Hem » Krönika » Europeiska kyrkogårdar: Père-Lachaise – De dödas stad

Europeiska kyrkogårdar: Père-Lachaise – De dödas stad

Paris berömda kyrkogård Père-Lachaise kallas också ”De dödas stad” och sägs vara världens mest besökta. Man behöver inte vara en inbiten kyrkogårdsfantast för att finna luften tung av legender. Giganter som Edith Piaf (1915–1963), Marcel Proust (1871–1922), Camille Pissaro (1830-1903), Jean Moulin (1899–1943) och Yves Montand (1921–1991) vilar här. Hundratusentals turister kommer varje år för att söka upp speciella gravar, hedra sina husgudar eller bara vandra omkring. Landskapet överträffar både romantisk spökhistoriegotik och dramatisk Tim Burton-kuslighet. Och allt däremellan. Det är härifrån de har hämtat sitt material. Père-Lachaise är verkligheten sagor inspireras av.

Det är en strålande dag med oerhört okusligt väder. Det är svårt att inte svepas med i förtrollningen. Tänk att den finns. Mystikens hemvist. Jag försöker få verkligheten av Pére-Lachaise att sjunka in. Inse att detta inte är fiktion, inte konstruerat för att efterlikna en dröm. Kyrkogården låtsas faktiskt inte. Den ser ut så här. Kapellen, änglarna, marmorstatyerna, ornamenten, monumenten sprang fram ur oss. Döden, sorgen och saknaden bakom varje grav är på riktigt. Jag måste hela tiden intala mig att detta inte är en kuliss.

Foto: Nova Göthlin

Foto: Nova Göthlin

 

Père-Lachaise har fått sitt namn från Ludvig XIV:s biktfader, jesuitprästen Fader (Père) François de la Chaise (1624 – 1709) som bodde i ett hus på platsen där Père-Lachaises kapell idag ligger. Området är 44 hektar stort och beläget på en kulle. Från denna plats bevittnade kungen som ung sammandrabbningarna mellan Turenne och Condé under Fronden; det franska inbördeskriget (1648-1653). Marken köptes av franska staten 1804 i samma veva som Cimetière du Montparnasse, Cimetière de Montmartre och Cimetière de Passy grundades för att möta Paris växande behov av nya, större begravningsplatser utanför stadskärnan. Det var Napoleon som slog fast att varje medborgare hade rätt till en begravning oavsett ras eller religion och grundade Père-Lachaise. Kyrkogården anlades av Alexandre-Thèodore Brongniart och kom att utvidgas vid fem olika tillfällen, senast 1850. Den 21 maj 1804 öppnades kyrkogården och den första person som begravdes där var en femårig flicka vid namn Adélaïde Paillard de Villeneuve. Vid öppnandet ansåg de flesta parisare att kyrkogården låg för långt utanför staden. Vissa katoliker vägrade dessutom att bli begravda i jord som inte välsignats av kyrkan. Endast tretton begravningar ägde rum under det första året. Man bestämde sig för att marknadsföra. Jean de La Fontaines och Molières kvarlevor flyttades från sina viloplatser till den nya kyrkogården för att fungera som dragplåster. Följande år ägde 44 begravningar rum. År 1812 hade siffran kämpat sig upp till 833. 1817 genomfördes den andra stora charmoffensiven för att få parisarna mer vänligt inställda till Père-Lachaise. Möjligen var det på Napoleons hustrus, kejsarinnan Joséphine de Beauharnais initiativ som kvarlevorna av det legendariska kärleksparet Pierre Abélard och Héloïse d’Argenteuil flyttades till Père-Lachaise. Hon sades ha gripits av deras tragiska öde och velat ge dem en mer påkostad sista viloplats. Tretton år senare, 1830 fanns det 30 000 gravar på Père-Lachaise. Idag är över en miljon människor begravda här och askan av många fler förvaras i kolumbariet.

