Hem » Essä » Det vackra III: Skönhet och moral

Det vackra III: Skönhet och moral

Den tredje delen av Peter Ekströms serie om skönhet handlar om moral.

I min första artikel om det vackra – Skönhetsproblem, var det en aspekt på skönhet som jag inte tog upp. Anledningen var att jag tänkte att ämnet kunde vara värt en egen text. Och ämnet som jag undvek är alltså skönhetens moraliska sida.

Om jag frågar en ung människa om skönhet och moral hänger ihop så tror jag att det instinktiva svaret blir nej. Kanske skulle äldre personer dra lite på svaret. Men till slut skulle de också svara nej utifrån tanken att skönhet och moral åtminstone inte borde höra ihop.

Ändå kan det nog finnas en del rester av till exempel den förr mycket vanliga tanken att god moral avspeglas i ett vackert utseende

Blixt Gordon - blond och snygg. Kejsar Ming - snedögd och ful.

Blixt Gordon – blond och snygg. Kejsar Ming – snedögd och ful.

och att ett omoraliskt leverne ger ett fult yttre.

Jovisst hänger skönhet och moral ihop. Bakåt i tiden var detta länge en fullständigt självklar tanke. I vår tid dröjer en hel del av detta kvar.

Om jag kommer ihåg rätt fanns det i gamla Kalle Anka-äventyr ett par banditer som inte tillhörde den välkända Björnligan. Det rörde sig om ett par manschettbrottslingar med de talande namnen Tjuvlund och Fulström. Deras ansikten var grova, med lömska och listiga miner. Det fanns ingen tvekan om deras kriminella inställning och dåliga moral. En lång rad yttre attribut, främst deras utseenden, talade tydligt om vilka skurkar de var.

På samma tema skulle det gå att räkna upp en lång rad exempel på slemma, fula typer med undermåliga moralbegrepp. Grovhuggna, ärrade, kroknästa, puckelryggiga, vanställda, snedögda, gulhyade… Ja, rasism ligger hela tiden nära till hands.

Orcher från Peter Jacksons filmatisering av Sagan om ringen

Orcher från Peter Jacksons filmatisering av Sagan om ringen

Så här beskriver JRR Tolkien (1892-1973) orcherna som gör livet surt för hjältarna i Sagan om ringen:

”I det svaga skymningsljuset såg han en stor svart orch, troligen Uglúk, som stod ansikte mot ansikte med Grisnákh, ett småvuxet, krokbent kreatur, bred som en logport och med långa aparmar som hängde nästan ner till marken.”

Orcherna beskrivs om och om igen som fula och illaluktande, ofta mörkhyade – till och med deras språk är fult. Denna yttre fulhet motsvaras av att de är dumma, tjuvaktiga, inbördes grälsjuka och dåligt organiserade. En fulhet på insidan. Att slå ihjäl dem är nästan som att göra dem en tjänst.

Fula skurkar är en mycket vanlig kliché. Att någon som är godhjärtad också är ful tillhör undantagsfallen och något som det görs så stor affär av som möjligt. Ett exempel på detta är Quasimodo i Victor Hugos (1802-1885) roman Ringaren i Notre Dame (1831).

I fall klichén med fula skurkar blivit passé i många romaner, serier och filmer så lever den fortfarande med all kraft inom fantasy och science fiction. Där är det mycket vanligt med hela folkslag och raser som i sig är både onda och fula. Rasism är närmast en förutsättning för dessa genrer.

Mot de onda och fula står de vackra och goda. I lite äldre västerländsk konst, litteratur och film var dessa så gott som alltid ljusa, resliga och klarögda. Ett typexempel är väl Blixt Gordon och kejsar Ming. Ett annat exempel skulle kunna vara monstret och flickan Kay Lawrence från filmen Monstret från den svarta lagunen (1954).

Monstret från svarta lagunen

Monstret från svarta lagunen

Temat ”skönheten och odjuret” är ofta varierat. Att diverse vanskaplingar, monster och utomjordingar förälskar sig i kurviga jordiska blondiner tycks vara helt självklart. Att det depraverade försöker korrumpera det goda ingår ju i det ondas dramaturgi. Mest berömd är kanske den gigantiska apan King Kongs förälskelse i Ann Darrow. De förälskade monstren är också självklart ondskefulla även om de ibland mjuknar lite när de får umgås med de kurviga blondinerna ett tag.

