PIP: Pugh Rogefeldt
Konserter, Recension måndag, juli 8th, 2013Pugh Rogefeldt
Stage of Joy
Putte i Parken
– – –
Pugh Rogefeldt är en artist som kan få tre generationer att sjunga med i sina texter. Tyvärr missade Pugh detta fenomen under de tre första låtarna, som var nya och okända. Det var först när ”Dinga Linga Lena” smektes igång, som publiken för första gången reagerade med dans och jubel. Orutinerat kan man tycka. På festivaler gäller att ta fram det publiken vill ha. Nya låtar passar bäst på nya plattor. Sedan följde dock ett koppel av låtar från 70-talet och därmed var publiken frälst. Eftersom klockan bara var barnet utifrån ett festivalperspektiv hade inte mer än ett par hundra sökt sig till scenen. Sakta fylldes det på under tiden som de gamla godingarna smög sig på. ”Jag är en liten gosse”, ”Små lätta moln” helt akustiskt, ”Bolla och rulla” samt ”Hog Farm” skapade några vajande armar och danssteg
Publiken var blandad. Pugh blev ju mer eller mindre folkkär under TV-programmet ”Så mycket bättre”, med all rätt. Han är blajtexternas mästare och kan få vilken publik som helst att dansa.
Pugh är dock ingen matinégigare. Hans ”riktiga” publik vaknar senare vilket i detta fall var lite synd. Det är heller inte optimalt att bara ha bas och trummor som komp. Det blir alldeles för tunt och ihåligt. Pugh är ingen gitarrvirtuos, men han har känslan och river gärna av ett solo i 70-talslängd. Helt OK, med då krävs lite mer stöd bakom. Detta var nog inte Pughs bästa festivalspelning, men han försökte åtminstone tända en alltför gles publik.
– – –
Björn Reimers