Förutom privatpersoners gravar finns på Père-Lachaise många minnesmärken och monument från krig och revolutioner. I det sydöstra hörnet av kyrkogården finns Mur des Fédérés. På den här platsen sköts 147 personer till döds den 28 maj 1871, den sista dagen på ”Den blodiga veckan” (Semaine Sanglante). De var de sista försvararna av arbetardistriktet Belleville under Pariskommunen. De vilar nu i en massgrav på samma plats på vilken de sköts ihjäl.

Foto: Nova Göthlin

Foto: Nova Göthlin

Père-Lachaise är fortfarande en aktiv begravningsplats. Men det är inte vem som helst som accepteras som ny resident på den berömda kyrkogården. Man måste antingen ha levt eller dött i Paris. Det finns också en lång kölista på grund av att så få platser tillgängliga. Man kämpar så gott man kan för att få in så många som möjligt på den allt trängre kyrkogården. Familjegravar kan innehålla ett dussintal kistor. På senare tid har man börjat hyra ut gravplatser trettio år i taget. Om familjen inte förnyar avtalet efter den tiden kan plats göras för en ny grav. Övergivna kvarlevor samlas ihop, märks och flyttas till Aux Morts ossuarium.

Jag går vilse oroväckande fort. Bruset av Paristrafiken försvinner och kvar finns bara lövsus och små hemlighetsfulla ljud från katter, fåglar och andra små väsen inne bland gravar och buskar. Landskapet är kuperat och vägarna slingriga. Kapellen är i de här delarna av kyrkogården slitna och förfallna, omklängda av murgröna, invaderade av torra löv i de små bönerummen eller krönta av optimistiska ormbunkar på taken. Jag tänker att jag ska gå tillbaka till flera ställen senare, när jag först och främst har hittat Wildes grav. Men det är bara att glömma förstår jag efter ett tag. Jag är svald av Père-Lachaise och verkar bara kunna ta mig till det som den väljer att visa mig. Och jag är dålig på att memorera kartor.

En av de kanske mest mytomspunna gravar man kan hitta på Père-Lachaise (och i världen) är Jim Morrisons (1943 – 1971), amerikansk poet och sångare i The Doors. Hans grav är undanskymd och svår att hitta. För att vara så omtalad är den nästan chockerande enkel och oansenlig. 1971 flyttade Morrison till Paris med avsikt att koncentrera sig på sitt skrivande och dra ner på alkoholen. Senare samma år dog han vid 27 år ålder. Någon obduktion genomfördes aldrig och hans död är höljd i mystik. Även om den officiella orsaken förkunnades vara hjärtattack har fans och journalister spekulerat om en rad andra scenarion. Många gissar att Morrison i själva verket dog av en drogöverdos, troligtvis heroin.

Jim Morrisons grav. Foto: Tove Ekström

Jim Morrisons grav. Foto: Tove Ekström

Säkert är i alla fall att han hittades i sitt badkar. Andra hävdar att Morrison tog fel på sitt eget kokain och flickvännens heroin och att denna senare underlät att tillkalla ambulans. Åter andra anser med bestämdhet att Morrison inte alls är död. Hur det än må vara är hans grav den enda som kräver övervakningskameror och en heltidsanställd säkerhetsvakt till beskydd mot fansens hårdhänta kärlek. Gravstenen har bytts ut eftersom människor hackat loss bitar att ta med sig hem ända till inget fanns kvar av stenen. Angränsande gravar och kapell är fulla av klotter som hyllar Morrison. Orden Light my fire från Doors-låten är målade i röda bokstäver och The Lizard King forever! är textat om och om igen över stenen. Anhöriga till de närliggande gravarna har ofta protesterat över att dessa reducerats till klotterplank för Morrisondyrkarna. Det är inte lätt att vara The Lizard Kings granne.

