Hem » Essä » Det vackra II: Anteckningar om okonst

Det vackra II: Anteckningar om okonst

Avdelning: Souvenirer. Beskrivning: Lampa gjord av bemålad snäcka.

Avdelning: Souvenirer. Beskrivning: Lampa gjord av bemålad snäcka.

Del två i Peter Ekströms serie om skönhet.

1750 gav tysken Alexander Gottlieb Baumgarten (1714-1762) ut boken Aesthetica. Där argumenterade han för kunskap genom skönhet, en­het i mångfalden. Enligt konsthistorikern Gregor Paulsson (1889-1977) menade Baumgarten att det som strider mot fulländningen av den med sinnena upplevda kunskapen, är fult. Men det var också själva karaktären av vad en konstbetraktare uppfattar som Baumgartens nya estetiklära skulle undersöka. Därmed gav han konstupplevelsen anspråk på att vara objektiv, ja vetenskaplig.

Lite senare bidrog Jakob Winckelmann (1717-1768) till diskussionen. Han gjorde det i en tid då nationalstaten höll på att etableras och kolonialismen frodades. Han jämförde konstens utveckling med folkens. Civilisationsprocessen. Han förordade den höga stilen ”som höjer oss över oss själva och vår tid”. Han diskuterade också uttrycket i förhållande till skönhe­ten: ”Utan uttryck ingen karaktär hos ett konstverks skönhet, utan skönhet blir uttrycket obehagligt”.

En bit in på 1800-talet tillfördes också kravet på originalitet.

I praktiken naglade dessa resonemang fast ett konstbegrepp där vissa tekniker och vissa material var ”högre och skönare” än andra. Därmed var det de som skulle användas för konstnärliga ändamål.

Akademierna rangordnade också motiven. Med utgångspunkten att konsten skulle fostra betraktaren till en ädlare människa var detta inte svårt. Konstnären skulle medvetet syfta till att åstadkomma det sköna i djupaste bemärkelse. Det sköna var också det rätta. Definitionen relaterades bakåt till antiken och det konstbegrepp som fanns då. Syftet tycks ha varit att uppnå en särskild legitimitet för verksamheten konst. Konsten, i sin tur, var ett mycket viktigt verktyg i att befästa västerlandets överhöghet över resten av världen.

Avdelning: Bruksföremål, kakfat. Beskrivning: Stärkt och bemålad virkad spets.

Avdelning: Bruksföremål, kakfat. Beskrivning: Stärkt och bemålad virkad spets.

Genast trädde en effektiv uteslutningsmekanism i funktion. Om till exempel en teknik, en stil eller ett mate­rial inte kunde relateras helst ända tillbaka till de normgivande grekerna, var den i riskzonen. Om ett konst­verks upphovsman inte medvetet uppnådde skönhet hade han helt enkelt inte åstadkommit något konst­verk. Detta sorterade ut all poetiskt skapande verksamhet av negrer och andra infödingar. De ansågs inte medvetna om vad de gjorde. Bland annat för att de inte höll sig med ett formulerat konstbegrepp som relaterade till de gamla grekerna. Dessutom fanns ganska fasta normer för vad skönhet var. Konsten skulle vara skön. Och negerkonsten var ju inte skön.

Sinnessjuka kunde inte skapa någon konst. Och inte heller kvinnor som ansågs psykiskt underlägsna männen och inte i stånd till något högre medvetande.

Ett sådant konstbegrepp borde vara en gammal skör konstruktion som rasade samman vid första bästa moderna vindpust. Men så är det alltså inte, det lever och hänger med. Det finns aktiva intressen som håller det vid liv.

Konstmarknaden har ett finger med i spelet. Den bygger på ”lagarna” om tillgång och efterfrågan. Det ligger i dess intresse att konstutbudet är begränsat och klart definierat. För att den ska kunna prissätta sina varor vill konstmarkanden ha tydliga kriterier på vad som är konst och vad som är bra konst. Lite nyheter skadar förstås inte. I den mån det traditionella konstbegreppet har vidgats är det till största delen konstmarknaden som har ordnat det. Men nyheternas tillströmning måste så klart vara lagom stor, reglerad och styrd.

Avdelning: Bruksföremål. Beskrivning: Bemålad träask.

