Scen: Streber av Stig Dagerman (Riksteatern/Dramaten)

Inlagd av Kulturdelen Recension, Scen onsdag, februari 26th, 2014

Hjalmar Bergmanteatern, den 25 februari 2014

Streber av Stig Dagerman

Riksteatern i samarbete med Dramaten

Regi: Olle Jansson

Scenografi: Sutoda

Kostym: Nina Sandström

Musik: Anthony Linell

Medverkande: Mattias Silvell, Emma Mehonic, Emma Peters, Per Grytt, Rasmus Luthander, Johannes Wanselow

Betyg:

 

Som dramatiker är Stig Dagerman inte helt oproblematisk. När Dramaten förra året satte upp en pjäs av honom föll valet på Streber som är ett politiskt samtidsdrama med starkt ideologiska förtecken men knappast hans bästa pjäs. Jag kan tänka mig att man tyckte att det hade något att säga om vår egen ekonomistiska tid. Samtidigt är det nog Dagermans mest tidsförankrade drama; det händer faktiskt att man får svensk 40-talsfilm med Åke Söderblom i tankarna. Dialogen kan vara rapp och underhållande och genren är närmast satir och moralitet. Dagerman drar sig inte för att måla i grälla färger och använda sig av karikerade gestalter som kan dra åt det komiska. Det fungerar fortfarande att läsa – men är inte helt lätt att hantera i ett sceniskt här och nu. Jag kan tyvärr inte heller påstå att Dramaten-uppsättningen, som i tisdags gästade Örebro, lyckats speciellt bra med detta.

Dagerman fullbordade pjäsen mitt under storstrejken i Paris 1947 och den fick sin premiär på Bioteatern Amiralen i Malmö den 30 maj 1948 med en ensemble från Malmö stadsteater och i regi av Bengt Ekerot. Därefter sändes den ut på folkparksturné. ”Bakom denna pjäs”, berättade Dagerman senare, ”ligger en faktisk händelse, en händelse som jag särskilt minns, därför att min far var med om att starta just ett sådant företag som det här är fråga om. Strebern försvann emellertid, tills jag en dag i Stockholm oförmodat stötte samman med honom på en buss. Det visade sig att vi bodde såvitt grannar.”

Vi möter fyra män som tillsammans bildat en liten bilverkstad som de driver i kooperativ anda. Det är inte så lätt. Går det ens att skapa en socialistisk ö i ett kapitalistiskt hav? Det visar sig också att en av dem, Blom, går bakom ryggen på de andra och förhandlar med en slem direktör som vill utvidga sitt affärsimperium. Blom är beredd att sälja sin själ och sina kamrater för en bra lön och den flotta titeln föreståndare. Han är en streber, men han är också en marionett som inte förstår att han utnyttjas för att sedan slängas när han inte längre behövs. Blom är en ”mycket obehaglig man, men mycket nyttig”, säger direktören till sin sekreterare fröken Eva och förklarar sedan vad en streber är: ”Det är en man som klättrar, men som kommer att falla. Den som inte faller kallas a coming man. Herr Blom kommer med säkerhet att falla.” I föreställningen har man av någon anledning strukit den viktiga jämförelsen med ”a coming man”, kanske därför att man själva tycker att det är just det som Blom är. Han ska representera vår egen tid med dess svikna ideal. Det kanske också förklarar varför den verklige makthavaren och manipulatören, direktören, tonats ner och snarare framstår som lite töntig än som den som verkligen håller i trådarna.

Direktören spelas av Eva Melander, och visst kan man låta en kvinna spela en man och vice versa – antingen bara sådär eller för att uppnå en viss effekt. Men i det här fallet är avsikten svår att avgöra då direktören verkligen ser ut som en kvinna, eller snarare flicka, som klätt ut sig till direktör i för stor kostym och fjantig peruk. Det drar åt buskis, som ett revynummer eller som något som Eva Rydberg släpat in med i fel sammanhang.

Regissören Olle Jansson och kostymören Nina Sandström har satsat konventionellt och förlagt pjäsen till det 40-tal som är tänkt. Scenografin, signerad Sutoda, har emellertid valt ett helt annat koncept som signalerar modernitet och teknik med en metallbur som spelrum och påfallande ljus- och ljudeffekter av abstrakt karaktär. De senare förmedlar ett slags existentiellt obehag i en pjäs vars själva poäng emellertid är social. Att det skarpa, ofta direkt bländande och starkt irriterande, ljuset också är rent fysiskt obehagligt för publiken är naturligtvis avsikten. Men man borde kanske ändå ha gått ut med en varning för stroboskopeffekterna. Hur som helst uppstår snarare en krock än ett spännande möte mellan regi och scenografi.

Det gammalmodiga i regin färgar också av sig på skådespelarna som ibland verkligen får replikerna att låta som sextio år gamla genom ett daterat deklamatoriskt tonfall. Det gäller inte minst när Emma Mehonic som den unga Inga ska göra upp med strebern Blom som också är hennes älskare. Hela den scenen borde ha kortats rejält, alldeles speciellt som den följs av en uppgörelsescen till, nu mellan Bloms hustru (Emma Peters) och maken. Att man annars inte dragit sig för att skära i texten visar slutet där inte mycket blivit kvar av den dramaturgiskt sett osannolikt långa monolog som Dagerman begåvat strebern med. Det är en monolog där man trots allt får något slags förståelse även för strebern och som därför också komplicerar pjäsen och tillför en dimension. Men eftersom föreställningen efter paus segar riktigt rejält är man ändå tacksam över dessa drastiska drag med rödpennan.

Att strykningen förenklar bilden av strebern ligger också i linje med uppsättningen. Mattias Silvell ser ut som en blandning av Vladimir Putin och Robert Gustafsson och spelar Blom som en alltigenom frånstötande figur med sardoniskt leende och allt. Det gör han med den äran, men i längden blir det ett lite enahanda uppvisningsnummer, där Blom framstår som något slags demonstrationsobjekt. Det gör det svårt att skapa laddning i de scener där han agerar med andra på tu man hand. Den klart bästa scenen är den där alla fyra männen samlats för att diskutera verkstans framtid och där personliga och ideologiska motsättningar kommer till ytan. Här konfronteras Blom med den unge idealisten Åke (Rasmus Luthander), den alkoholiserade Pelle (Johannes Wanselow) och den hederlige John (Per Grytt), och då slår det gnistor mellan aktörerna – vilket också gör att man som publik blir engagerad i diskussionen. Men denna scen ligger redan före paus och motsvaras inte av någon liknande senare. Efter paus tar i stället det melodramatiska över samtidigt som pulsen blir allt svagare. Och de ihärdiga ljuseffekterna känns allt mer patetiska i sina försök att ge sken av den intensitet som föreställningen saknar.

__________

Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion.