Det vackra IV: Kvinnor

Inlagd av Peter Ekström Essä fredag, augusti 9th, 2013

Här kommer den fjärde och avslutande delen av Peter Ekströms serie texter om skönhet.

I min ganska omfattande men ovetenskapliga undersökning om vad skönhet är så finns det mycket tydliga slutsatser. Till olika grupper har jag ställt tre olika frågor som deltagarna har fått svara på utan längre betänketid: Vad är det fulaste du vet? Vad är det vackraste du vet? Nämn ett vackert konstverk.

När det gäller konstverk så har svaren varit ganska skilda. Vissa slutsatser går att dra – figurativ konst föredras framför abstrakt, traditionell framför experimentell, välavstämda färger framför svartvitt eller skarpa färgkontraster. När det gäller konstens motiv så avspeglas svaren där i vad som framkommer i de två första frågorna. Kanske kan analysen göras djupare än så, men det får vara till en annan gång.

När det gäller det fula och det vackra är det uppenbart att huvudfåran så att säga är beskrivningar av fram- och baksida av samma mynt. Det vackraste som finns är oftast natur eller har med en naturupplevelse att göra. Här står idén om den orörda naturen i centrum, men det är inga ormgropar, mögelsamlingar och termitstackar vi pratar om utan till exempel solnedgångar, vitsippsbackar och oexploaterade stränder. Och blommor. Gärna stilla och tysta. Kanske med en aning vågskvalp, vindsus eller avlägsen fågelsång.

Svenskar sätter i allmänhet naturen i centrum för skönhetsupplevelsen. Det är ett mycket tydligt mönster. Vi delar denna känsla med norrmän, finnar och ryssar. Fransmän och italienare sägs föredra mer urbana företeelser.

Därmed ligger landskapsmåleri rätt bra till på konstsidan för oss svenskar.

Det fula är liksom det vackras frånsida. Om det vackra är den orörda naturen så är det fula den rörda, exploaterade, åverkade naturen. Soptippen där vitsippsbacken kunde ha varit. Vissna och ruttnande blommor istället för friska och fräscha. Trasiga saker istället för hela. Ett oljeraffinaderi på västkusten. Ett bilvrak i en skogsbacke. Ett förfallet hus.

Men också en del sidor av kultur och civilisation i sig. Vissa typer av tapeter, kitsch, det som var modernt igår. I modets mekanismer ingår inte bara att bejaka det nya utan också att ta avstånd från det avlagda. Då är känslorna mycket starka. Utan vidare kan vi utnämna det vi favoriserade nyss till det allra fulaste nu.

Natur å ena sidan – kultur, snedgången civilisation, å den andra sidan.

Så lång är allt klart och tydligt. Därtill ganska okontroversiellt. Men jag misstänker att det finns ett stort mörkertal som gör bilden oklar. Jag vet inte vad det beror på. Kanske har jag frågat ett mycket större antal kvinnor än män om vad skönhet är. Eller kanske är vår tids konventioner så starka att de påverkar svaren.

Jag tänker på kvinnor. Eller närmare bestämt på kvinnokroppar. Bland svaren på mina frågor förekommer det då och då att kvinnan, kvinnokroppen eller kanske till och med kvinnans stjärt eller bröst sägs vara det vackraste som finns. Men det är, som jag ser det, förvånansvärt sällan. Varför kan jag bara spekulera i. Jag hade trott att dessa svar skulle vara fler. Och jag tror, ärligt talat, att de borde vara det.

Jag tror också att det inte bara är männens synpunkter som spökar här, jag tror att mörkertalet också gäller kvinnors åsikter.

Kvinnokroppen har i den västerländska kulturen sedan ganska lång tid varit en projektionsyta för begreppet skönhet (och annat). Detta har gjorts så brett och så effektivt att det närmast är en hörnsten i västerlandets kultur. Att blunda för det är medveten eller omedveten fördunkling. Både män och kvinnor förknippar i mycket hög grad kvinnokroppen (vissa kvinnokroppar) med skönhet.

Det är inte riktigt likadant i hela världen. Det har inte varit så genom hela vår historia. Men idag, och idag dominerar den västerländska kulturen i världen, är det så.

Att en majoritet av män tycker att kvinnor är det vackraste som finns, kanske inte är så konstigt. Det kan antagligen förklaras utifrån evolutionära eller genetiska faktorer. Därtill starkt förstärkt av kulturella inslag.

Man kunde ju tro att motsvarande tycke – att män är vackra – skulle finnas hos kvinnor. Men så verkar inte vara fallet. Även när man försöker skala bort de kulturella avlagringarna så tycks skönhetskänslan inte vara symmetrisk. För att uttrycka det hela mycket generaliserande – kvinnor verkar inte tycka att män är vackra, däremot tycker de att kvinnor är vackra.