Avdelning: Bruksföremål. Beskrivning: Bemålad träask.

Konstinstitutionerna, som vuxit fram i starkt samspel med konstmarknaden, har också intresse av att hålla konstbegreppet i schack. För museerna, konsthistoriefakulteterna, galleristerna och skribenterna är det viktigt att konsten har stark kontinuitet och att den tydligt går att avgränsa. För en västerländsk konstnär i beroendeställning till konstmarknaden skulle det likaså vara förödande med en massa intränglingar och nya uttryck. Det kunde inte bara hota konstnärens ekonomi utan också hans ställning som estetisk auktoritet.

Det traditionella västerländska konstbegreppet med hörnstenarna skönhet, höghet, originalitet och medvetenhet är i högsta grad levande. Det medför att stora mängder estetisk verksamhet, med större eller mindre anspråk på att bli be­handlad som konst, ställs utanför. Den får mindre seriös eller ingen uppmärksamhet. Den diskuteras inte av experterna, den ställs inte ut på konsthallarna och museerna, den samlas och bevaras inte, den får inte plats i de konsthistoriska översikterna. Den är okonst.

Okonsten har många namn – hötorgskonst, kitsch, plagiat, kommersiell massproduktion, förfalskning, särlingskonst, negerkonst, handarbete, souvenirer, prydnadssaker, airport art.

Men det finns okonst av många fler slag. Där finns poetiskt skapande verksamhet som befinner sig alldeles i kanten av kons­ten. Som kanske just har varit eller just ska till att bli konst. Varken den traditionella konsten eller okonsten är statiska. Det rör sig inom dem och mellan dem. Okonsten är en stor näringskälla för konsten. Särskilt idag när det traditionella konstbegreppet håller på att luckras upp. Men också tidigare när det var mer dominerande. När popkonsten var ung och ny var ett sådant inflöde från okonsten in i konstens värld en kontroversiell sak. Idag är gränserna mellan ”högt och lågt” inte helt utsuddade men ingen höjer längre på ögonbrynen när en konstnär i vår tid använder sig av reklam, tecknade serier, pornografi och annat sådant.

Fast det finns förstås också sådant som befinner sig långt från konsten. Som troligtvis aldrig kan accepteras som konst

Avdelning: Bruksföremål. Beskrivning: Flaska med gips och dekal.

Avdelning: Bruksföremål. Beskrivning: Flaska med gips och dekal.

därför att det är för privat, för tillfälligt, för att det inte kan anpassas till konstens gängse kanaler, för att det hotar konstmarknaden alltför mycket och så vidare. Kanske kommer det alltid att finnas okonst så länge vi har något som vi kallar för konst.

Avantgardet är idag ett ointressant begrepp. Inte ens den politiska aktivistkonsten går att beskriva som ett avantgarde på samma sätt som det historiska avantgardet i början på förra seklet. Det svårt att säga om konsten har någon frontlinje alls. I den mån den har det så finns den nog både inom och utom det etablerade. Avantgardets roll som smakpolis tillhör i hög grad historien. Fast inte helt och hållet. Idén om ”god smak”, det vill säga att på ett eller annat sätt kunna särskilja konst och okonst, är en mycket stark och efterhängsen tanke. De starka reaktioner av löje, vämjelse och avsmak som man ibland kan stöta på när det gäller okonst visar att detta med ”god smak” är mycket viktigt för oss. Inte minst för att visa var vi befinner oss i den kulturella hierarkin och som klassmarkör. I vårt västerland tillhör det dödssynderna att ha dålig smak.

Peter Ekström tillhör Kulturdelens redaktion

Denna essä är en bearbetning av en text som publicerades i Konstperspektiv 3/93 på den tiden Monica Larsson var redaktör. Bilderna visar föremål ur Okonstmuseets samlingar.

 

Share

1 Kommentar för “Det vackra II: Anteckningar om okonst”

  1. Peter Ekström

    En kort presentation av Okonstmuseet

    I Okonstmuseets samlingar finns en mängd objekt. De är mycket olika och kan sorteras enligt flera olika kategoriseringar. Det gemensamma drag dessa objekt har är att de ska användas på samma sätt som konst används men att ”konstvärlden” har ratat dem. ”Konstvärlden” anser alltså att de inte är konst. Frågan är då vad objekten är? Museiledningen har valt att föra samman dem under begreppet okonst.