Kanske ännu mer berömd och skandalomsusad än Morrisons är Oscar Wildes (1854 – 1900) grav. Den irländske författaren lämnade Storbritannien efter att ha blivit dömd för ”gross indecency” på grund av sin homosexualitet. Ända till sin dödsbädd ska han ha behållit sin snillrikhet och humor. ”My wallpaper and I are fighting a duel to the death. One or the other of us has to go.” Monumentet är i art deco-stil. Ur ett stort ljust stenblock är en ängel uthuggen. Denne var från början frikostigt utrustad mellan benen. De ståtliga genitalierna stals dock kort efter gravens upprättande. Människor har länge sökt sig hit för att kyssa Wildes grav. En så frikostig kärlek att stenen numera är skyddad bakom glas. Men spår av tusentals läppstiftsmålade läppar går tydligt att urskilja på den ljusa ytan. Även jag letar mig hit med en kyss i åtanke. Det står en stor grupp människor och ser med längtande blickar på graven. Idag släpps vi inte ens fram till glaset utan måste stanna flera meter ifrån tack vare ett gäng fula provisoriska järngrindar. Men det hjälper inte. Likt envisa pilgrimer målar många läpparna röda innan de böjer sig ner, siktar på ett metallrör och kysser till Wildes ära. Jag föreställer mig att han inte alls skulle blivit arg för att få sin grav nästan sönderkysst. Vem skulle kunna ogilla en sådan uppskattning? Tusentals kyssar för den han var och för det han sagt. Och för att verkligheten av att hamna i fängelse eller bli utesluten ur samhället på grund av sin sexualitet är långt ifrån död och begraven. Den överlevde honom. Vi kysser järnrören och vill lova att den inte kommer överleva oss.

På graven finns att läsa en vers ur Wildes Ballad of Reading Gaol:

And alien tears will fill for him
Pity’s long-broken urn,
For his mourners will be outcast men,
And outcasts always mourn

Oscar Wildes grav. Foto: Tove Ekström

Oscar Wildes grav. Foto: Tove Ekström

En annan grav som lockat fram underliga beteenden från kyrkogårdsvandrarna är Victor Noirs (1848–1870). Istället för sitt riktiga namn, Yvan Salmon använde han pseudonymen Victor Noir i sitt arbete som journalist. I Paris arbetade han för tidningen La Marseillaise. I december 1869 utbröt bråk mellan två korsikanska tidningar. Den Napoleonkritiska La Revanch som inspirerats av Noirs chef, Paschal Grousset och den bonapartistiska L’Avenir de la Corse. Den senare publicerade ett brev från Prins Pierre Bonaparte, kusin till den då regerande Napoleon III där han kallade La Revanches medarbetare för förrädare och ynkryggar. La Marseillaise backade upp La Revanch och brevet fann sin väg till Paris. Där blev chefen Grousset förbannad. Tonen mellan de två hårdnade och en duell var i antågande. Grousset skickade Noir och Ulrich de Fonvielle som sekundanter för att komma överens som duellens regler med Prins Pierre Bonaparte. De två unga männen var båda beväpnade. Det är oklart vad som sades under mötet med prinsen. Troligtvis kom man inte överens, aristokraten var föraktfull och nedlåtande, en örfil utdelades och ett skott gick av. Prins Pierre Bonaparte sköt Victor Noir till döds. Han dog 21 år gammal, en ung och oerfaren bricka i ett högt spel. Tillsammans med prinsens mycket milda fängelsestraff ledde hans död till häftiga protester bland republikanerna. Mer än 100 000 människor deltog i begravningsprocessionen. På sin grav finns journalisten avbildad i brons, liggande med hatten bredvid sig såsom nyss skjuten. Med åren har graven blivit en fertilitetssymbol. Kvinnor lämnar blommor i hans hatt, kysser bronsläpparna och gnuggar den inte särskilt diskreta utbuktningen på den fallne journalistens byxor med sina händer. Detta sägs ge dem en man inom ett år, ett bra sexliv och många barn. Metallen glänser på dessa, inte längre privata, ställen på bronsstatyns kropp. Franska myndigheter fann kvinnornas närmanden så grova att de satte upp ett staket runt graven. Fransyskorna protesterade dock häftigt och barriären revs ner.

