CD: Symfoni för kommunismens offer av Mikhel Kerem
Recension, Skivhyllan, Skivor söndag, augusti 11th, 2013
Mikhel Kerem: Symphony No. 3*; Lamento for Solo Viola and Strings*; String Sextet**. (Toccata Classics/Naxos). Speltid: 65’16.
*Estonian National Symphony Orchestra, *Talinn Chamber Orchestra, *Mikk Murdvee (viola, dirigent), **Talinn Ensemble.
Betyg:
–
Mikhel Kerem heter en 32-årig estnisk violinst och tonsättare med diger verklista bakom sig. För mig är han en ny bekantskap. På den aktuella cd:n presenteras han med tre verk av olika slag.
Bakom Symfoni nr 3, som fått namnet ”Till kommunismens offer”, finns ett helt program som Kerem själv presenterar i texthäftet. Musiken tänks gestalta hur en brutal ideologi och maktapparat förkväver allt som kommer i dess väg, och i första satsen kan man således höra hur envetet stampande slagverk slår ner alla individuella röster. Han skriver också att han mycket medvetet knyter an till Sjostakovitj som ju i sitt tonspråk var tvungen att förhålla sig till den sovjetiska maktapparaten. Här finns till exempel en långsam och sorgsen introduktion och ett vildsint ”Sjostakovitj-scherzo” (som rytmiskt faktiskt snarare påminner om Karl-Birger Blomdahl). Det är effektfull musik, men som helhet har symfonin ändå lite svårt att verkligen gripa tag. Kanske hade den vunnit på en än mer energisk och brutal tolkning?
I stråksextetten är Sjostakovitj utbytt mot Arnold Schönberg. Det är dennes senromantiskt expressionistiska Verklärte Nacht som har stått modell och som Kerem förhåller sig till. Samtidigt ligger han så nära originalets tonspråk att det blir något av en pastisch. Men vackert är det, inte minst slutet där musiken stilla dör ut. Skivan rymmer också ett mycket vackert, melodiskt och melankoliskt Lamento för viola och stråkar – ett stycke som visar att Kerem inte nödvändigtvis behöver luta sig mot gångna giganter.
__________
Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion.
