Kulturbloggen

© 2020 Kulturdelen. All Rights Reserved. Logga in - Designed, developed and maintained by TypeTree