Allan Kardecs (1804–1869) grav får också sin beskärda del av de levandes beröring. Hans riktiga namn var Hippolyte Léon Denizard; spiritismens fader och grundare i Frankrike. Han finns avbildad på sin grav i form av en bronsbyst, lätt undanskymd bakom stenpelare. Ryktet förtäljer att om man lägger sin hand på bysten kan man få kontakt med den andra sidan. Spiritualismens sanna bekännare vallfärdar hit för att smeka statyns axlar och viska meddelanden i dess öron, budskap till världen bortom vår egen. Eller rådfråga Kardec om kommande lottonummer. Bakom graven står en officiell varning skriven. Avsändaren är Paris stad som informerar oss om att myndigheterna inte kan bli stämda om det skulle slumpa sig så att de lottonummer man viskar i örat på Kardec när allt kommer omkring inte skulle vinna.

Foto: Nova Göthlin

Foto: Nova Göthlin

Tanken på det avgasstressiga Paris känns här så långt borta att jag tvivlar på dess realitet. Idén är nästan löjlig. Solen strålar ner mellan träden och gör färgerna märkligt djupa och skarpa. Kajorna ser på oss från träden. Katter ser på oss från vrårna. Statyer ser på oss från podierna. Främlingar söker sig tillvarandra på kullerstensgångarna. Ursäkta, vet ni vägen till Morrison? Nej, men vi är också på väg dit. De vilsna bildar allianser och slår följe. Jag tror att det är ditåt. Har ni inte heller någon aning om var Oscar är begraven? Tillsammans kan vi hitta vägen. En klunga har bildats vid Piafs grav. Den är prydd med blommor i olika stadier förtorkning. Människor står och ser stilla på den enkla mörka sarkofagen. Några ler med tårar i ögonen. De talar med dämpade röster.

Edith Piafs grav. Foto: Tove Ekström

Edith Piafs grav. Foto: Tove Ekström

En annat storhet som vilar på Père-Lachaise är Frederic Chopin (1810–1849). Denne berömde pianist och kompositör växte upp i Warsawa men flyttade till Frankrike senare i livet. Efter en lång kamp mot tuberkulos avled han i Paris. Han begravdes på Père-Lachaise till tonerna av Mozarts Requiem, som han önskat. Graven är omgiven av blommor och högst upp finns musikens musa, Euterpe, avbildad i vit sten. Hon sörjer över den trasiga lyran som vilar i hennes knä. Som föreskrivits i testamentet är Chopins hjärta begravt i Polen som en symbol för hans kärlek till hemlandet.

Berättelsen om Abélard och Héloïse är en av världens mest kända kärlekshistorier. Under medeltiden var Abélard en av Frankrikes största filosofer och logiker. Han fick i uppdrag att bli lärare åt Héloïse, en ung, välbärgad kvinna av nobel släkt. Héloïse och Abélard förälskade sig i varandra. De fick ett illegitimt barn och gifte sig också i hemlighet. När Héloïses farbror, Canon Fulbert av Paris, fick reda på affären skickade han Héloïse i kloster och fick Abélard kastrerad. De träffades sedan mycket sällan. Abélard fortsatte sitt arbete som teolog och filosof och spenderade sina två sista år som munk i Cluny klostret. Héloïse blev så småningom abbedissa och när Abélard dog begravdes han i hennes kloster på hennes begäran. Två år senare dog även Héloïse och begravdes vid hans sida. Breven de skrev till varandra under återstoden av sina liv är berömda för sin gripande romantik. 1817 flyttades deras ben till Père-Lachaise. Sedan dess har vid deras grav uppstått en ny tradition av att lämna kärleksbrev och önskningar om att finna sann kärlek.

