Noveller: Stället
Bokhyllan, Recension, Skönlitteratur söndag, december 15th, 2013Stället
David Means
Översättning: Andreas Vesterlund
Bakhåll, 192 sidor, Utkommen
– – –
Amerika har gett oss många fantastiska novellister: Ernest Hemingway, J.D.Salinger, Raymond Carver. För att nämna några namn som dyker upp direkt i skallen. Ett mycket välkommet tillskott till den traditionen är David Means. Jag recenserade Means svenska debut häromåret. Där skrev jag bland annat att ”Döden är ständigt närvarande i Blandade bränder. Författaren verkar ha en faiblesse för olyckliga slut.”. Means fixering, för jag tror vi kan kalla det en fixering, har inte direkt tonats ned i Stället. Däremot finns här noveller som, kanske inte är lyckliga men i alla fall går i något ljusare färger Märk dock att författaren inte är misantrop. Karaktärerna i hans noveller är inga onda människor i någon sådan mening. Det finns en stor medkänsla för de ofta marginaliserade karaktärerna. Tillvaron är absurd och så är människan. Hon är därför varken ond eller god. Något författaren visar på med sina små berättelser.
”Stället ”– vad är det? I titelnovellen är det den plats i en sjö där Cleevelands dricksvatten sugs in, ”och om man skulle hälla ut tillräckligt med gift på det stället så skulle man ta livet av hela stan i ett svep” konstaterar berättelsens huvudperson. ”Stället” kan också vara en lägenhet med en skruvad hyresgäst på Manhattan, ett bankkontor som just håller på att rånas, eller ett sjukhus där ett barn kämpar mot en fruktansvärd sjukdom.
Means är en ytterst skicklig stilist. På gränsen till krånglig, en intellektuells prosa råder det inget tvivel om. Han skriver i långa meningar, med komma- efter kommatecken, semikolon, parenteser och långa utvikningar. Ofta är själva platsen och händelseförloppet, ja berättelsen koncentrerad och snäv. Istället är det språket som står för det vidlyftiga och skapar ett eget litet universum i varje novell. Men även om författarens tillvägagångssätt kan upplevas som utmattande blir man i slutet rikligt belönad. Han skriver med en fin livsinsikt, och tecknar levande människoporträtt – oavsett det gäller en brutal ungdomsbrottsling eller en far full i gråt över sitt sjuka barn. Som läsare känner du med rånaren som just skjutit ihjäl en människa. Världen är inte svartvit, snarare består den av massa gråskalor. Det är dem Means målar upp. Alla känslor finns här: sorgen, hatet, kärleken, och inte minst desperationen. Desperationen kan få oss att göra vad som helst. Författarens psykologiska porträtt är på pricken. Därför träffar också prosan så hårt.
Blandade bränder var en pärla. Stället (The Spot heter den i original) är ännu bättre. Upptäck ett nytt författarskap, ge David Means en chans!
– – –
Erik Göthlin –filmvetare och frilansskribent
Författarfoto: Bakhåll