Detta är ett känt fenomen. En stor del av reklamindustrin bygger på att det är så, en ansenlig del av journalistiken också. De veckotidningsläsande kvinnorna bryr sig inte så mycket om Paul McCartneys celluliter men väl Rihannas. En viss könsutjämning har det blivit även på detta område men obalansen är fortfarande slående. Vad fenomenet beror på är omdiskuterat. Ska det förklaras evolutionärt/genetiskt eller kulturellt? Eller har det kanske med språket att göra?

Att språket till stor del är könsbetingat är också ganska väl belagt. Använder helt enkelt kvinnor och män orden ”vacker” och ”skönhet” på olika sätt? En liten del av fenomenet kanske kan förklaras på detta sätt. Språken är visserligen i ständig förändring men för en svensk man är det tveksamt om ”Du är vacker” genast uppfattas som en komplimang. Så har det varit länge. ”Snygg”, ”stilig”, ”välbyggd”, ja… men vacker?  Nja. Språkbruk kan som sagt vara en liten del av förklaringen. Men knappast hela.

Att den mänskliga kroppens skönhet är kopplad till erotiska känslor anser en del vara en självklarhet. Andra har lagt ansenlig energi på att förklara varför beundran av den nakna kvinnokroppen inte alls behöver vara erotisk. Att en sådan beundran inte alls är kopplad till lust, erotik, kärlek. Särskilt berömd och använd är filosofen Immanuel Kants (1724-1804) tes: ”Skönhet är det som omger ett föremål som vid oengagerat betraktande ger upphov till en känsla av välbehag.”

Det vill säga att ett konstverk föreställande en naken kvinnokropp kan berättigas genom att man ställer åt sidan alla tankar på vad verket föreställer. Kvar skulle bli en upplevelse frigjord från erotik, psykologi, politik och alla andra triviala mänskliga känslor. Denna föreställning om en ”ren estetik”, frikopplad från allt det övriga i mänskligheten, är förvånansvärt livskraftig.

Eller, så förvånad kanske man inte behöver vara. Den vite välutbildade västerländske mannens uppfinningsrikedom när det gäller att ge alibi åt sina lustar och drifter har varit, och är, enorm. Med rätt filosofi så blir vad som helst salongsfähigt. Bara männen inte flåsar så får de titta på nakna kvinnor.

Allt detta resonerande om att när man tittar på en naken kvinna så är det något annat man ser, har antagligen bidragit på ett betydande sätt till att objektifiera kvinnokroppen. Det är ju lite ironiskt eftersom det ”oengagerade betraktandet” i detta sammanhang faktiskt också kan ses som försök till skydd för kvinnans integritet.

I alla fall satte en febril aktivitet igång för att hitta den ideala skönheten i form av en kvinna. Ganska snart kom det hela, åtminstone på ytan, att handla om matematik. Den ideala kvinnan kunde uttryckas som en serie siffror. Det var måtten och deras proportioner som det gällde. Denna fixering vid matematik kan kännas lite lustig men är fullständigt logisk. Det gällde ju att motivera rätten att betrakta den nakna kvinnokroppen utan att erkänna att det skulle ha med erotik eller andra ”djuriska” känslor att göra. Om detta betraktande kunde översättas till matematik och i teorin ersättas med att betrakta byggnader eller landskap, så skulle det vara oantastligt ur moralisk synvinkel.

Att kvinnor skulle kunna betrakta mäns kroppar på motsvarande sätt var det inte tal om. När de första kvinnorna blev antagna till Konstakademin i Sverige vid mitten av 1800-talet, så täcktes de manliga statyernas könsdelar över med fikonlöv av gips. De kvinnliga statyerna fick vara som de var.

Ingenting ger så bra alibi som vetenskap. Också kvinnokroppens skönhet har blivit utsatt för vetenskap. I ganska hög grad. Sökandet efter kvinnans perfekta mått (som skulle gestalta en helt abstrakt skönhet) gick hand i hand med rasbiologi, frenologi och andra liknande ”vetenskaper” under andra halvan av 1800-talet.

I min ägo har jag en bok som på sitt sätt är helt fantastisk. Den heter Die Schönheit des weiblichen körpers – alltså Den kvinnliga kroppens skönhet. Den är skriven av dr C.H. Stratz och utgiven i Stuttgart 1908. Det är en påkostad bok som kom ut i många upplagor, min är den nittonde, och den innehåller nästan 300 utmärkt reproducerade fotografier som i stort sett undantagslöst föreställer nakna unga kvinnor. Bildtexterna kan vara så här: ”12-årig flicka med kvinnliga former under utveckling”, ”Ryggen av en amerikanska (svensk härkomst) med vacker muskelrelief” eller ”14-årig flicka med framskjutet bäcken.”

Pornografi? O nej då, det här är Vetenskap.