Den ryska aristokraten Elisabeta Alexandrovna Stroganova (1779–1818) gifte sig med greven Nikolai Nikitich Demidov och fick två barn. De var starka anhängare av Napoleon I och var bosatta i Paris men på grund av de ansträngda relationerna mellan Frankrike och Ryssland blev de tvungna att lämna staden. De bodde en tid i Italien innan de återvände till Moskva. Stroganova sägs ha varit vacker, lättsam och kvick medan greve Demidov beskrivits som mycket inåtvänd. Paret tröttnade alltmer på varandra och efter deras andra barns födelse 1812 separerade de. Stroganova bosatte sig på nytt i Paris men dog endast sex år senare. Efter många år började pressen intressera sig för hennes grav på Père-Lachaise. 1889 skrevs det att den ryska aristokraten testamenterat en förmögenhet till den person som stannade kvar i hennes gravkapell under ett helt år och en dag. Damen sades ligga inuti en glaskista och för att försäkra sig om att hon ständigt var synlig för den levande människan i kapellet hade dess väggar täckts av speglar. Det enda denna människa hade tillåtelse att göra var att läsa. All kontakt med yttervärlden var strängt förbjuden. En tjänare skulle komma med mat varje dag men inte ens med denne fick ett enda ord bytas. Denna historia cirkulerade snart i tidningar även utanför Frankrike. Chefen för Père-Lachaise mottog brev från både män och kvinnor runt om i världen som var ivriga att anta utmaningen och spendera året och dagen i graven. Vidare berättas att många påbörjade vistelsen men svimmade, fick anfall eller förlorade förståndet i graven. Det har spekulerats om Stroganova möjligtvis kunde vara en vampyr. Eventuellt.

Foto: Nova Göthlin

Foto: Nova Göthlin

I centrum för de mest populära legenderna om Père-Lachaise står katterna. Man träffar på dem överallt. De sitter uppflugna på monument eller ligger utsträckta tvärs över gravstenar och solar sig. Vid Morrisons grav kan man alltid finna minst en och somliga menar att katten plikttroget vaktar graven. Det har också spekulerats om att katten kan vara Jim Morrison reinkarnerad. Runt Morrisons grav sägs det också vara vanligt att se orber, oklara figurer och märkliga ljusfenomen.

Den franska författarinnan Sidonie-Gabrielle Colette, ”Colette” (1873–1954) är främst känd för sitt oortodoxa kärleksliv och för sin roman Gigi. Hon var den första kvinnan i Frankrike att få en statsbegravning. Det finns alltid färska blommor på hennes grav. Det sägs att det är katterna som byter ut dem regelbundet.

Bland historierna återfinns också spöket av Adolphe Thiers (1797–1877), kung Lois-Philippes premiärminister. Om man kommer för nära hans grav ska han enligt ryktet börja slita och dra i ens kläder.

På Père-Lachaise finns flera storslagna minnesmonument över Förintelsens offer. De som dog i koncentrationslägren under Andra Världskriget sägs vandra tillsammans genom kyrkogården om nätterna, sökande efter en sista viloplats.

Jag bestämmer mig för att ge upp alla försök att hitta till utgången med hjälp av logik. Det är bara att släppa allt och gå på känsla. Père-Lachaise liknar en övergiven stad. De slingrande vägarna verkar bara leda åt ett håll. Att hitta tillbaka eller ta samma väg man kom tycks omöjligt. Som att kyrkogården hela tiden lägger om sina vägar och gångar så fort man vänder ryggen till. Jag går nerför smala trappor inklämda mellan kapell, tunna stigar som ofta slutar i återvändsgränder och branta kullerstensgator som tar tvära, planlösa svängar. Just som jag uppgivet konstaterat att jag inte hittat Molières (1622–1673) grav får jag syn på Jean de La Fontaines (1621–1695) vita kista. Den är upphöjd från marken och omgärdad av svarta järngrindar. Författarens namn är känt i hela Frankrike för hans folkkära fabler och sagor. Bredvid finns en exakt likadan kista. Kanske hans fru spekulerar jag och går runt för att undersöka. Molière! Jean-Baptiste Poquelin är mer känd under namnet Molière och räknas som en av världshistoriens mest betydelsefulla pjäsförfattare. Han har bland annat skrivit komedierna Tartuffe, Den inbillade sjuke och Den girige. Under många år led Molière av tuberkulos. Under en föreställning av Den inbillade sjuke där han själv spelade den hypokondriske Argan kollapsade författaren i en kraftig hostattack. Han dog senare i sitt hem. Molière tilläts inte begravas i vigd jord eftersom han var en skådespelare. Hade det inte varit för kungens ingripande skulle författaren begravts tillsammans med odöpta spädbarn. 1817 flyttades hans kvarlevor till Père-Lachaise och fick sin plats bredvid La Fontaine. De båda franska litteraturikonerna ligger bra sida vid sida. Välsorterat. Någon kyrkogårdschef tycks ha velat organisera upp berömdheterna efter sina respektive kategorier. Men det ser ut att ha stannat vid La Fontaine och Molière. Père-Lachaise organiserar man inte i första taget.

