Bio: Frances Ha

Inlagd av Agneta Hagerud Bioaktuellt, Film, Recension torsdag, augusti 22nd, 2013

Frances Ha

Drama

Regi: Noah Baumbach

USA, 2012

Medverkande: Greta Gerwig, Mickey Sumner,  Michael Esper m.fl.

86 min

Visas på Bio Roxy i Örebro t.o.m. den 22/8.

 

Filmregissören Noah Baumbach blev känd genom filmen The Squid and the whale (2005), en smärtsam film om en skilsmässa sedd ur barnens perspektiv.  Några filmer senare är det nu dags för Frances Ha, som han skrivit manus till tillsammans med Greta Gerwig som spelar huvudrollen. Den har blivit ganska omskriven som den bästa filmen på bio just nu. Kanske handlar det om vad som för övrigt finns att se, eller också handlar det om just den här filmen.  Jag kan inte helt och hållet falla in i hyllningskören, även om jag gillar filmen.

Frances har uppnått en ålder av 27 år utan att ha skaffat sig en egen plattform i livet. Hon undervisar i dans och dansar själv men är inte särskilt framgångsrik. Hon bor omväxlande hos olika vänner eftersom hon inte har någon egen lägenhet och hon har konstant dåligt med pengar. Dessutom är hon ganska ensam och har ingen pojkvän. Hon både bildligt och bokstavligt talat snubblar sig fram genom livet. Hennes gester är yviga och hon är inte den smidigaste i sociala sammanhang, även om hon gör allt för att passa in. Ibland tar hon beslut som går helt på tvärs emot vad som vore det bästa för henne och hennes impulskontroll lämnar en del därhän.

Frances bästa vän heter Sophie (Mickey Sumner). I början av filmen bor de tillsammans i hennes lägenhet. De lever i en kärleksfull, smågnabbande symbios, inte olik vänskapen mellan tonårstjejer. De skrattar, grälar och genomlever både de goda och de trista dagarna tillsammans. De delar på cigaretter och vin och de sover gott i samma säng. Frances har inte någon framgång hos killar, de finner henne alltför omöjlig. Hon har också problem med att hålla ordning runt omkring sig, vilket Sophie tröttnar på. Så småningom flyttar hon till en annan vän och lämnar Frances i sticket.  Det blir upptakten till att de kommer ifrån varandra, vilket driver Frances ut i en rotlös ensamhet.

Filmen har blivit omtalad som skildrare av klass, kön och storstadsliv, men jag tycker främst att den handlar om kvinnlig vänskap. Jag tror att många kvinnor kan känna igen sig i den innerliga närheten som uppstår mellan Frances och Sophie, där gränserna mellan kärlek och vänskap suddas ut och det viktigaste man har är varandra. Jag kan fortfarande minnas den bitterljuva nödvändigheten när man släppte varandra för att gå vidare ut i livet, som en liten tagg i hjärtat av förlust och saknad.

Jag har dock två invändningar när det gäller handlingen. Dels gäller det slutet, som alltför snabbt blev lyckligt och där Frances plötsligt blev en annan. Med hennes framgång, som till slut infann sig, följde att hon ändrade sin personlighet och blev både lugnare och ändrade stil. Det kändes väldigt tveksamt och inte riktigt trovärdigt. Det gick helt enkelt för lätt. Dels fick jag känslan av att regissören inte riktigt bestämt sig för vad filmen skulle handla om – det blev lite av varje, istället för att fördjupa temat om den kvinnliga vänskapen. Det resulterade i att det hela blev lite tunt. Ändå måste det skrivas att det är en bra film, där det svartvita fotot skapar en särskild stämning.  Den är i botten tragisk med sin skildring av ungdomlig  vilsenhet i tillvaron, där Frances står ensam kvar när vännerna går vidare i livet.

Greta Gerwig är som klippt och skuren för rollen.  Hennes klumpiga försök att hitta sin egen väg i livet illustreras väl av hennes trumpna minspel. Lägg därtill en snubblande gång och överdrivet kroppsspråk så är bilden komplett.  Det är utan tvekan hennes film.

En personlig reflektion från min sida är, att jag skulle vilja se den här filmen gjord i fransk tappning. Jag tror att den då fått en djupare filosofisk framtoning, vilket den vunnit på. Som helhet tycker jag att filmen var intressant men inte på djupet engagerande.

—

Agneta Hagerud är litteraturvetare och lärare.