I boken utreds noggrant den ideala placeringen, storleken och formen på varje kvinnlig kroppsdel. Läsaren får alldeles klart för sig skillnaden mellan knoppiga bröst på en 20-årig flicka från Böhmen och de mogna brösten hos en mauretanska. Så här skriver dr C.H. Stratz i anslutning till ett diagram som jämför kvinnans skönhet med hennes ålder:

”Denna skönhetskurva kan i vissa fall stiga mycket raskt och likaså raskt avtaga och vi har då att göra med den så kallade Beauté du diable, ett begrepp som endast finns i det franska språket. I andra fall stiger kurvan ganska långsamt för att likaså långsamt sjunka igen. Höjdpunkten på en sådan kurva kommer senare men når absolut en högre nivå än i det första fallet. Levnadsåldern då den högsta höjden på kurvan nås växlar mycket. Sydliga folkslag kan ofta nå den vid 14 till 15 års ålder medan germanska stammar, tyskor, holländskor, skandinaviskor och engelskor når högsta höjd vid 20 års ålder eller senare. Jag känner till fall där full blomstring nåtts först vid 30 till 33 års ålder.”

Ett annat exempel på den vetenskapliga inställningen är den moldaviske prinsen och diplomaten Matila Ghyka (1881-1965). Han var matematiker och konsthistoriker och arbetade under en tid som gästprofessor i estetik i USA. Han, liksom många andra, ansåg att det fanns direkt samband mellan skönhet och matematiska proportioner. Han skrev ett flertal böcker, bland andra The Geometry of Art and Life. Genom mätningar och analyser kom han 1931 fram till att den amerikanska tennisstjärnan Helen Wills hade det ideala ansiktet.

Vid den tiden var det inte särskilt kontroversiellt att påstå något sådant. Med största sannolikhet ansåg nästan alla, inklusive han själv, att hans ”forskning” var helt seriös.

Fixeringen vid kvinnors mått har fortsatt. Under 1950-talet visste många exakt vilka kroppsmått (bröstomfång, midjeomfång och höftomfång) som den tidens kvinnliga kändisar, framför allt filmstjärnorna, hade. Ivriga diskussioner fördes om vilka mått som var bäst. Marilyn Monroe hade 91-58-94, Anita Ekberg 92-62-94 och Brigitte Bardot 91-51-89.

Var det bara männen som var intresserade? Nej, absolut inte. Gradvis riktade sig den här typen av information allt mer till kvinnorna. Främst genom veckopress, reklam och andra media.

Och intresset har fortsatt. Idag kan man till exempel på internet hitta massor av måttjämförelser, tabeller, geometriska skisser över hur delarna i kvinnans ansikte borde sitta, var brösten bör vara placerade, hur långa benen ska vara, hur breda höfter som är bäst. Och, naturligtvis, på grammet hur mycket kvinnan ska väga.

En teori som berör betraktandet av kvinnokroppen är den om den manliga blicken. I den feministiska diskussionen är detta ett väl etablerat begrepp som introducerades av brittiska filmteoretikern Laura Mulvey. Hon presenterade den i essän Visual Pleasure and Narrative Cinema i den filmteoretiska tidskriften Screen 1975. Teorin om den manliga blicken (the male gaze) kan beskrivas ungefär så här:

”Den manliga blicken uppstår när publiken eller betraktaren har getts perspektivet av en heterosexuell man. När vi i en film följer den manliga karaktärens blick, dirigeras publiken att titta på kvinnan. Detta sker när kvinnan är i en position när man kan titta på henne. Vanligtvis ses kameran undersöka kvinnans kropp innan den zoomar in mot hennes ansikte och föreslår därmed hur kvinnan kan betraktas, även utanför biografen.”

Teorin uppstod inom filmvetenskapen men har fått stor spridning. Den manliga blicken tänks genomsyra en stor del av samhällslivet. Och en av poängerna är att detta betraktelsesätt också har övertagits av kvinnorna.

Kvinnor ser alltså på kvinnor på det sätt som män traditionellt har sett på kvinnor – objektifierande, sexuellt värderande. Att både kvinnor och män gör så förstärker naturligtvis mönstret. Och motprestationerna.

Idag är det inte alldeles självklart att kvinnor gör sig vackra enbart inför männens ögon. Andra kvinnors omdöme, värdering och betygsättning kanske kan spela en minst lika stor roll. Det har inte gjort objektifieringen mindre. Utvecklingen har gått hand i hand med att kvinnor har blivit framträdande konsumenter med stark köpkraft. I västerländsk kultur är kvinnokroppen i oförminskad grad en projektionsyta för ”skönhet”. Krafterna som styr detta är starkare än någonsin, modeindustrin, reklamen, populärkulturen. Smink, förändrad hårfärg och kläder är nuförtiden oskyldiga företeelser. Idag är det accepterat och självklart att förändra själva kroppen genom operationer, förändrad ögonfärg, tatuering, extrema dieter med mera. Kvinnans skönhet består men förändras hela tiden.

—

Peter Ekström tillhör Kulturdelens redaktion