Hem » Kulturdelen rekommenderar, Recension, Scen » Scen: Revykungen Stadra teater

Scen: Revykungen Stadra teater

Revykungen

STADRA TEATER, belägen mellan Nora och Hällefors.

29 juni – 11 augusti

Manus & regi: Johan Bernander

Scenografi: Märta Fallenius

Musik: Anders Ortman

Kostym, attribut och rekvisita: Mari Gasslander

Mask och peruk: Anna Fredriksson

Medverkande: Magnus Wetterholm, Gunilla Orvelius, Elvira Elberfors, Eva Haldert, Rune Jacobsson, Jan Koldenius, Anita Nyman, Amber Klaasen, Lovisa Carlsson, Elvira Sörman, Anton Hellberg, Sara Sandberg, Nils Fritzon, Martin Gustafsson, Neryse Klassen

Fotograf: Dragan Popovic

 Magnus Wetterholm (Zäta)

Sommarteater och den klassiska doften av parfym, har ersatts av myggmedlets. Nyskrivna ord ska bli kött och utanför det stall, som numer är ombyggt till teaterscen, flockar sig åskmolnen.

Och så står Magnus Wetterholm på scenen. För femtonde året. Stadras egen teaterkung. Öppningsscenen är fantasifull. Magnus iklädd sidenglänsande helbensstrumpor.  Lårkorta puffbyxor a la kungakostym a la 1700-tal. Och en Gunilla i matchande kreation. Gunilla Orvelius som mig veterligen gör premiär på Stadra Teater. Repetition pågår. Zätas revy. Gunilla är Graziela Zettergren och Magnus Malte Zettergren, revykungen. Ett äkta par med bekymmer. Revytexterna håller inte måttet, Graziela väntar sitt sjunde barn och revykungen Malte har kallat in sin frilla som stand-in, fröken Holm, vilket inte mottas med glädje från Grazielas sida. Man anar att Malte och fröken Holm har haft sitt. Tidigare.

Den spektakulära kostymeringen åker av, och kvar står ett i alla bemärkelser avklätt äkta par med påtagliga bekymmer.

Förutom paret Zettergren, består ensemblen av Alice Zettergren klok, Ferlinälskande äldsta dotter, utmärkt spelad av Elvira Eberfors. En idiom- och ordspråkssprängd mormor, Esmeralda Silberstein, gestaltad av Eva Haldert. Med finns också Jan Koldenius alkoholiserade Ahrendorf, som bitvis sluddrar så realistiskt, att det med nöd och näppe går att urskilja replikerna. Och Anita Nymans svassande fröken Holm, som väcker dubbla känslor. Ditkallad av revykungen och ogillad av alla utom honom. Och såklart Ferlin själv, spelad av Rune Jakobsson. Dessutom familjens yngre barn som alla finns nämnda här ovan.

Det är svårt att inte jämföra med tidigare föreställningar. Spontanintrycket är att årets manus har en ramberättelse som det är väldigt lätt att hänga med i. Skådespeleriet är som vanligt utan anmärkningar och kostymen så snygg att man vill inhandla delar av den. Smarta regilösningar där bl.a. Anita Nymans fröken Holm hela tiden är i rollen, trots att hon ibland har sysslor en bit från scenens mitt.

Det finns tydliga komediingredienser: Ett äkta par med problem. Ett pekuniärt bekymmer som behöver sin lösning. En förförisk kvinna som sår split. Kuttrasju mellan ett osannolikt par och en omtumlande vändpunkt mot slutet, vilken ställer allt på ända. En monolog som för tankarna till Shakespeare och en slutscen där föreställningen pågår någon annanstans.  Och upplyftande  inslag av musik och dans Ja, förlåt att jag delvis talar i gåtor, men jag vill ju inte avslöja för mycket för er som ska se Revykungen.

Ferlin har här inte den direkta huvudrollen. Han kallas in för att rädda revyn, skriva texter som både är roliga och säger något om tiden för andra världskriget och samtidigt om vår egen. Nazismen finns runt hörnet, självaste handlaren uttrycker sådana sympatier. Rune Jakobssons Ferlin är kanske inte så look-a-like till det yttre, men förmedlar en Ferlinstämning. Inte minst då han steppar fram ord, rytm och känsla, för att visa hur poesi blir till.

Så den som väntat sig ett mer ingående porträtt av Nils Ferlin, får det inte riktigt här. Visserligen blir han den som förlöser kreativiteten i revykungens föreställning, och visserligen är det hans lyrik som lägger den poetiska grunden för den kommande försoningen. Mycket mer än så, får vi dock inte veta om honom som person.

Vill man veta mer, finns det hyllmeter av litteratur. Information på nätet. Men en upplevelse av det slag det bjuds på Stadra Teater, vid Greckens strand, kan man inte googla fram. Inte heller läsa sig till. Där ska man vara. Fysiskt. Något annat vore helt galet.

Agneta Wistrand Rosendal är författare och ingår i kulturdelens redaktion.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Share

Lämna ett svar

Okonstmuseet

  • Veikko Aaltona – hötorgskonstens kung

    Äntligen! Långt efter att jag egentligen slutat samla på okonst […]

    Share
  • Merchandise

    Merchandise är ett engelskt ord som rätt och slätt betyder […]

    Share
  • Troféer och priser

    Troféer och priser har funnits länge. De är symboler för […]

    Share
  • Mat

    Alla livsmedel används inte till att äta. Det finns mat […]

    Share
  • Djurdelar

    Det förekommer djurdelar inom konsten. Det är inte bara Damien […]

    Share

Blå Kalender

Kulturbloggen

© 2021 Kulturdelen. All Rights Reserved. Logga in - Designed, developed and maintained by TypeTree