Och blondinerna kanske inte alltid är så smarta men goda är de i alla fall. Snygga och goda. Det hör liksom ihop. Ja, det hör ihop på ett nästan tråkigt sätt. Det upptäckte man redan på 1910-talet. Man problematiserade detta och skapade vampen (ordet kommer mycket riktigt från vampyr) som en vacker men ondskefull kvinna. Oftast mörkhårig. Först ut på plan var Theda Bara (1885-1955) i filmen A fool there was (1915). Att yttre skönhet (och sex appeal) inte alltid var liktydigt med ett gott hjärta blev en del av moderniteten.

Men många vampar får också sitt straff. Oftast dör de, ibland på fantasifulla sätt som visar att poetisk rättvisa har skipats. Alla män blir hennes slavar när de får se den ondskefulla drottningen Ayeshas ansikte. Så här går det för henne i Henry Rider Haggards (1856–1925) roman Hon (1887):

”Jag stirrade på hennes arm. Var var dess underbara form och skönhet? Den höll på att bli mager och kantig. Och hennes ansikte – å du store Gud! – hennes ansikte började åldras inför mina ögon! (…) Hon lyfte handen till huvudet och rörde vid sitt hår – och o fasa över alla fasor! – det föll av henne ned på golvet! (…) Hon tog sig åt huvudet, och den fina handen var nu bara en klo, en mänsklig klo, liksom på en illa bevarad egyptisk mumie. Och nu tycktes hon fatta vilken förvandling hon höll på att undergå – hon gav till ett gällt skri – å hur hon skrek! – hon rullade sig på golvet och skrek och skrek.”

Sensmoral: Till sist ger den inre fulheten sig till känna.

Den starka kopplingen mellan godhet och skönhet vill inte ge med sig. Trots att idén är gammalmodig har den fortfarande livskraft. Så här skriver Umberto Eco i Om skönhet (2004):

Theda Bara

Theda Bara

”’Skön’ – tillsammans med ’vacker’, ’sublim’, ’fantastisk’, ’superb’ och liknande ord – är ett adjektiv som vi ofta använder om det som behagar oss. i denna bemärkelse verkar det som om det som är skönt är detsamma som det som är gott, och under åtskilliga historiska epoker har det Sköna varit nära förknippat med det Goda. Om vi emellertid dömer efter våra vardagliga erfarenheter, tenderar vi att definiera som gott inte bara sådant som behagar oss utan också sådant som vi skulle vilja ha för oss själva. Det finns oändligt många ting som vi betraktar som goda; besvarad kärlek, ärligt förvärvad rikedom, en raffinerad maträtt, och i alla dessa fall skulle vi önska att vi hade detta goda. Det som stimulerar vårt begär är gott. Även när vi bedömer en dygdig gärning som god, skulle vi vilja ha utfört den själva eller också lovar vi oss att göra något lika berömvärt, sporrade av ett exempel som vi anser gott.”

Skönheten är idag problematisk. Den riskerar att bli tråkig – och godheten med den. Perfekt skönhet är tråkig precis som en genomgod människa anses vara rätt trist. Man säljer inte mycket genom att referera till dygder. Däremot kan man sälja både det ena och det andra som framstår som lite syndigt.

Peter Ekström tillhör Kulturdelens redaktion

Share

Lämna ett svar

Okonstmuseet

  • Veikko Aaltona – hötorgskonstens kung

    Äntligen! Långt efter att jag egentligen slutat samla på okonst […]

    Share
  • Merchandise

    Merchandise är ett engelskt ord som rätt och slätt betyder […]

    Share
  • Troféer och priser

    Troféer och priser har funnits länge. De är symboler för […]

    Share
  • Mat

    Alla livsmedel används inte till att äta. Det finns mat […]

    Share
  • Djurdelar

    Det förekommer djurdelar inom konsten. Det är inte bara Damien […]

    Share

Blå Kalender

Kulturbloggen

© 2024 Kulturdelen. All Rights Reserved. Logga in - Designed, developed and maintained by TypeTree