    Inom okonsten kan mycket mer samlas än vad som ges exempel på i Okonstmuseet. Det finns hela genrer av objekt som inte representerats. Till exempel julprydnader och andra högtidsobjekt, trädgårdsprydnader, uppstoppade djur, konstgjorda växter, förfalskningar, förstörd eller censurerad konst med mera. Konstens fält är idag omfattande. Också okonstens område är mycket stort.

    Det finns många olika kategorier inom okonsten som kan vara värda kommentarer. Av alla dessa vill museiledningen här bara kommentera ett område som är ett gränsfält inom det gränsfält som okonsten kanske kan beskrivas som. Det gäller de utpräglade bruksföremålen och de objekt som utgör en kombination av bruksföremål och exempelvis prydnadsobjekt. Detta område gränsar till alla de andra områdena och öppnar sig även mot designen. Det gör att det har en annorlunda karaktär än en del av de övriga områdena.

    Det finns ett antal ord som ofelbart dyker upp när objekt inom okonstgenren diskuteras. Dessa är bland annat kitsch och hötorgskonst. Museiledningen har valt att inte arbeta med dessa begrepp då de är starkt värdeladdade och svårdefinierade. Det finns ändå anledning att kort kommentera dem.

    Kitsch är ett ord som först dyker upp i det tyska språkområdet men som möjligen har sitt ursprung i jiddisch. Det har inte något helt enhetlig betydelse men används oftast för att beteckna ett konstnärligt verk som är pretentiöst men har låg kvalitet och banalt innehåll. Av detta följer det viktiga faktum att kitsch inte kan skapas medvetet. Kitsch är alltså alltid utan ironi.

    Hötorgskonsten uppstod möjligen på följande sätt: I början av 1900-talet var försäljarna på Hötorget i Stockholm mest inresta bönder från landsbygden runt staden men också sådana som kom lite mer långväga ifrån. När de långväga bönderna sålt sina varor och därmed fått tillskott av kapital blev de i sin tur attraktiva måltavlor för storstadens mer erfarna försäljare. Dessa anlände till torget när de utsocknes gjorde sig redo att åka tillbaka och kanske behövde en trevlig present för dem därhemma. Stadens försäljare hade särskild framgång i att sälja sådant till bönderna som inte fanns att få hemmavid. Till exempel ornamenterade fotogenlampor. Eller tavlor. Gärna handmålade i olja med äkthetsintyg och ordentlig guldram. Inte alltid så billiga. Försäljarna var duktiga, efterfrågan var stor och produktionen sattes i system.

    Okonstmuseets samlingar kommer aldrig att fullbordas. De är omfattande men har stora brister och hål. Ämnet är lockande och många har stött museiledningen i dess sökande efter objekt. Man har tipsat om verk, skänkt eller lånat ut. Särskilt vill museiledningen tacka följande: Maria Odhiem-Nielsen, Helena Persson, Kajsa Bondesson, Per-Olof Karlsson, Tove Ekström, Richard Sievert, Nelly Ekström, L G Andersson, Tomas Olander, Annika Fröjdh, Torbjörn Helander, Björn Dahlberg och Pär Strömberg. Det finns fler att tacka och museiledningen gör härmed det, ingen ytterligare nämnd och därmed ingen glömd.

    Peter Ekström, museiledningen

Lämna ett svar

Okonstmuseet

  • Veikko Aaltona – hötorgskonstens kung

    Äntligen! Långt efter att jag egentligen slutat samla på okonst […]

    Share
  • Merchandise

    Merchandise är ett engelskt ord som rätt och slätt betyder […]

    Share
  • Troféer och priser

    Troféer och priser har funnits länge. De är symboler för […]

    Share
  • Mat

    Alla livsmedel används inte till att äta. Det finns mat […]

    Share
  • Djurdelar

    Det förekommer djurdelar inom konsten. Det är inte bara Damien […]

    Share

Blå Kalender

Kulturbloggen

© 2024 Kulturdelen. All Rights Reserved. Logga in - Designed, developed and maintained by TypeTree