Foto: Nova Göthlin

Foto: Nova Göthlin

Jag kommer upp på en kulle, landskapet öppnar sig i en lång bred gräsmattsgata utmed branten och jag kan se den monumentala porten långt nedanför mig. Det Paris som ligger utanför den tycks blekt och urvattnat. Père-Lachaise överträffar dikten. Att den här platsen finns förhöjer verkligheten. Att detta är på riktigt kan få vilken eskapist som helst att se verkligheten ur ett nytt ljus. Père-Lachaise är ett eget väsen. När jag går här känner jag mig som en gäst hemma hos en trollbindande, fascinerande värd som har mig helt i sina händer. När jag går ut genom porten påminner jag mig igen: Detta kom från oss, mänskligheten. Vi hade allt detta inom oss. All oändlig mystik uppstod ur vår längtan, våra drömmar om skönhet, vår saknad efter de döda och vår idé om vad som är en snygg dekor. Tillsammans skapade vi det här, en fantasi huggen i verklig sten.

”Alas, I am dying beyond my means.” Oscar Wilde.

Tove Ekström

 

Share

3 Kommentarer för “Europeiska kyrkogårdar: Père-Lachaise – De dödas stad”

  1. Kjell-Åke Persson

    Hur finansieras gravarnas skötsel och tillkomst?.
    Särskilt Morrissons, Oscar Wildes,Edith Piaffs m fl celibriteters?

  2. Tove Ekström

    Såvitt jag förstår är det förutom kyrkogårdsförvaltningen föreningen ”Amis et Passionnés du Père-Lachaise” (förkortning APPL) som ser efter kyrkogården. Det är en organisation helt utan vinstintresse som tagit på sig uppgiften att bevara och föra vidare Père-Lachaises historiska arv.
    Om du är intresserad finns här en länk till deras hemsida:
    http://www.appl-lachaise.net/appl/rubrique.php3?id_rubrique=12

  3. Gunnar Norrman

    Jag har ägnat en hel dag i Paris med att vandra runt på Père-Lachaise. Det är nog en av de dagar jag minns bäst, trots att det var 8 år sedan sist. Besökte förstås Oscar Wildes grav, eftersom jag beundrar hans skrifter mycket.Gravstenens utformning är så bra, eftersom den visar hur hans fria ande fortfarande lever.
    Edith Piaf fick förstås också besök, Liksom Jim Morrison.

    Annars mins jag mest alla dessa gravkapell, rikt utsmyckade, ofta med fönster i konstglas, som vittnar om ofta rika människors behov av få monument resta över sig. För gravarna måste ha kostat en mindre förmögenhet att resa. Kyrkogårdarna är annars ett utmärkt och omtyckt utflyktsmål i Paris. Så även Pére-Lachaise.

Leave a Reply to Kjell-Åke Persson

Okonstmuseet

  • Veikko Aaltona – hötorgskonstens kung

    Äntligen! Långt efter att jag egentligen slutat samla på okonst […]

    Share
  • Merchandise

    Merchandise är ett engelskt ord som rätt och slätt betyder […]

    Share
  • Troféer och priser

    Troféer och priser har funnits länge. De är symboler för […]

    Share
  • Mat

    Alla livsmedel används inte till att äta. Det finns mat […]

    Share
  • Djurdelar

    Det förekommer djurdelar inom konsten. Det är inte bara Damien […]

    Share

Blå Kalender

Kulturbloggen

© 2024 Kulturdelen. All Rights Reserved. Logga in - Designed, developed and maintained by TypeTree